Dieter

Jag lider av en ätstörning, men är ändå överviktig

2010-08-05 16:58 #0 av: Ylva-Li

Till utseendet ser jag ut som en ganska vanlig ungdom. Men endast få som umgås med mig vet vad jag går igenom. Men min familj vet ingenting, fast jag tror att dem vet, Dem borde veta att någonting är fel med mig! Den dagen när jag är tillräckligt stark, ska alla få veta. Min sjukdom är BED - Binge Eating Disorder , med andra ord, jag är en hetsätare. Fast om jag får säga själv, så är jag mer lik en Bulimiker.

Hur började det? Det är en fråga jag ställer mig varje dag. Men jag tror själv det beror på många faktorer. Jag har alltid älskat mat, ingen tvekan på det! Goda kakor, välgjorda middagar, åhh mums!

Men någonstans slog det fel. Mina teorier är:

 

  • Söt och dålig mat har alltid blivit betraktad som positivt och underbart! Vi åt det alltid vid speciella tillfällen som barn. Lördagsmys, Semester mm.
  • Delad kost efter mina föräldrars skilsmässa. Två olika syner på kost.
  • Min mors ständiga jojobantade. Samt hennes ständigt smygande med mat.
  • Vantrivsel genom hela högstadiet. Jag undvek människor, bara för att dem undvek mig. Jag tycket jag gjorde dem en tjänst att hålla mig borta.
  • Dömande blickar från idrottslärare och tränare. Samt mormor och mors ofta välanvända kommentar "Tänk på dem nya kläderna!"
  • Stora problem med min far. Mycket bråk, verbal och psykiskt misshandel . Detta har gjort att jag har svårt att känna mig älskad och behövd. Vet inte heller hur jag ska tackla beröm och omtanke, speciellt från män.

 

Vad är det för fel på mig? Många som jag umgås med tycker nog att jag äter ganska normala portioner. Tills jag är ensam, då jag äter allt som kan ätas och faller mig smaken. Det blir ett ätande bara för att jag kan äta. Vid många tillfällen har jag tagit mig till matbutiken bara för att kunna äta mer av det goda. Eller ställt mig klockan halv elva på kvällen och bakat, därefter ätit upp allt.
För att ge er ett exempel, på en kväll har jag ätit 1½ L glass, nästan 200g chips, massvis med choklad och läsk. Men självklart vill jag inte att andra ska veta, så jag gömmer undan, äter upp allt eller städar efter mig. Fast ibland känns det som att jag helt enkelt inte vill dela med mig av det "goda och underbara". Maktbegär? Jo, garanterat. Jag gillar att få saker på mina villkor.

Om jag skäms? Det finns inga ord, som kan beskriva hur mycket jag skäms efter ätit för mycket. Jag blir självdestruktiv, deprimerad, ledsen och besviken på mig själv. När jag nåde min maxgräns vid lite över 100 kg, mådde jag som sämst. År 2007-2008 lyckades jag ta mig ner till 80 kg, via bra kost. Men sen tröttnade jag igen och fastnade i min onda cirkel igen. Ofta tänker jag "På måndag ska jag börja äta bra igen!", "Jag ska aldrig äta så här mycket, det är inte normalt!" och "I morgon joggar jag!". Gör jag något av det? Nej.

I grundskolan tyckte någon lärare att det var något fel på mig och en psykolog och kurator kopplades in. Jag blev bokstavligt talat tvingad dit, lärare satte av tider på lektioner och skickade mig dit. Väl där blev jag tvingad till samtal om mitt personliga liv och känslor, vilket inget av det är något som jag gärna pratar om. Helt okända människor som jag inte alls litade på. visste var mina känsliga knappar satt och jag bröt ihop. Jag kommer ihåg varje gång jag försökte sluta prata fick jag höra "Men, vill du inte att allt ska bli bra igen?". En osäker tjej på 13 år som periodvis vill ta sitt eget liv, som har skilda bråkande föräldrar och med en splittrad själ, ska inte behöva höra dem där orden. Helt klart kände jag mig tvingad att fortsätta prata om hur jag levde med mina föräldrar, vad jag åt mm. Skolsystern kopplades in när hon fick höra vad jag åt, hon skickade därefter mina rutiner om mat och känslor till någon jag inte vet. Enda jag minns var att alla samtal bara upphörde, och jag fick ett brev som jag skulle ge till mina föräldrar. Självklart öppnade jag brevet, läste att jag vägde för mycket, betygen var på väg ner och att jag hade BED, samt kunde utveckla Bulimi. Mina föräldrar fick aldrig det där brevet. Men varför slutade dem bara sådär med samtalen? Dem hade kanske hjälpt mig i längden.

