# Livet kretsar bara kring bantning- slut i huvudet Author: Sjuanolla Jag är snart helt knäckt av min kamp mot övervikt. Jag väger 117 kg och är 165 cm lång. Väger samma som vid nyår och under den här tiden har livet bara handlat om att gå ner i vikt! Liksom många år innan. Är snart 40 och övervikt har varit ett jävla ok hela livet..Men jag klarar ingenting jag ger mig på! :-( Viktväktarna började jag med. Men blev galen på flera deltagare som uppenbart lämnat hjärnan hemma och tjafsade om helt självklara saker. Det rann ut i sanden. Sen blev det Cambridge. Tortyr. Viktklubb, för mycket hålla koll. Lchfklubben. Lifesum. Och en massa annat som bara kostat mig pengar. Lchf blir för mycket förbud vilket leder till hetsätnin g av det förbjudna. Hit och dit och upp och ner. Köper lchfböcker som bara samlar damm. Kylen är alltid ett virrvarr av dietmat. Jag känner mig helt urlakad på energi och är så less på detta liv!!! Allt jag vill är ju att bli smal! Ska det vara så jävla omöjligt?? Det kommer att knäcka mig. Vad ska jag göra för att komma ur detta träsk?? ## Comment 1 Author: Anterrabae Det första och viktigaste för att komma runt din hjärna, är att du måste acceptera dig för den du är. Älska dig själv och förlåta dig själv för allt du tycker att du inte kan. Ge dig själv sinnesfrid och lugn och ro. Det är först då som din kropp kan våga släppa taget om din övervikt och det du håller fast med hjälp av den. Genom att jaga och stressa låser fu allt hårdare. Det frisätter stresshormoner som omöjliggör en viktminskning. Fokusera först på att må bra i dig, samla kraft energi och motivation. Välj sen en väg, och håll dig till det, först och främst för att du vill, och för att du mår bra på det. Håller på å vandra samma väg. Det är besvärligt, men ibland enda utvägen. ## Comment 2 Author: leemland Du behöver ändra inställningen och inte tänka att det är dieter du håller på med. Jag vet att det är svårt och det känns omöjligt. Håller med föregående inlägg också.  Du ska satsa på det som passar DIG bäst. Kanske är det en kombination av flera olika "dieter". Jag själv tror inte på att förbjuda saker, utan tycker det är bättre att skära ner och säga att 1 gång i veckan får man äta det.  Har du testat 5:2 dieten? ## Comment 3 Author: Sjöstjärna Eftersom du hållit på med det här så länge utan någon egentlig framgång tror jag att det är något som sitter djupt hos dig och som kan vara svårt att lägga bakom dig på egen hand. Jag föreslår att du skaffar en samtalspartner, psykolog, terapeut eller liknande som jobbar med självbild och viktminskning. När du fått hjälp med de psykiska bitarna tror jag att viktminskningen kommer mer eller mindre av sig själv. 🙂 ## Comment 4 Author: ManU77 LCHF "förbjuder" sånt som många har ett beroende av. När man sedan tar bort dessa livsmedel (särskilt socker och vitt mjöl) kommer abstinensen som ett brev på posten. Det är som att ta bort vilken annan drog som helst. Klart att det är svårt och kan ge bakslag om man inte lyckas bryta beroendet. Hur som helst vill jag råda dig till att verkligen ta tag i ditt "missbruk", om jag får kalla det så, och inte ge upp. ## Comment 5 Author: Sjuanolla Jag läste de två första inläggen innan jag gick isäng igår, och jag somnade faktiskt med lite lugn i kroppen. Jag har gått i terapi i många år och mycket har handlat om vikt. Och ja, jag har många negativa upplevelser i bagaget som just är kopplade till att jag är tjock. Kommentarer av familj och vänner som biter i hjärtat än idag. Men jag har inte fått rätt hjälp i vården än tycker jag... Ni har rätt i att jag är extremt stressad. Över vikt, vänner, familj, barn, hemmet och allt möjligt.. Och maten ligger som ett tjockt täcke över alltihop. Ska ta till mig det ni skriver. Tack! ## Comment 6 Author: Anterrabae Så bra, det är så svårt att hålla fokus rätt. För