Barnfetma

Hjärtinfarkt, njursvikt och amputationer drabbar människor redan i 30-årsåldern – om de varit överviktiga som barn. Även åldersdiabetes ökar dramatiskt bland barn och unga. - skriver SvD

Fetman kryper allt längre ner i åldrarna.
Dagligen ser vi barn på nyheterna som väger fler gånger mer än vad de borde.

Enligt efterforskningar går fetma inte över. Är du som barn fet är sannorliken stor att du också kommer vara fet som vuxen.
Med det ökar också risken för sjukdommar. Hjärtinfarkter kryper ner i åldrarna, diabetes (speciellt typ 2) blir allt vanligare.

I USA är en stor procent av barnen överviktiga, men vi i Sverige ligger inte långt efter. Fet mat är nästintill en trend. Hamburgare och pizza är lätt mat att ta till i stressade hem. För visst är det enkelt att åka förbi den lokala pizzerian istället för att laga sin egen mat när vi kommer hem sent från ett hektiskt jobb..

Men vad gör vi åt problemet?
Barn ska aldrig banta.

Servera nyttig mat på bordet. Introducera grönsaker och rotfrukter redan tidigt i barnets liv. Ta till vana att inte äta "fast food" allt för mycket. Det kanske låter enkelt? Men är det så enkelt? När dagens jobb är stressiga och man som förälder är trött och slutkörd efter sitt jobb.
Det är en balansgång, men kanske måste man då helt enkelt offra lite för våra barns välbefinnande.

Överviktiga barn lider inte bara av relaterade sjukdommar, de mår också psykiskt sämre enligt forskare. De har lätt att bli deprimerade, och ofta svårt att få vänner. Klasskamrater väljer hellre de barn som orkar hänga med i lekarna, vilket givetvis gör att de överviktiga barnen får stå utanför. Mobbning är inte heller allt för ovanligt.

Prata med våra barn!

Jag tror att det är viktigt att vi pratar med våra barn om viktproblem. Att vi förklarar för dem vad som händer i våra kroppar när vi äter mycket fett och mycket socker. Kanske tillsammans med barnen göra upp regler som hela familjen följer. Gör barnen delaktiga i kosten.
Däremot tror jag det är viktigt att inte utesluta allt som heter fett. Kanske kan man göra sina egna hamburgare och pizza. Ha en dag i veckan när man får äta lite sött och äta lite fetare.

Relaterade länkar:

PrimaVi
Artikeln från SvD
Gener avgör om barnfetma är farligt

Jätte bra artikel. Vi vuxna bör absolut tänka oss för vad vi ger barnen att äta och hur mycket de får att äta i jämförelse med deras aktiviteter.

PS Jag har inga egna barn men jag har syskonbarn som jag tar hand om ibland.

Jag har inte heller några egna barn, men istället erfarenhet som överviktigt barn. Jag var lätt överviktig som barn och det har definitivt följt mig hela vägen upp som vuxen.
I efterhand kan jag se att mina föräldrar var på tok för snälla mot mig. De gav mig det jag bad om..
Hade det varit idag hade nog inte mina föräldrar gjort samma sak, då de idag är mer medvetna om kosten.

Frågan är väl alltid vad som är SUNT... Skolsköterskan vill INTE att jag ska tala med min son om hans vikt trots att hon säger att han är överviktig... Det sista jag vill är att han får ätstörningar...

Men eftersom jag har gått ner 4-5 kg genom att undvika kolhydrater så snappar han nog upp mer än vad jag vill... Men jag låter honom äta kolhydrater (pasta, potatis, bröd, frukt osv) även om jag tänker på hur mycket av det han äter...

Det där är så svårt tycker jag. För samtidigt som man vill förklara för barnen vad mat gör med kroppen, för att de ska förstå, så vill man ju inte heller att de ska missförstå..

Vi älskar ju dem oavsett vilken vikt de har.

Men är det din son på bilden Ove? Han ser inte alls överviktig ut i mina ögon. Knappt knubbig ens.

Det man kan göra som vuxen och bör göra är väl att föregå med gott exempel och även hålla lite koll så barnet inte går och småäter eller äter för mkt onyttiga saker

Jo precis. :) Ha regler gällande hur mycket godis man äter, när osv. Och kanske även fast man som förälder är överviktig, visa att man försöker göra något åt det.

#3 Är det din son på bilden? I så fall skulle jag ge skolsköterskan en rak höger! Fattar inte hur idioterna vågar stå o säga att barn som ser ut så är överviktiga! Vart i hela friden hittade de sin legitimation? I ett flingpaket?? Fy f*n!

Såg en mamma med sin son när jag va o handlade härom dagen.. Mamman va rätt överviktig.. sonen va verkligen FET. Gissa vad dom köpte.. Kex, kakor, godis, glass, fryspizzor.. såg dem på grönsaksavdelningen där de faktiskt la ner både morötter och gurka.. men när jag kastade en blick ner i deras vagn så låg där feta dippsåser, chips, ostbågar o annat sånt. Sen träffade jag på dem igen på pastaavdelningen där de packade ner stora mängder vanlig vit pasta o sonen tjatade om drickchoklad, läsk o jag vet inte allt vad det va.. o han fick allt han tjatade om.. Jag fick verkligen bita mig i tungan o gå därifrån för att inte ge mamman en utskällning. Det är så oansvarigt tycker jag! Sonen svettades som en gris trots att ge gick bland mjölkkylar och frysdiskar, han hade glasögon där skalmarna tryckte in i hans tjocka ansikte.. magen hängde över bältet med många centimeter. Helt hemskt! Stackars barn!