Första ring på gymnasiet lyckades jag få vänner och flyttade delvis hemifrån. Jag fick fria händer, vilket ledde till mer ätande och mindre motion. Vikt uppgång!
Sommaren 2009 kom och en ny kärlek tittade fram, riktig HOTSTUFF om vi säger så. En riktigt vältränad kille som inriktade sig på bodybuildning och hade stora framtidsplaner. Jag kände mig som valross bredvid han, så ytligt var jag. Jag försökte svälta mig själv under denna perioden, men det funkade inte på mig. Så jag provade att stöta upp vissa måltider, det funkade faktiskt. Men gick både upp och ner igen. Jag gjorde slut med pvn. Jag klarade det inte vara valrossen längre. Men han tjatade att jag var vacker och att han älskade mig för den jag var. Tog jag emot hans omtanke? Nej. Visst, jag gjorde inte bara slut av den anledningen, men det var en stordel av det hela.

Uppstötandet av mat slutade jag med ett tag. Men pressen ökade, "Snyggare tjejer får bättre män", "Smalare är bättre" och "Om jag är smalare kommer jag ha bättre självförtroende och folk kommer se upp till mig" tänkte jag. I årsskiftet till 2010 började jag träna som en galning, jag älskade resultaten på kroppen. Dock ingen viktminskning, jag åt fortfarande för mycket. Ska jag vara ärlig, så gav jag nog upp tanken om att gå ner i vikt, och åt mer och mer. Tills jag kom på ifall jag kräktes igen kunde jag äta mycket samtidigt som jag gick ner. Jo klart, det funkade. Och stolt var jag! Jag lyckades tänkte jag. Något kilo gick jag ner, men jag tröttnade lite igen. Att stå med fingrarna i halsen och känna tårarna rinna, klarade jag inte av mer än i perioder.

I juni månad detta året tänkte jag till ordentligt. Vad håller jag egentligen på med? Och hur mår jag? Jag har bestämt mig, - Aldrig igen! Jag håller på att vända blad, acceptera mitt förflutna och bli frisk! Jag har både tagit upp och avslutat gamla kontakter. Jag försöker att låta bli att döma andra, och ge en andra chans. Samtidigt jobbar jag på få ett ännu bättre självförtroende, träffa nya människor och bara känna mig fri!

Nu, nästan två månader senare så är jag tyvärr fortfarande svag, därför har jag valt att utesluta all dålig mat och sötsaker tills den dagen jag klarar av att hantera det.
Nu äter jag när jag är hungrig, inte när suget vill. Tillsammans med träning, 1600 kcal/dagen och en otroligt peppande från en underbar vän börjar jag närma mig 70 kg. Målet har jag inte bestämt än, men tanken är runt 62 kg. Denna gången tänker jag inte ge upp!

Jag är knappast frisk nu, men vem vet, kanske om halvt till ett år? Eller tre år? En livstid? Det får ta den tiden det tar. Jag har redan fått bakslag och varit på gång att börja igen, men jag stoppade mig själv. Jag har varit i kontakt med olika föreningar och blivit erbjuden gruppsamtal och liknade, men har alltid backat ut i sista sekund, men skulle jag inte klara detta själv, kommer jag skriva in mig och bli behandlad.

Jag anser mig själv vara som en alkoholist eller drogberoende, för jag har samma beteende som dem. Och när jag tänker efter, jag njuter inte av mat. Mat är ett nödvändigt ont.

En ätstörning betyder inte att man bara svälter eller kräks. Det är väldigt individuellt! Ta hand om varandra och finns där som stöd till dem som behöver det. Jag väldigt tacksam för att jag fick dela med mig av mina erfarenheter, förhoppningsvis kan jag hjälpa någon som är i samma sits. Ensam är ingen stark.





Den här artikeln är skriven av en anonym medlem. Vill du komma i kontakt med  medlemmen så hör av dig till mig, sajtvärd Ylva-Li.

//Ylva-Li 

 || Studio Li (foto) ||

Anmäl
2010-08-05 17:03 #1 av: Ylva-Li

Vill bara säga tack till dig som skrev den här bra och informationsrika artikeln åt oss. Du är stark och du kommer klara det här!

//Ylva-Li 

 || Studio Li (foto) ||

Anmäl
2011-06-12 15:19 #2 av: [Jessica-B]

En artikel som jag kommer att läsa igen. Tack anonym :)

Anmäl
2011-06-12 20:31 #3 av: bea28

Jag måste också säga tack till anonym. Du får en att förstå att en ätstörning inte sitter i kroppens utseende, utan i tankarna. Och det får mig att förstå att jag inte heller har ett speciellt hälsosamt förhållande till mat.