egen del tycker jag att meditations-/avslappningsövningar hjälper mig stt landa och rota mig i mitt jag. Att ge mig själv ron att få tycka om mig själv, PRECIS som jag är. Att landa i sitt eget jag, i sin egen kropp är det vi behöver först. Allvar annat är av underordnad betydelse. Om inte du tycker om dig själv, kommer du visa andra att du tycker att det är ok att inte se och tycka om dig för den du är. Då blir allt galet. Tillät dig att älska dig själv, och vila i Dig själv. Då kommer andra att älska Dig också. ❤️ ## Comment 7 Author: Sjuanolla Har funderat de senaste dagarna. Jag kan inte älska  mig själv. Det går bara inte! Jag äcklas ju av min kropp och mitt fläskiga ansikte. Det låter så fint att man måste älska sig själv, men det kommer jag inte att göra förrän jag orkar göra det jag vill och har en kropp som går använda. Inte förrän jag kan känna mig snygg i fina kläder osv.  Och att hitta den diet som passar mig bäst.. ja, den gröt som flyter omkring i min hjärna går inte få kontroll över. Det är ju så motstridiga kostråd man får och det har lett till att mer eller mindre all mat är ångestladdad för mig. Utom möjligtvis broccoli och vitkål..  Vart kan man vända sig i vården för att få bra hjälp med alla bitar? Och nej, fetmaoperation är inget jag är intresserad av, det skulle bli katastrof med mitt psyke och ätstörda beteende.. Och  jag tror verkligen inte på att viktminskningen kommer av sig själv. Det fattar väl jag att det krävs hårt jobb.  Jag skäms för hur jag ser ut. Och mitt eviga tjat om att gå ner i vikt gör att jag skäms ännu mer pga att jag ju faktiskt bara blir tjockare och tjockare. Det är pinsamt att träffa kompisar och se hur de väger mig med blicken. För att inte tala om mammas invägning.  Ni får inte ta illa upp att jag ifrågasätter era vackra ord, men ord är bara ord och det är lätt att formulera sig fint. Det jag är intresserad av är handling, handfaste konkreta råd. Inget flum.. ## Comment 8 Author: fulsnygg Vad gör du om dagarna? Finns det möjlighet för dig att hjälpa till på något djurhem, volontära för hemlösa eller hjälpa till på ungdomsgård? För mig har det betytt mycket för självkänslan och självförtroendet att hjälpa andra människor... för man blir älskad för sitt inre, och inser att ens utsida kanske dominerar ens eget liv, men andra ser mer vem man är inuti. ## Comment 9 Author: Agnez94 När jag var yngre (13 -14) hade jag väldigt dåligt självförtroende,  ett verkligt taskigt. Jag hade precis som du svårt att gå ner i vikt och hade gått till dietist sen jag var 9-10 år gammal. Det enda denna dietist lyckades göra för mig var att ge mig dåligt självförtroende. Varje gång jag dök upp så frågade hen " Har du gått ner i vikt?". Jag blev så sjukt stressad av det och veckan innan jag skulle dit mådde jag alltid dåligt. Det gick så långt så jag började svälta min kanin istället eftersom jag såg henne som "fet" (vilket hon inte var). Mamma beslutad e att jag skulle sluta gå dit eftersom jag uppenbarligen mådde så dåligt över det. I samma veva började vi gå till en homopat. Hon lärde mig att det enda som egentligen betyder nåt är att man mår bra. Vikt är en sekundär hälsa. Man kommer aldrig (ALDRIG!) må bra av enbart en viktminskning. Det jag fick i hemläxa var att varje kväll tänka 20 gånger "Jag är bra på matematik" (det var ett ämne jag hade dåligt självförtroende i) innan jag somnade. Så även om vi hade kommit dit för att jag behövde gå ner i vikt ansåg hon det viktigare att jobba med mitt självförtroende.  Så! Du ska göra samma sak. Tänk: "Jag gillar mig själv" 20 gånger varje kväll.  Och det här kommer göra ont och kännas som om du inte tror på det. För att inte nämna att det känns som om man ljuger för sig själv och inte förtjänar att höra det. Men det gör du!  