# Varför så svårt och varför så lätt? Author: LitenPyssling Hejsan! Är för det mesta väldigt inaktiv här, kollar mest på andras framgångar med viktminskningen och ser imponerat på hur person efter person når sitt mål! Nu är det så att jag är väldigt lätt att bli deprimerad över min vikt. Är 16år, 160cm som väger 59kg. Har absolut inga problem med min vikt om jag haft samma vikt i runt 1-2 månader. Då har jag accepterat den och tycker om den. Men går jag sedan upp så blir jag otroligt deprimerad. Har börjat fått tillbaka min kondition sedan en fotleds skada som höll på att sluta med operation. Springer just nu 4-7km i veckan. Går i rask takt runt 9-12km i veckan. Rider även 4-5ggr veckan. Äter till frukost musli (torkade frukter och frön) i bollnäs fil (original). Ganska lite då jag lätt blir mätt på morgon. Till lunhc har det ibland blivit lite mer torkade frukter och frön och/eller ett äpple. Till mat, det som serveras vilket brukar vara kött och någonting mer. Kvällsfika kan bli ett äpple eller ingenting. Nu är min fråga, jag har otroligt lätt för att gå upp och jätte svårt för att gå ner, håller lättast en vikt på 60-60,5kg men vill ha en vikt på 57-58kg. Hur ska jag gå till väga för detta? Ni får otroligt gärna ställa frågor så ska jag svara så gott jag kan. Blir som sagt otroligt lätt deprimerad över min vikt och min "drömvikt" är 57-58kg. Ps. Ändra gärna kategori om jag lagt tråden fel. ## Comment 1 Author: LitenPyssling Ska påpeka att muslin är ENDAST frön (pumpafrän och solrosfrön t.ex. och torkade frukter) och alltså INGEt annat som t.ex. havre blandningen som det brukar vara. Muslin är lösvikt så man plockar det innehåll man själv vill ha. ## Comment 2 Author: [Borttaget] Du är ju fortfarande ung och växer nog fortfarande i olika led så det är ju inte så ovanligt att du går upp och ner i vikt. Vad har du provat tidigare(om du har gjort det) för att gå ner i vikt? Kanske räcker med att du provar lite styrketräning för att öka förbränningen lite? Finns många bra övningar man kan göra hemma utan att behöva åka till gym. ## Comment 3 Author: LitenPyssling #2 Jag har endast promenerat samt sprungit. Gjort situps och liknande. Dock inget som fungerade =/ Hade en period förra året där jag åt mindre för att gå ner, springa och motionera som förut. Men efter en del fotleds stukningar gick inte det så vidare bra. Nu har jag lyckats hålla mig från stukningar, hittils. Stukade foten runt 10-15ggr förra året -.- min fotled är ganska svag och tränas upp med balansplatta och springa och motionera. Den har blvit nästan som vanligt nu men är fortfarande svullen. ## Comment 4 Author: [Borttaget] Det låter märkligt, det låter som om du äter väldigt lite till den träningsdosen. Glömmer du inte ngt som du äter? Jag tycker att du ska gå och prata med skolsköterskan eller med dina föräldrar eller annan vuxen som kan hjälpa dig. Vill du gå ner ett par kilo så borde det inte vara ngn som sätter sig emot det om du kommer och ber om deras hjälp att göra det på ett lugnt och kontrollerat sätt. Du är normalviktig, och ganska vältränad låter det som, otur med foten bara. Och som du säktert vet så väger muskler mer än fett, så du är nog ganska smal egentligen? Men ditt förhållande till vikten är inte sunt, så prata med ngn som kan hjälpa dig att gå ner lagom om du känner att absolut vill gå ner lite. Det är annars så otroligt lätt att fastna i anorexi och även bulimi är lätt att utveckla om man bantar som ung, även om man inte tror det om sig själv. Men du behöver prata med ngn innan ångesten biter för hårt!! Säger inte att du inte får gå ner lite, men det ska inte vara ångestladdat med vikten:) ## Comment 5 Author: LitenPyssling #4 Jag känner mig inte tjock eller så, är normal i kroppen inte smal och inte rund utan helt vanligt och har inget att klaga över. Problemet är att jag blir deprimerad om jag väger runt 59-60,5kg. Känner mig helt nöjd och är som gladast när jag väger runt 57-58kg. Vad missar jag isf? Kan hålla med om att det kanske är lite för den träning jag utgör. Men blir mätt på det och känner ingen anledning till att äta mer. Mina ben består inprincip mest bara av muskler. Inte mycket man kan ta i iaf när jag spänner dem. Har pratat med några men dem tar miginte seriöst och säger bara att jag inte ska gå ner någonting =/ ## Comment 6 Author: Cawolina Är jag den enda som äter frukost, lunch OCH middag? :S Folk här inne verkar hoppa över måltider jämt! Och det gör det så himla mycket svårare att gå ner i vikt! ## Comment 7 Author: [Borttaget] Idioter, det är så man får unga tjejer att exprimentera själva! Men det låter bra att du är nöjd med kroppen, synd bara att siffror ska spela så stor roll att de ger dig ångest ;) försök tänkt så, det är så j'vla svårt, jag vet, har varit där och mkt mer. De siffrorna ägde mitt liv. Hur ofta väger du dig? Jag är egentligen inte rätt person att ge råd då jag sitter i samma sits som du. Men kanske kan hjälpa dig ändå, vet inte, men jag var där du är, betydligt mindre tränad dock, för några år sedan. Lite yngre. Sedan dess har jag varit ner och vänt på 50kg, tvingad upp till 60, fortsatte upp till 