Anmäl
2011-06-15 19:45 #4 av: Jinaum

Måste säga wow. Känner igen mig en del i det där och hade aldrig hört talas om BED. Men något får mig att säga att jag möjligen haft det eller varit på god väg. Känner igen mig mycket i det där. Gett mig mycket styrka i att läsa det där och avstå struntsaker jag inte behöver för att gå ned i vikt igen.

Anmäl
2011-07-10 02:45 #5 av: mervina

JAG KÄNNER I IGEN MIG LITEN GRANNSkäms

Anmäl
2012-02-11 16:43 #6 av: tila

Bra gjort du kommer att klara det här ..ja har aldrig hört om BED heller ja har nog en släng av det det åxå  ..det här berörde mej  tack till anonym

Anmäl
2012-05-13 14:39 #7 av: mammialex

Respekt!

Anmäl
2012-05-15 13:33 #8 av: [littlecat]1

Du berörde mig, för att jag känner igen mig i allt du skriver. Jag borde också vända blad och gå vidare...

Jag tycker att du är otrolig stark och jag hoppas all lycka till dig!

Massa kramar till dig anonym!

Anmäl
2012-07-16 02:03 #9 av: gummigumman

Hej!

Känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag lider av hetsätning och först i år har jag erkänt det fullt ut för mig själv och min familj. Jag är också överviktig. Är man överviktig så kan det vara så svårt att få folk att tro på att man har en ätstörning som kan vara allvarlig. Lättare att bli trodd om man är supermager och har anorexia. Men det spelar ingen roll vilken ätstörningman lider av, det påverkar så mycket i ens liv.

Mitt jobb medmig själv liknar ditt väldigt mycket. Det känns så skönt när man känner att man för varjea dag når lite längre på resan till liv utan en aktiv ätstörning.

Önskar dig lycka till ifortsättningen.

Om du vill veta mer om mig och mitt liv med hetsätning och en obotlig sjukdom, är du välkommen att titta in i min blogg. Vi kanske kan peppa varann lite:)

http://blogg.amelia.se/smulan/

 

Kram på dig!

Anmäl
2012-07-17 13:53 #10 av: Allamej

Jag har samma ätstörning och den lever sitt egna liv... Om jag äter vanliga portioner av bra mat så får den totaltoss och sen är jag hemma men en massa tomma förpackningar av allt möjligt som innehåller salt, socker fett. Jag blir bortkopplad för jag är så medveten om dess beteende.

Jag har haft som vana att hålla den i shack genom att äta min vanliga mat och något litet sött efter det, då är den nöjd.

Den är helt kontrollerbar om jag fastar också vilket är udda.

Stress gör att den får fnatt...

Stephen Fry - There are many people out there that will tell you that "you can't". What you've got to do is turn around and say, "watch me". Veronica/ Sajtvärd på Smyckestillverkning och råttor

 

 

Anmäl
2012-07-17 16:43 #11 av: juulleezz

Känner igen mig i det mesta, proppar i mig mat, godis, kakor och glass hela tiden. Kvittar om jag är mätt eller inte, allt som vi har hemma slinker ner hehe...

Anmäl
2012-07-17 21:09 #12 av: Wand

Jag känner igen mig i nästan allt som skrivs. Enda sedan jag var liten så har jag varit en extrem hetsätare, har alltid älskat mat. 

Jag tror mitt mat- och sötsaksbegär grundar sig i dels att min mor alltid varit sådan, köp godis för de sista kronorna på kontot, ät pizza på en fredagkväll efter middagen bara för att det är mysigt till en film, etc. Sedan beror det nog också mycket på att då jag växte upp så åt inte barn mat, de tyckte att det mesta var äckligt förutom pizza och hamburgare, så jag som är en matälskare gällande allt fick alltid beröm från lärare, mormor, farmor, mattanter etc för att "jag är så duktig på att äta!".

Mobbad var jag självfallet för att jag var tjock och annorlunda, då tar man till sig än mer av dessa "komplimanger", om att man är duktig på att äta. Man vill ju kunna vara duktig på NÅGOT liksom.

Hemma kan jag börja baka en sockerkaka och äta tillsammans med en liter mjölk trots att magen krampar ihop sig av mätthet, dvs en hel sockerkaka på en vanlig kväll.

När jag köper godis så behöver jag 60-70 kronor för att det ska täcka mitt godisbegär. 800-900 gram är normalt för mig, detta äter jag då på några timmar framför en film. Gärna mycket choklad, saltlakrits och spritfyllda godisar. 

När jag äter mat så tar jag en eller kanske två och ibland t.o.m tre extra portioner bara för att det är gott, trots att man blev tillräckligt mätt och belåten efter den första.

