Alltid varit ett smalt barn. Insåg inte hur smal jag var förrän jag gick upp 15 kg på ett år.

Jag var nog alltid lite större än vad jag borde vara  utom ett tag när jag var 12-13 och växte väldigt mycket på längden.  Dock sågs jag aldrig som ett av de överviktiga barnen eftersom att de fanns de som var betydligt större än vad jag var. Runt buken var jag mest hård och uppsvälld och hade mycket problem med magen pga IBS  och celiaki som läkaren fortfarande var övertygad var laktosintolerans. Men jag hade större lår, rumpa och byst och det skämdes jag väldigt mycket över. Åt nyttigt som barn, endast en tredjedels godispåse på lördagar och Mcdonalds (liten meny) en gång i månaden men var väldigt matglad i allt utom grönsaker..Tror att jag började min väg mot sockerberoende och liknande när min pappa började jobba senare kvällar efter skilsmässan och lämnade pengar till mat (vilket alltid blev pasta, bröd eller pizza baserat)

Jag var, (och är väl egentligen,) normalviktig som barn. Snarare för smal än tvärtom. Gick sen upp några kilon i början av tonåren, dock fortfarande normalviktig, och började då få pikar från familjen. Min syster, som har en helt annan kroppsbyggnad och ämnesomsättning blev normen för hur man ska se ut. Detta har förstört väldigt mycket för mig. Fick ett osunt förhållande till mat, och kan fortfarande sörja att vikten har så stor betydelse för hur man blir behandlad.

Jag har alltid varit något större än vad jag borde. I fyran-femman sa skolsystern att min vikt var bra, så länge jag inte gick upp mer samt växte några centimeter till. Umgicks alltid med min kusin (ett år yngre än mig), och hon är på motsatta sidan. Är hyfsat säker på att jag vägde nästan dubbelt så mycket som henne i mellan- och högstadiet. Men det var egentligen aldrig något som störde någon av oss. Jag har faktiskt aldrig mått riktigt dåligt över min vikt. Jag är inte nöjd med den, men just min vikt har aldrig gett mig ångest. Sen har jag ju aldrig varit gravt överviktig heller, jag har som max legat på 5-10 kg över min trivselvikt.

Däremot har jag aldrig varit en som äter fort och jag är väldigt petig med maten. Jag är hellre utan mat än att äta något jag inte gillar, även om det innebär att jag får vara utan mat ett dygn. Ätit långsamt och riktigt njutit av god mat har jag alltid gjort också. 

Sockerberoendet utvecklade jag någon gång under mellan-/högstadiet. I mitt fall är det nog en del gener. Beroende går i arv sägs det och som barn till två kroniska rökare, varav den ena sockerberoende och den andre alkoholist förlorade jag gen-lotteriet i det fallet. Sen fick jag tillgång till egna pengar i högstadiet. Skolan låg nära ica så det var lätt att gå dit när man inte gillar skollunchen, plus att jag var tvungen att gå förbi både till och från skolan. Kronisk huvudvärk gör ju också sitt, det är lätt att tycka synd om sig och äta lite mer då. Sockerberoende och känsloätare alltså.

Har tre äldre halvsyskon. Min äldsta bror är smal och vältränad, min andre bror är överviktig och syrran är smal (men ser det inte själv). Så i vår syskonskara blev det varannan unge. Något som är lustigt är att både min äldsta bror och min syster äter vad som helst, medan jag och min överviktiga bror båda är väldigt petiga med maten. Man kan ju tycka att det borde vara tvärtom.

Det där med syskon, känns som att väldigt många har ett syskon som är tvärtemot .. Jag har själv en bror som är lång och smal som aldrig behövt bry sig om vad han stoppar i sig medan jag själv är ganska kort och går upp i vikt för minsta lilla snedsteg. Undrar hur det kan skilja så mycket i genetiken? Jag har ärvt alla pappas allergier, hans lungkapacitet och passion för att träna medan jag samtidigt ser ut som en mindre kopia av min mamma när hon var i 20-25 årsåldern och precis som henne ständigt behövt kämpa med vikten. Inte meningen att gå ifrån frågan så mycket men har ju samtidigt när jag varit liten sett det här och förundrats över hur min lillebror kunde äta godis,pizza,hamburgare medan jag var tvungen att börja äta fullkornsprodukter eftersom att jag ansågs vara mullig (förstod det inte själv men mina föräldrar började tjata om det).