Vill skicka en kram till dig. Dina tankar känner jag igen från när jag skulle sluta röka för hundra år sen. Känslan av att misslyckas fast man bestämt sig. Önskar jag kunde ge dig ngt jättebra superknep men jag är rädd att dom inte finns. Skickar över ett gäng styrkekramar i alla fall. 🤗

Jag tror att det beror på dina egna tankar. Du tänker varje dag "nu ska jag börja banta!" och det är då man misslyckas. Du tänker dig att från och med idag ska du INTE äta mer av det goda. Jag tänkte så varje dag och gick upp mer än 20 kg på två år. Sedan två månader tillbaka tänker jag inte så längre. Jag tänker "idag är den en vanlig dag, idag ska jag äta när jag är hungrig och jag ska äta god mat som jag tycker om, jag går inte med på fikaraster som triggar igång mig" och nu har jag gått ner 14 kg och det går bara nedåt. Allt sitter i huvudet, det är jobbigt, det tog mig två år att tänka om men det går! :)

Strunta i bantning och fokusera på att äta rätt(har jag hört fungerar). Men i ditt fall, som liknar mitt, måste du nog hitta något annat att göra än att äta. Det kan vara tvångsmässigt ätande. Pröva att tugga tuggummi medan du gör något annat. Försök hitta en hobby du kan fokusera på. Men det ärförstås bara plåster på ett gapande sår, du behöver fixa problemet, inte syndromet. Men det vet du ju redan, jag försöker hitta något vettigt att säga.

Kanske låter hemskt men du kan inte hitta tröst för din mans drickande i maten. Bestäm dig för när du ska börja, sen gör det! Har själv en tråd om min Viktminskning. Läs sådana trådar och inspireras. Denna tråden är bra: http://viktminskning.ifokus.se/articles/4d71410db9cb46221d056e2b-mitt-nya-liv?discussions-4

Ja, allt sitter i hur man tänker. Det känns som jag har slagit knut på mig själv där. En hård jävla blåknut! Jag har en hobby, virkning, som jag håller på med varje dag. :-) Och det är bra. Håller händerna upptagna. Och jag vet att min mans ölsug knappast lättar för att jag tröstäter. ;-) Jag har tänkt mkt på varför jag börjat tröstäta som en vana, faktiskt. Det började när jag pluggat och jobbat mig till en utmattningsdepression och panikångest. Det var då vikten sköt iväg. För 13 år sedan. Och efter det har det varit min kamp. Fem år tog det att komma på banan efter utbrändheten. Och då hade jag ork att ta tag i vikten också. Gick ner 25 kg och vägde 79 när jag blev gravid! :-) Men varningarna om att jag iaf var för fet haglade på MVC. Fick havandeskapsförgiftning och deras förmaningar blev sanna, typ. Fastän jag vet att tunnisar också drabbas. Så först sviker min mentala hälsa, jag har utbildat mig fel och klarar inte av det yrket, sen sviker min kropp mig. Barnet föddes med snitt och mår toppen och har ett syskon nu (som jag bar i en 115 kg tung kropp och det blev inga komplikationer!). Så orsaken till mitt tröstätande har sitt ursprung i detta. Mest i misslyckandet med yrkesval. Det var ju min identitet, det jag drömt om.. Men jag tror också det blivit lite av ett tvångsmässigt ätande. Det är ett jävulskt sug som kommer över mig. För att dämpa ångest. Och ja, jag är arbetslös fr o m mars då jag inte ska vara mammaledig längre, och det är så fruktansvärt jobbigt pga att jag känner mig osäker på vad jag kan och klarar av. Och att söka jobb och presentera sig när man är fet är hemskt. Förnedrande känns det. och jag känner press på att måsta gå ner i vikt innan dess så jag åtminstone har lite stoltare hållning när jag ska visa upp mig.. Ibland måste man skriva av sig. Lufta hjärnan och få nya infallsvinklar. Se att man inte är ensam i världen med sina spöken.. De nära och kära har ju tröttnat för länge sen..

Gällande maten: Börja med små, små myrsteg. Kasta dig inte in i det hela huvudstupa! Det kan lätt bli väldigt överväldigande då. Börja t. ex med att äta en riktig icke-frukost varje morgon. Sätt det som ett MÅSTE i 30 dagar. Skulle du falla för frestelsen so-be-it. Upp i sadeln igen! Om du sedan äter mackor resten av dagen, spela roll! Du har i alla fall ätit vettig frukost. Eller ut och gå  och få frisk luft en stund varje dag. Hjälper mot ångesten också!

För det är där jag känner att du framför allt behöver hjälp! Du behöver få hjälp med din ångest, hjälp med att hitta din plats i tillvaron just nu, hjälp med att hitta dig själv. Vem du är utan din man, utan mat, utan drömjobbet som inte fungerade. Som arbetslös är ekonomin inte den bästa det vet jag själv. Men finns det någon du kan prata med? Finns det någon på VC som du har förtroende till? Eller bara en vän som kan finnas där som support och bollplank?

Jag trodde jag hade hittat rätt samtalskontakt på VC. Har varit hos den i drygt två år. Men nu skickade hen mig vidare till ett ställe för missbrukare och anhöriga, då hen ansåg att om bara det blev lugnt hemma så skulle resten komma, alltså viktminskning, mindre ångest osv. Ja, alltså jag har det bra hemma. Min man drack gärna på helgen, för mycket och blev jobbig. Nu har det blivit ändring och han dricker inte mer än nån gång/månad och måttligt. Han är ju inte dum i huvet liksom. Men då står jag ju kvar här likafullt. Vilsen och osäker, ledsen och besviken på MIG. Hmm. Egentligen är jag skitless på vården. Dom kan inte hjälpa mig. Dom har ju inte hjälpt mig än förutom medicin mot värsta svängningarna. För mig sitter det i fetman! Jag avskyr den. Men hittar ingen beslutsamhet utan är bara trött.

Kollade förresten dina tidigare trådar och ser att du har en nästan identisk tråd som denna sedan innan. Det som var annorlunda var din vikt och vad du då kände att du fokuserade på för problem. Så min fråga är: Vad ska du göra åt detta problem? För viktminskning kommer bara då man bestämt sig att nu ska jag fixa detta. Det kommer inte bara för att en terapeut säger att det borde komma om du mår bättre. För då lär man bli bara besviken och sur på ytterligare ett misslyckande i sitt liv. Det handlar om din inställning. Man kan ju vända på kakan och fundera om man nu tycker omläggning av kost är jobbigt om det inte är värt att kasta "snuttefilten" av godis och chips och kanske vinna hälsa och att kunna leva igen?

#8 Ja, jag vet. Typ samma. I höst går jag på rådgivning för anhöriga till missbrukare. Ja, för min man är alkoholberoende och när jag själv var nära trilla dit så… Och det har börjat hända grejer i min hjärna och det är rent ut sagt skitjobbigt. Att förstå medberoende- grejen och vilka konsekvenser det fått för mig. Att jag faktiskt börjat sätta mig själv före honom. Mina behov, min hälsa. Att inte tänka på vad han gör osv hela tiden. Och han är nykter sen en månad. Och det är lättare i mitt hjärta. Och att ta tag i vikten känns inte lika omöjligt och oöverstigligt, för jag har förtorkad över.

Ork över.. Inte förtorkad 😃

Jag vet exakt hur det är…   Jag har också ett enormt sug och behov av att tugga hela tiden. Det är skitjobbigt och svårt. Det svåraste jag har gjort nu och lyckats hålla är att sluta med läsken.

Kämpa på, du klarar det till slut.