Genom åren så har jag svält mig själv, frammanat kräkningar och laxerat. Jag har även provat diverse värdelösa dieter som jag aldrig lyckats hålla och försökt att tvinga mig själv till ett motionsschema. Detta fungerar självfallet inte.

Nu är jag 18 år och jag är 157 cm "lång", till detta så vägde jag 64 kg men nu har jag troligen gått upp minst 5 då midjemåttet har ökat med 6 cm de senaste 2 månaderna. Jag har nämligen inte vågat mig till en våg. Det mesta jag har vägt är 78 kg, då var jag 14 år och kortare än nu. 

Trots att jag VET att varken min kropp eller mitt sinne orkar med det så har jag börjat med svältdiet igen, detta för att jag också djupt inne vet att av alla metoder jag någonsin provat sedan jag var 9 år gammal så är det just denna diet, naturdiet, som fungerat. Inget annat har bitit på mig, och detta är antagligen för att jag enbart suger i mig vätska i 2 månader och sedan är för liten i magen för att orka äta lika mycket som förr.

Egentligen så är jag rätt nöjd med mig själv, jag har fantastiska vänner och ett bra liv och jag tycker mitt utseende är helt okej ändå, men den där magen och den där siffran på vågen etsar sig in i hjärnan oavsett.

Att leva med detta, skammen av att äta sig till fördärvet och skammen av att veta att det man ser i spegeln och på vågen kommer från just hetsätandet, är inte lätt. Jag tror egentligen att skammen är det värsta i dramat, värre än den faktiska situationen. 

Jag var frisk ett tag, i ca 6 månader, och brydde mig inte alls utan levde bara på och älskade mig själv. Då jag nu återigen hamnat i en extrem depression (jag lider av kronisk depression) så har jag fallit tillbaka och detta kämpar jag med varje dag. Jag ler, skrattar, äter, går och så vidare men innerst inne så vill jag ändå bara hem och äta mina 2 liter glass med 5 deciliter vispgrädde och se på Vänner.

Power is when you've got all the justification to kill,  and you don't

Anmäl
2012-10-20 07:28 #13 av: AmandaBorg

Riktigt bra läsning, och herre gud vad du är stark! Såna som dig ser jag upp till!

Amanda

Anmäl
2013-01-22 13:47 #14 av: GinaCosmo

Åh herregud vad jag kände igen mig!

Det är sjukt jobbigt med ätstörningar.

Just nu går jag på GI och detta är min räddning.

Jag äter på fasta tider, går längre rundor med hunden och jag känner att sötsuget är borta.

Tog fel på vatten och läsk för en tid sen o trodde jag skulle kräkas.

Vad sött och sliskigt det va!

Kommer inte gå tillbaka till läsk igen, och inte heller godis.

Men min last har alltid varit salt.

Chips, nötter osv.

Tack o lov får man ju äta nötter under GI så det är jag glad för.

Kryddig mat hade jag inte heller klarat mig utan men det gör inget då det hjälper till vid viktnedgång.

Tack för en underbar artikel.

Jag håller på dig och vill gärna veta hur det går för dig.

Kram

Anmäl
2013-03-01 14:34 #15 av: [MissJitterbop]


Känner igen mig väääldigt mycket!

 

Lycka till!

Anmäl
2013-05-25 10:26 #17 av: Allamej

Åh vad trevligt reklam! Den tar jag bort!

Stephen Fry - There are many people out there that will tell you that "you can't". What you've got to do is turn around and say, "watch me". Veronica/ Sajtvärd på Smyckestillverkning och råttor

 

 

Anmäl
2013-05-25 11:47 #18 av: Skogshumblan

Så starkt av dig att skriva om din sjukdom.
Jag hoppas du hittar och får den hjälp du behöver för att ta dig ur.

Varm kram från en som varit där.

/ Skogshumblan

Medarbetare på tarot och healing.

"I am not what happens to me, I am what I choose to be" Carl Jung.

Anmäl
2014-04-06 17:44 #19 av: Agnez94

Väldigt skönt att veta att man inte är ensam om det här. Har förmodligen haft dessa problem sen 12 - års åldern men har inte fattat det förrän nu (20 år gammal): Det är ju inte med vilje man trycker i sig fruktansvärda mängder mat för att sen må illa och eventuellt spy för att dagen därpå tycka att det är en lika bra idé att göra det igen Galen. Skönt att veta att man inte har "dålig karaktär" eller liknande. Du är en bra förebild för oss andra!

Anmäl
2014-04-08 23:46 #20 av: odjuren

Skulle rekommendera dig att läsa på lchfingenjoren.se även om du inte äter lchf, hon har själv levt med hetsätning och har väldigt många bra tips och verktyg för både psykiskt och fysiskt välmående!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.