Antar att inlägget passar bra på viktminskning iFokus.

Jag är en tjej på 23 år som mestadels i livet varit smal. Jag var väldigt smal tills jag blev 17,18 då började jag lägga på mig. Var inget speciellt som hände i mitt och så utan det blev väl bara så. Har alltid varit något sånär normalviktig, men mitt problem är att allt mitt fett hamnar på magen. Som normalast brukar jag väga 57-58 kg och är 157 lång. Alltså helt normalt. Nu väger jag ca 63-64 kg och detta har kommit nu då jag är sjukskriven får ångest och depression samt tröstäter och äter för att dämpa ångest. Det med att jag äter för att dämpa ångest är vanligt. Eftersom jag har väldigt svårt för att tycka om mig själv och att vara glad blir det lätt att det känns lite bättre efter en chokladkaka, lite glass eller chips. Jag äter väldigt onyttigt trots att jag ej äter några animalier alls. Alltså inte kött, mjölkprodukter, ost osv. Ost brukar jag dock göra undantag med då jag äter pizza. Senaste veckorna har det nog blivit en till två pizzor i veckan. Det är den ultimata maten för mig att dämpa den värsta ångesten. Det har nästan blivit som en drog eller ett beroende.

Jag mår som sagt dåligt i övrigt och min självkänsla är verkligen i botten. Jag har tidigare, enda sedan jag blev lite större i senare tonåren, försökt gå på olika dieter. Har provat på det mesta, men det har i slutändan bara fått mig att må sämre. I våras bestämde jag mig för att skita i allt vad dieter heter eftersom jag uteslöt alla animalier av etiska skäl och bestämde mig för att ta tag i min psykiska ohälsa bättre. Detta har förstås resulterat i att jag gått upp mycket i vikt. För mig känns det mycket. Behöver en större storlek på kläder, min mage ser så fruktansvärt oproportionelig ut till resten av min kropp (har i regel större mage men smalare lår) och jag mår jättedåligt över min kropp. ÄNDÅ kan jag inte få mig att börja träna eller äta supernyttigt. Jag har ångest över det mesta i min vardag, får det knappt att fungera bara med vardagssysslor som disk, städning och givetvis matlagning, så mitt förnuft säger att jag bara skulle köra mig ännu djupare i skiten om jag började försöka gå ner i vikt.

Vill bara ha lite åsikter… Finns det någon som har det som jag? Jag vet inte om jag anses som överviktig, det är jobbigt när man är så kort och lägger på sig. Helst av allt skulle jag vilja acceptera hur jag ser ut, men det går inte. Ibland går det så långt att jag nyper mig hårt i armfettet eller slår mig i ansiktet. Nej jag mår inte bra och går hos psykolog. Dock verkar vi inte alls satsa på att prata om detta problem där. Vi håller just nu på att utreda om jag kan ha någon slags diagnos (av andra skäl) så det finns liksom inte tid att itu med mina kroppsproblem. Finns det något annat jag kan göra?

Ju sämre jag mår desto mer äter jag i regel. Och mer onyttigt. Önskar att det vore tvärtom.