Det här en väldigt liten sak att göra detta även om det känns oöverstigligt. Det måste göras! Du kan inte fortsätta så här. Du förtjänar bättre och dina barn med. Barn är väldigt känsliga och snappar lätt upp på sånt här. Det är lätt hänt att de hamnar  i en liknande ond cirkel. Så om inte för dig, så för dina barns skull! 🙂 Sen skulle jag vilja råda dig att släppa dietandet ett tag, tills du känner dig redo igen. Tills du har läkt lite. Följ istället typ ICAs billiga veckan eller något sådant. Så du får normalisera din vardag. Det förtjänar du!  Och vi här på forumet finns som ett anonymt stöd för dig hela vägen om du vill och behöver det. 😃 Lycka till! 😉 ## Comment 10 Author: Anterrabae #9 jättebra skrivet! Det är så sant! Det har tagit mig 15-20 år att komma på det du just beskrev. Jag jobbar med det, först inre hälsa och sen följer resten med. Jag har följt dieter utan att gå ner ett gram, jag gick till och med upp (!) på Cambridgekuren. Inte förrän efter jag började vila i och acceptera mig själv, med fetma, celluliter och sjukdomar och allt.. Tyvärr (det hade varit enklare om det inte var så) så måste man ha med sig sin egenkärlek och självkänsla/självbild för att det ska gå. TS: Affirmationer är ett väldigt effektivt redslap. Utslagen orden högt, så du både hör och tänker, då blir intrycket starkare. Våga låt dig själv må bra! Jag skulle vilja ändra affirmationen till "jag älskar mig själv för den jag är, och släpper villigt och tacksamt mina emotionella blockeringar. Jag är värd att må bra" Jag vet att det känns som hokus pokus, men det funkar faktiskt. Som redan sagts! Om du vill, så finns vi här! Sen är lugna och långa (vad man nu känner att man hanterar) promenader väldigt effektivt. Både för kropp och sinne. ## Comment 11 Author: [Borttaget] Nu har jag inte läst svaren du fått, men bort med fokus från maten helt! Fokusera på annat, undertiden som du lär dig äta lagom, av precis vad du vill. Handflatemetoden, tallriksmodellen eller liknande. 1 portion räcker. Där ska du sluta tänka på mat och fokusera på att må bra. Det räcker så. Hitta dig själv. Sen kan du börja jobba med en bit i taget, men mycket kommer att lösa sig av sig självt. \-Inga förbud! Ät lagom! Må bra! Sluta stressa, du blev inte stor över en natt, lika lite som du blir liten över en natt. Tröstlöst jag vet, men det kommer. ## Comment 12 Author: ManU77 #11 Det där tror jag är ett utmärkt sätt att misslyckas på. Hur många överviktiga har inte försökt "äta lagom"? Om det fungerade hade vi inte varit överviktiga. Jag har kämpat mot samma självförakt som trådskaparen beskriver. För min del hjälpte det verkligen med en viktminskning. Jag gillade helt enkelt mig själv mer och mer ju närmare normal vikt jag kom. Även jag har misslyckats med råd jag fått från dietister. Jag har dessutom misslyckats med samtliga metoder som innebär att jag måste gå hungrig. Det enda som fungerat hittills är LCHF, och jag är övertygad om att anledningen är att jag med den metoden kan äta när jag är hungrig. Det gäller bara att äta rätt saker. Det svåra med LCHF är början, när man ska lyckas besegra ett beroende av socker och andra snabba kolhydrater. Då krävs viljestyrka och det är (för mig var det i alla fall så) riktigt kämpigt innan beroendet var brutet. Efter det gick det som en dans. En del i bekantskapskretsen frågade om det inte var svårt att avstå sötsaker om man skulle fika, eller att avstå annat som man inte bör äta på LCHF. Jag försökte förklara men de flesta förstod nog inte riktigt hur det känns när man faktiskt saknar helt suget efter den typen av "mat". Det är befriande när man väl kommit dit. ## Comment 13 Author: [Borttaget] Ja alla är vi olika. Det funkade för mig. Jag menar inte att TS ska ge upp, utan få bort vikthetsen och sen börja på ett lämpligt sätt steg för steg. När det bara går runt i skallen på en måste man bryta det, annars kan man bli allvarligt