62kg, ner till 58-59kg och slutligen så dippade jag på 55 när min pojkvän gjorde slut och min värld rasade;) Nu jobbar jag mig uppåt till 58 igen, för brösten försvann när jag gick ner;) Men vet precis ångesten över att över 60 gränsen!! Prata med ngn och slipp göra min resa, den har tagit 6år och jag är inte frisk än. Det har tagit min tonårstid. Stå på dig, ditt förhållande till vågen är inte bra, du har rätt att få hjälp. Kan du prata med ngn kompis som kan förstå din (eller kanske min:p) oro att det ska bli fel. Att du behöver prata med ngn, så kanske hon eller han kan gå med till skolsköterskan och få henne att förstå att du behöver få prata med ngn. Eller kanske kurator? ## Comment 8 Author: LitenPyssling #7 Får man fråga vilka idioter du menar =P? Jag väger min tyvärr varje dag nästan av någon anledning. Jag har jätte svårt för att inte väga mig =O. Mår sämre av att inte ha vägt mig än om jag väger mig. Då kan jag ställa mig, inte titta, och sedan när jag vet att vågen vägt klart så går jag bara. Behöver alltså inte titta vad jag väger men jag måste ställa mig på vågen. En tvångstanke liksom =S. Den håller jag på att jobba av och nu har det faktiskt gått en dag utan att jag ens kollat på vågen, så det går framåt! Den förbannade 60 gränsen gör mig illamående. Känner mig av någon anledning äcklig när jag kommer in på 59,8 - 60,5kg. Tycker själv det är konstigt at jag kan acceptera min vikt på 60,5kg (när jag vägde det) efter 2 månader av samma vikt. Men då är det 2 månader med slit och varierande depresion. Min kompis förstår mig inte, han (mitt ex, gjorde slut 14mars) säger att jag är lika vacker och snygg i kroppen som alltid och att jag inte ska bry mig om vikten. Han vill inte hjälpa mig. Jag har bett honom flertalet gånger att säga ifrån mig när jag ska ut och handla så jag inte handlar med något gott, att jag inte ska äta så mycket som jag gör dem dagar det känns som om att jag kan stoppa i mig hela kylskåpet. Som tur är så kommer inte "proppa i mig hela skåpet" dagarna ofta utan kanske 2ggr på 6 månader. Och mitt godis begär är super så länge jag har sysselsättning. Blir lätt rastlös och kan då sysselsätta mig med att leta efte godis eller knapra i mej ett och annat. När jag har skola är allt helt okej, inge godis, springturerna piggar upp, motions turerna. Inge småätande. Så skolveckorna är viktmässigt tänkande dem absolut bästa veckorna! ## Comment 9 Author: [Borttaget] De som inte tar seriöst på när du så uppenbart behöver stöd! Jag tycker att det är jättesvårt det här, att ge dig råd, när jag själv sitter där och inte kunde och inte kan följa dem själv. Men jag skulle vilja tipsa dig om, be dig om, att be tex din mamma läsa den här tråden. Det kanske är svårt, kanske känns som att öppna dig för mkt av dina tankar, men tror kanske hon skulle förstå och ta dig på allvar då. För det farligaste som finns är om du på egenhand skulle hitta ett sätt att gå ner :/ Det är farligt att banta utan uppsikt av andra, vilken ålder man än är i och vad man än väger, men kanske allra värst när man är ung och normalviktig. Jag skullle kunna tala om för dig precis, men det leder dig inte till ngn lycka, jag lovar. ## Comment 10 Author: LitenPyssling #9 Då förstår jag! Mamma kan jag prata med, men hon bor en bra bit ifrån mig och kan inte ha den uppsikt som du beskriver. Pappa tycker jag är dum som ens tänker tanken då han får för sig att jag har typ anorexia för att jag vill ner två-tre ynka kilon. Vill väldigt gärna ha råd och tips av många här, trodde fler skulle svara. Detta är trots allt en viktminsknings sajt och ingen "läsa andras problem och inte hjälpa" sajt =P ## Comment 11 Author: [Borttaget] Får hoppas att fler nappar, det kommar nog snart:) Kanske räcker det att hon har koll på dig ibland när ni ses, så du inte går ner för mkt, och så kan ni tillsammans sätta er ner och prata igenom  hur du ska göra för att orka hålla en lagom nivå på allt, mat, träning och så småningom även viktnedgången, så kan det peppa dig att ha varit duktig när du ska rapportera... Eller är det väldigt sällan du träffar henne? Kanske bara väga dig när du åker och hälsar på din mamma...? (vågar man föreslå det?;)) ## Comment 12 Author: LitenPyssling #11 Hoppas jag med =). Haha, självklart vågar du föreslå det =D. Haha, alla förslag är välkomna. Jag träffar min mamma väldigt sällan, kanske 3-4ggr månaden och då endast över någon timme om ens det. Oftast blir det 10-25min och inge mer. Att jag träffar henne över en timme blir kanske en gång varannan månad. Men vi håller mycket god relation med varandra. Pratar i telefon nästan varannan dag. Ska prata med mamma lite. Så får man se =) ## Comment 13 Author: Musiken Har du sa pass muskliga ben att du inte far tag i nagot nar du spanner dem, sa tror jag inte att ditt viktproblem beror pa att du ar "tjock" utan helt enkelt att du har en massa muskler! Muskler vager ju mer an fett :) Sa mitt krassa forslag ar helt enkelt att dra ner pa traningen och tappa lite muskler om det ar sa att siffrorna ar sa viktiga. ## Comment 14 Author: LitenPyssling #13 Kan nog vara så =P. har aldrig tänkt på det faktiskt =S.