Kost

Dom smyger sig inte på....

2009-01-04 22:49 #0 av: Eleri-Twinkle

Ja med den rubriken inleder jag min första artikel här på viktminskning i fokus. Utan att beskriva min vikthistoria direkt djupgående, kastar jag mig direkt in i alla de miljoner tankar jag har angående vikt, övervikt och min självbild som just nu är mer sne än rak....

 

"De extra kilona smög sig på..."

hör man ibland. I mitt fall kan det där inte vara mer fel. En kvinna som jag, med en ätstörnings-historia lika lång som en hel bibel, vet exakt NÄR det händer. Det händer ungefär precis i samma sekund jag slänger ett getöga (varför heter det så) på chipshyllan i närmsta mataffär. Redan då skrockar mina fettceller gott i väntan på utdelning.

 

Sjutton också...jag har skrivkramp.

Jag brukar drabbas av det då och då, men nu är det mest pga jag vill skriva artikeln på bästa sätt...invigning och allt. Men istället kanske jag bara ska "skrynkla ihop" detta word-dokumentet och skriva direkt från hjärtat. Om vad jag känner just nu.

Vet ni...jag är faktiskt riktigt rädd just nu. Rädd för mitt snevridna förhållande till mat. Rädd för att inte hitta rätt sätt, utan påbörja nästa form av ätstörning. Jag har hetsätit, svultit och periodvis kräkts mig genom åren. Och ändå...kan jag inte sluta drömma om att en dag påbörja det som ska bli en sund fin mat-kropp-hälsa balans och göra den till en stabil grundpelare i mitt liv. Jag vill ju, precis som alla ni andra bli vän med mig själv och min kropp. Livet är för värdefullt för att "kriga" så här och dessutom vill jag bli en bra förebild för min lille pojke. Han är välsignat omedveten om sin mammas trasiga självbild och jag ämnar se till att det fortsätter så. Jag vill att han ska växa upp vid sidan av en liten (158cm) normalviktig och harmonisk mamma.

 

Det är en tanke-knut...

Det vet jag så väl. Den där känslan av att "jag kanske aldrig lyckas" eller "matmissbruket är starkare än jag". De stunder när dom tankarna kommer blir jag jätterädd, men jag kämpar på med att ersätta sådana "osanningar" med "jag kan visst fixa det här". Och i takt med självinsikten, har jag faktiskt börjar skymta små ljusprickar från andra änden av tunneln*ler*

 

Men det är en bit kvar och just därför skriver jag här för mig själv och för dig. En naken, sårbar med öppenhjärtlig liten text. För vissa tankar måste komma upp till ljuset för att skrumpna och dö ut och därefter ersättas av nya, mer livsbejakande sådana.

 

Oavsett hur du än missbrukar mat, så är vi lika du och jag. Vi behöver lära oss att låta sundare kost, gå hand i hand med en spirande, vacker självkänsla. Vi behöver läka såren med acceptans, förlåtelse och förståelse, istället för tröstmat.

 

Jag ÄR värd detta...och det är du med!!!

 

Anmäl
2009-01-04 23:43 #1 av: Allamej

Bra artikel :) Jag känner igen mig och jag tror fler kommer att göra det :)

Stephen Fry - There are many people out there that will tell you that "you can't". What you've got to do is turn around and say, "watch me". Veronica/ Sajtvärd på Smyckestillverkning och råttor

 

 

Anmäl
2009-01-06 00:31 #2 av: Eleri-Twinkle

Tack*ler* Jo vi är nog många som är väldigt lika och just därför tror jag att vi kan hitta värdefull hjälp i varandra=)

Anmäl
2009-01-06 02:01 #3 av: Ylva-Li

jättebra skrivet! Känner sååå väl igen mig.

//Ylva-Li 

 || Studio Li (foto) ||

Anmäl
2009-01-08 16:02 #4 av: Pheobe

jodå, kilona smög sej på under 9 månader.... sen kom babyn och inte 17 försvann kilona igen =(

Anmäl
2009-01-08 23:35 #5 av: Ylva-Li

#4 Jag hoppas innerligt att jag gör som min svägerska. Hon gick som allt upp 2kg under graviditeten, när väl tösen kom ut, hade hon gått ner 16kg..!

//Ylva-Li 

 || Studio Li (foto) ||

Anmäl
2009-01-10 20:46 #6 av: Pheobe

#5 ska det stå 20 kg? Inte gick hon väl bara upp 2 kg för då har hon gått ner under graviditetet om inte bebisen vägde några gram bara =) Vet inte vad dom säger men 5-6 kg ca är väl bebis + fostervatten så minst det går man väl upp?

Ush, jag gick upp 14 kg med båda barnen. Nu efter andra barnet har jag behållt 9 kg kvar =( Går bara inte bort....

Anmäl
2009-01-10 23:12 #7 av: Ylva-Li

#6 Det står rätt. Hon gick antagligen ner i vikt under själva graviditeten, därav hände det inte så mycket i vikten uppåt. Så när bebis väl kommit ut hade hon i slutändan gått ner 16 kg. För henne fungerade gravidhormonet som en viktkur.

//Ylva-Li 

 || Studio Li (foto) ||

Anmäl
2009-01-11 13:33 #8 av: Pheobe

#7 Oj, det kan inte varit hälsosamt för varken henne eller bebisen

Anmäl
2009-01-11 16:40 #9 av: Ylva-Li

#8 Både mamma och bebis mådde jättebra. :) Och mår super! Bebis var normalviktig när hon kom. Mamman hade lite övervikt när hon blev gravid och fick sig nog en tankeställare och tog sig i kragen och åt hälsosammare. Bebis fick ju tillräckligt med näring, bara bättre sådan.

//Ylva-Li 

 || Studio Li (foto) ||

Anmäl
2009-01-11 17:06 #10 av: Anne

Man kan absolut gå ner under graviditeten, eller gå upp lite - bebisen tar det den behöver, och det är helt okej. Man ska såklart inte aktivt banta under en graviditet, men det är helt okej att hålla igen och tänka på vad man äter och naturligtvis röra på sig så mycket man kan.

Jag är gravid i v. 22 och har ännu inte gått upp mer än något enstaka kilo, tack och lov.

Anmäl
2009-01-11 17:59 #11 av: Ylva-Li

#10 Åh grattis! :) Jag längtar verkligen till den dagen jag får barn. Jag vill bara ha ett bra hem åt den först, med ordnad ekonomi osv.

//Ylva-Li 

 || Studio Li (foto) ||

Anmäl
2009-01-11 19:10 #12 av: Anne

Tack snälla rara :)

Anmäl
2009-01-11 19:52 #13 av: Pheobe

#10 Grattis! Jag gick inte upp i vikt innan v 26, sen gick jag stadigt upp, 14 kg! Vänta du bara *S*  =)

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.