Fast det är ju lika illa att se föräldrar som mer eller mindre uppmärksammar minsta uns fett på sina barn. Jag menar, fetma är inte bra, men med föräldrar som leker hälso-polis med sina barn, så blir ju knappast risken för ätstörningar och konstigt beteende mindre.

Huuuu, är trebarns mamma själv... hur man än gör blir det fel känns det som!!

Jag tror det bästa man kan göra är att se till att unvika läsk och godis förutom på helgerna. Tvinga inte barnen till sport och idrott, men om de vill testa något, ifrågasätt inte, utan släpa hellre med dem på ytterligare en aktivitet som de kan strunta i senare.;)

En annan sak som föräldrar antagligen bör undvika är att bestämma hur mycket barnen ska äta. Barnen bör få lära sig att känna sin mättnad. Däremot bör föräldrarna helt styra när och vad som ska ätas.

Jag baserar det här på min egen uppväxt, och hur min mamma gjorde fel. Sport och idrott var något som jag inte var skapt för, verkade det som. Ville jag testa något nytt, så fick jag höra om hur snabbt jag hade gett upp något tidigare.

Likadant så var det nästan heligt att man skulle äta upp. Inget fel i det, men det har satt sina spår i mitt vuxenliv, då jag mer eller mindre aldrig lyssnar på min mättnad. Jag äter tills det är slut, för det mesta.  

är det nått jag avskyr så är det feta småungar.. eller ja, det drar mer åt deras föräldrar. barn ska inte vara feta, släng ut dem, sluta ät pizza, godis o typ macdonaldsmat, tv och datatillåtet 1 time om dagen eller nått. satt aldrig inne när jag var liten, titta på tv mitt på dagen var inget alternativ för mina föräldrar! det där med att äta upp på tallriken är väldigt viktigt, men oxå att barnet får ta sj. det du tar äter du upp helt enkelt. men det blir fel när den vuxne lägger på så mycket som h*n tycker att barnet ska äta.

Det är knepigt det där med om de ska äta upp eller inte... jag har haft en unge som aldrig ville äta upp sin mat... för att 30 minuter senare vara hungrig och behöva något annat att äta... Jag har därför bestämt att mina ungar måste äta en viss mängd, men är väldigt human med hur stor den är :)

Är själv en sådan som blev tvingad både att äta upp och att äta sådant jag tyckte var äckligt och gav mig kräkkänslor... så jag tvingar aldrig barnen att äta sådant de inte tycker om.

Nu är ju två av dem halvvuxna så de är knepigare att hjälpa men ändå!

Sedan spelar ju ämnesomsättingen en oerhörd roll vilket är supertydligt i vår familj där alla äter samma men ser helt olika ut.

Barn ska inte vara feta. Så sant, så...

Jag var inte ett överviktigt barn, jag hade babyfettet och det är ju bara nyttigt.

Däremot hade jag en ragata till dagmamma (om hon läser detta och tar illa vid sig, tough luck) som hela tiden förklarade hur fet jag var, lät mig inte äta med sina egna barn ect.

Den kvinnan förstörde mitt liv. Jag var bara 3 år för guds skull. Vad hade jag kunnat påverka min egen vikt?

Jag ser nu bilder på mig som tre åring och jag såg frisk och sund ut... Även tonåren då jag var mobbad för att jag var fet... jag var inte fet då... men jag blev... när deras hårda ord knäckte mig och gjorde mig sjuk.

#14 Jag vet precis vad du menar, även om det hände senare. Hade en lärarinna i mellanstadiet som verkligen trakasserade mig. Först när man blev vuxen insåg man att det var mobbing på hög nivå, och jag undrar om inte hennes beteende har varit en av orsakerna till diverse problem jag har haft senare i livet. Både angående vikt och självförtroende. Hade jag träffat henne i en mörk gränd, så hade misshandeln hängt i luften....

Hu blir alldeles mörkrädd när jag hör hur vuxna människor beter sig! Och mot BARN dessutom! Barn som inte förstår bättre.. barn som inte är skyldiga till hur de ser ut. :( Hur ska en 3-åring förstå.. Nej usch..

När jag var mindre hade jag en kompis, och båda hennes föräldrar var väldigt hälsomedvetna och tränade mycket. Själv var hon lite småknubbig, men absolut inte tjock. Hon hade bara kvar valpfettet lite längre än andra. Hennes mamma såg likadan ut när hon var yngre, men det försvann av sig självt när hon kom i övre tonåren.

Hur som helst så tycker jag att hennes föräldrar var väldigt elaka mot henne, dom tvingade henne att springa en viss längd minst fem dagar i veckan, annars fick hon ingen månadpeng. Ofta fick hon höra från sina föräldrar att hon var för stor, och dom kunde låta mig till exempel äta saker där, som hon själv inte fick smaka på. Inte minsta förvånande slutade detta i en ätstörning, hon åt knappt alls och ägnade alldeles för mycket tid åt att träna. I dag mår hon bra så vitt jag vet, men det kunde ha gått värre.

Det gäller väl att hålla en bra balans, men man ska absolut inte sitta och intala sina barn att det är jätteviktigt att vara helt smal, när dom inte ens lider av övervikt.

#17 Usch.. jag blir så ledsen när jag hör sånt.