Dieter

Från min verklighet

2010-08-09 01:16 #0 av: Ylva-Li

I den här artikeln får vi följa ytterligare en människas historia med ätstörning. Ett utdrag från hennes verklighet.

Jag är en tjugoårig tjej som har levt med ett annorlunda förhållande till mat ända sedan jag var barn. Har aldrig sökt hjälp för problemen, men skulle jag göra det så är det diagnosen Ätstörning utan närmare specifikation som är min stämpel. Det är ett samlingsnamn för alla de störningar som inte fyller kriterierna för Anorexia nervosa, Bulimia nervosa eller Binge eating disorder. Jag hoppas att min artikel har gett en bild på hur en ätstörning kan se ut. Ingen historia är den andra lik, och det är viktigt att se förbi fördomarna om att ätstörningen sitter i vikten. Ätstörningen sitter i psyket och man kan vara sjuk utan att det syns.

 

Jag föddes med en mängd olika allergier som gjorde att jag alltid var tvungen att äta specialanpassad kost. Att alltid äta något annat än alla andra, alltid behöva något särskilt, var väldigt stressande för mig som liten. Jag var väldigt mager, introvert och rädd för det mesta och avskydde uppmärksamheten som riktades mot vad och hur jag åt.

Men allergierna växte bort med åren och familj och släkt som hade ojat sig så länge över hur synd det var om mig som inte tålde godsaker och matsorter älskade att mata mig med allt det nya. Vid nio års ålder var jag ett knubbigt barn, hade ingen farlig övervikt men några extra kilon. En ständigt jojobantande mamma och vuxna som glömmer att små grytor också har öron gjorde mig snabbt väldigt medveten om min vikt och jag försökte minska portionerna i smyg för att bli smalare.

De kvällar som ingen kunde vara barnvakt fick jag följa med min mamma på viktväktarmöten, där en helt ny värld öppnades för mig. Jag började räkna kalorier, väga och mäta mig i smyg. I innehållsförteckningarna var det inte längre gluten eller laktos jag tittade efter, utan fett- och sockerprocent.

Jag åt allt mindre till frukost och hoppade skollunchen, men ibland när jag kom hem tog hungern över och jag hetsåt mackor, oboy och kakor på mitt rum i smyg. I skolan började jag dra mig undan mer och mer från kompisarna, eftersom jag hade väldigt lätt att lära och prestera i skolan blev jag impopulär och till slut utfryst. Kilona gick upp och ner, eftersom svält varvades med hetsätning.

Vid tolv års ålder ändrades förhållandena i skolan, och problemen med maten trappades ner ett par år. Men strax efter min fjortonde födelsedag, när killar, fester och utseende började spela allt större roll fick jag för mig att det var dags att banta igen. Den här gången utan att hetsäta, istället tränade jag varje dag och åt minimala portioner. Jag blev snabbt väldigt smal och vältränad, och reaktionerna lät inte vänta på sig. Jag fick beröm av släkt, familj och vänner för hur smal jag blivit, många kommentarer om hur knubbig jag varit som barn och hur duktigt det var att ha tappat vikt. Samtidigt presterade jag bra i skolan och var den klassiska "duktiga flickan".

I perioder stötte jag upp maten om jag tyckte att det hade blivit för mycket någon dag, men en gång blev jag upptäckt av mamma. Jag insåg att hon skulle bli misstänksam om det hände igen och drog ner på kräkningarna, vilket jag är glad över idag eftersom jag vet hur mycket det skadar kroppen.

Det som förvånar mig är att ingen märkte något. Ingen tog någon notis om att jag svimmade i skolan, alltid hade "ätit en stadig frukost" eller någon annan lika dålig ursäkt.

I gymnasiet träffade jag emellertid min nuvarande sambo. Han är den första och enda jag någonsin berättat om mitt förhållande till mat för. Utan att egentligen göra något särskilt gav han mig den trygghet jag behövde för att kunna dra ner på träningen till en mer hälsosam nivå och börja äta ordentligt igen.

Idag går det hela i perioder, och det händer fortfarande att jag med vilje går dagar utan mat, för att senare tycka att det känns okej att unna mig en bit godis. Oftast är det när något i livet krånglar som jag inte klarar av att äta och återfår kontrollen genom att överträna.

Men den senaste tiden har jag börjat inse mer och mer att kroppen faktiskt är något fint att vårda, i framtiden vill jag skaffa barn och om kroppen ska klara av det kan jag inte fortsätta att svälta den på det här sättet. Jag är normalviktig nu och älskar hur stark kroppen blir och hur långt jag kan springa så länge jag håller träningen på en bra nivå och äter ordentligt. Och framför allt vill jag aldrig föra över mina störda matförhållanden på framtida barn genom att banta inför dem och lägga värderingar i vikten. Det är inte "duktigt" att vara smal. Smalhet är inte längre mitt huvudmål, det är friskhet som betyder något.

Jag som har skrivit artikeln har valt att vara anonym, men om någon vill prata eller ställa frågor så är det bara att kommentera den så pm:ar jag, eller kontakta vår sajtvärd Ylva-Li så lämnar hon ut mitt nick.

 

//Ylva-Li 

 || Studio Li (foto) ||

Anmäl
2011-07-12 05:41 #1 av: mervina

gud vad modigt av dig  som  vågade skriva om din relatoine till maten

Anmäl
2011-07-13 23:46 #2 av: [luneri]

Det var väldigt intressant att läsa och starkt av dig att berätta.

Och det tror jag kan ge en tankeställare om man själv skaffar barn en dag och vad man ger för signaler till dem. Barn snappar upp så otroligt mycket som man inte är medveten om.

Medarbetare på Konstnärer I Fokus

Anmäl
2011-07-15 07:09 #3 av: mervina

santSkäms#2.

Anmäl
2012-07-14 23:43 #4 av: Dark Angel 80

Åh tack för ditt inlägg Skrattande jag har samma diagnos som dej, men jag har inte kommit så långt i mitt arbete, jag har för mkt som stör runt i kring, och de behövs ju inte mkt för att man ska vara destruktiv på något sätt!! Känns skönt att veta att man inte är ensammen om sitt problem, vet att det är fler därute som lider av samma men känner sån skam för sitt beteende, min största önskan är att blir frisk och kunna hjälpa andra med samma problem!! Tycker du är jätte stark och duktig som vunnit över dina demoner!

Anmäl
2012-07-15 14:27 #5 av: Pelle Långlös

Wow vilken bra artikel och bra skrivet Anonym. Har själv ÄS UNS och får ingen hjälp då jag är "för gammal". Jag har jojobantat jag med och flickorna mina, en iaf, började härma mig och väga maten osv. Då slutade jag att väga min mat och sånt. Sen lät jag dom äta vid datorn eller vid tv:n så de slapp se på hur lite jag åt osv.

MVH Ylva Blomma
* Bloggen om mitt liv *

Anmäl
2012-12-27 18:56 #6 av: [[liden]]

Hej.
Mycket bra artikel Specielt med tanke på att dagsläget verkar just och okej. Du har gjort ett stort arbete och har all heder av att dela detta med andra. Sådana här historier behövs fler, så misströsta inte alla ni andra där ute utan, kom igen.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.