sjuk. Det är kalla fakta. Sen får du gärna banna kolhydrater och sug all världens väg. Vissa kan inte vara stenhårda, och andra måste det. Man måste prova sig fram, men i lugn och ro! ## Comment 14 Author: Ary Det finns flera typer av tabletter som minskar aptit/sug. Om du är intresserad kan du prata med din läkare. Något annat som hjälpt mig är att inte ha socker etc etc hemma och hålla ut strikt med lchf 1-2 veckor då minskar sockersuget till slut. Vad som gäller sedan, för mig, är att inte fuska för då sätter det igång igen. Jag har lärt mig att återgå till lchf nästa dag om jag fallit av vagnen och sedan hålla det de dagar det tar för suget att ge sig, vet ju att det inte är så många dagar. 1,5 år tog det, så det går inte över en natt.... Hjälper inget annat så bör du be att få en remiss av husläkare till en ätstörningsenhet och hoppas att din kommun har fungerande hjälp. ## Comment 15 Author: ManU77 #13 Hopp... jag missade tydligen att skriva att det är just "äta lagom"-delen av det du skrev jag inte höll med om. Det där med att inte stressa och hetsa skriver jag under på. Viktigt dock, anser jag, att man inte blir så... avslappnad (i brist på bättre uttryck) att man inte kommer vidare. Ett visst mått av självdisciplin, ett avstamp, ett "nu jävlar", behöver man sannolikt utöva för att åstadkomma någon form av framsteg. ## Comment 16 Author: ManU77 #13 Hopp... jag missade tydligen att skriva att det är just "äta lagom"-delen av det du skrev jag inte höll med om. Det där med att inte stressa och hetsa skriver jag under på. Viktigt dock, anser jag, att man inte blir så... avslappnad (i brist på bättre uttryck) att man inte kommer vidare. Ett visst mått av självdisciplin, ett avstamp, ett "nu jävlar", behöver man sannolikt utöva för att åstadkomma någon form av framsteg. ## Comment 17 Author: [Borttaget] #15 fast läs rubriken en gång och reflektera sen över risken att TS blir så avslappnad.. :) Det här med att äta lagom är ju dock inte helt fel ute, för vad jag förstår så fungerar även t.ex. LCHF så, att man äter mer naturligt lagom, fast med mer fett som kan hjälpa på mättnadskänslan och att "hålla balansen". Det säger jag ingenting om, det har bevisligen funkat för många människor. I grund och botten handlar ju all viktminskning om att äta lagom, på ett sätt som man tycker fungerar. Sen vad och hur man sorterar upp det, det är en senare fråga när man mår såpass dåligt att allt snurrar kring mat och viktnedgång. Man behöver alltid motivation och självdiciplin, men man kan också bli så himla uppe i det hela att det bara låser sig, man får tunnelseende och man känner hopplöshet pga resultat som aldrig kommer. Då behöver man stanna upp och hämta andan. Ta nya friskare tag så att säga. Inte ge upp. ## Comment 18 Author: ManU77 #17 Du skriver i inlägg 11 att TS behöver lära sig äta lagom av precis det TS vill. Handflatemetod eller tallriksmodellen. 1 portion räcker. Detta är enligt mig ett recept för misslyckande av just den anledningen att om TS hade kunnat äta lagom på det sätt du avser hade TS inte varit överviktig. Det jag menar att TS ska göra istället för att lära sig äta lagom (vilket absolut går att tolka som att lära sig stå ut med att vara hungrig) enligt någon handflatemodell, är att äta rätt sorts mat, vilket underlättar det där med att äta lagom. Gör man det kommer kroppen själv tala om vad som är lagom. Det är inget man behöver lära sig. ## Comment 19 Author: Sjuanolla Oj. Jag känner mig inte lika ensam med detta nu. Vilket lyfter mig en aning!  #8 Jag är föräldraledig och efter nyår väntar arbetslöshet eller nytt jobb. Bor i ett mindre samhälle och där finns inte så mkt frivilligarbete, om ens nåt ;-). Jag ägnar för mkt tid år iphone, dator och sånt tycker jag nog. Försöker minska ner det för det ger mig ju inte så mkt, men det har dock fungerat som en avkoppling tycker jag. Jag förstår din point! #11 Det ÄR svårt att äta lagom! Jag har försökt och ibland spårar det ur beroende på hur jag känner mig. Ledsen, stressad, ensam. Ja, jag kan tappa greppet helt. Och då äter jag i smyg förstås. Det är jag som lagar maten i familjen så jag kan ju lätt påverka vad vi äter. Så det borde vara så enkelt. Borde. Problemet är väl snarare vad jag stoppar i mig mellan måltiderna. #12 Jag har faktiskt upplevt det du beskriver om att suget bara försvinner, och det uppnådde jag efter bara två veckor på LCHF! Men sen satte en semestervecka griller i huvet på mig och det spårade ur.. Jag åt inte en sötbit på dessa två veckor! Amazing, för att vara jag.  Sötsug är mkt situationsbundet tror jag. Eftersom det fallerade på semestern. Då faller man in i semesterrutinerna, fast man egentligen inte vill, det blir svårt att stå ensam med nya rutiner när resten kör på "som vanligt". Det kan hända att jag kommer in på LCHF när jag fått lite balans i hjärnan. Att ta bort bröd och fika är som att skiljas från sin kärlek, typ. Sorg!  #14 Har gått på ätstörningsenheten men där blandas anorektiker, bulimiker och övriga okategorisarade (som jag) i samma grupp! Och äter lunch tillsammans. Det var en overklig upplevelse. De som knappt får ner en bit och de som knappt vågar äta, men vill. Och sen fick man inte gå på toa själv, oavsett störning.. Så det gav mig inte mkt i rätt riktning. Men jag träffar en bra psykiater regelbundet och som är ett gott samtalsstöd. Och jag tar Sertralin. En annan fråga, till ni som haft/har liknande problem som jag, hur är ert förhållande till alkohol? Upplever själv att jag kanske ersatt godiset med vin.. Dåligt.. ## Comment 20 Author: Ary #19 Här dras vin över samma kam som godis och kaka, något man kan tillåta sig någon gång men inte varje dag. Delvis för viktminskningens skull. Har du provat fluoxetin som för många har en aptitdämpande effekt? Du kan ju gå igenom medicinen med din läkare kanske. Ta upp vikt aspekten. När jag fick antidepp sade jag direkt att jag inte vill ha något aptiökande. ## Comment 21 Author: Sjuanolla Jag har haft flouxetin tidigare, men visade maniska tendenser, så då bytte vi till sertralin och jag tycker dom funkar. Aptiten är som den alltid varit, så medicinen har nog inte påverkat vikten nämnvärt. ## Comment 22 Author: ToraBella Älska dig själv, för att kunna förändra dig själv. Lär dig att gå in i dig själv och andas igenom dina dagar när du tänker på att äta, det du väljer att kalla "förbjudna". Jag vill tro, att dieter inte är till för alla människor. En diet, är som du skriver "ett förbud" och det är där din hjärna låser sig och du hetsäter för att din kropp kräver det du har lärt den att kräva. Du kan aldrig lura din hjärna, men du kan lura din kropp. Jag föreslår dig att börja träna, fortsätta äta "normalt" vilket jag förutsätter att du gör (?), och inte bryr dig om någonting som heter diet! Om du varit överviktig länge (vilket jag anser när du skriver som du skriver), så är det viktigt att du måste lyssna på din kropp, dina knä och din rygg för belastning. Börja som någon ovan skrivit, att ut och gå och börja mäta dina mått runt midjan, låren, stuss o.s.v. Skriv ner och följ upp. Sätt undan vågen, vågen blir ett beroende, och när det inte händer något på den, mår vi dåligt och detta kan leda till att vi straffar oss själva med mat. Börja belöna dig själv när du gör något bra med något annat än mat. Om du varit ute en längre runda, eller kört ett pass på gymmet eller klarat en hel dag med nyttig mat, Köp en ny väska, nya skor, en vacker bukett blommor eller nya gardiner att pryda vardagsrummet med, allt är okej, sålänge du inte belönar dig själv med någon form av förtäring. Det går, tro på dig själv och som jag skrev i början, älska dig själv, för att kunna förändra dig själv.