# När når man botten?
Author: sheltiesarna

Tänk dig att du fick äta hur mycket du ville av vad du ville varje dag och ändå inte gå upp i vikt! Tänk dig sedan att du i flera år har varit rädd för att gå upp i vikt och inte tillåtit dig att äta tillräckligt. Att du har haft en kropp i ständig svält och så ofta fantiserat över allt det där som du inte tillåter dig.   
Att allt i ditt liv cirkulerar kring mat, hur du ska undvika det där som du älskar och behöver mer än någonting annat!   
Sedan upptäcker du en metod för att lyckas äta allt utan att det påverkar din kropp. Hela din själ blir besatt av idén.

Hunger är en av våra mest grundläggande behov som måste tillfredsställas. Det kan jämföras med att vara under vattenytan och till slut måste du ha syre. Man kan inte fokusera sig på någonting annat. Allt handlar om att nå ovanför ytan. En kropp i svält behöver bara näring, näring, näring. Mat är alltså ditt starkaste begär, det blir till en drog, ett beroende… Då förstår du hur det är för mig. Jag är övertygad om att alla slags beroenden har samma funktion, men man använder olika slags medel.

Jag blev sjuk i anorexia som 14-åring. För fyra år sedan lärde jag mig kräkas. Sedan dess har min sjukdom levt i himmelriket. Jag är mager som en sticka men äter mer under en dag än vad en stor man gör under en hel vecka. Då snackar vi litervis med glass och kakor, limpvis med bröd varje dag, enorma portioner mat, osv. Min kropp är ständigt hungrig och min hjärna kan få den där underbara belöningen flera gånger om dagen.   
Jag har hittat lösningen! Låter det inte som om jag har ett underbart liv?

Nej   
När man målar upp fördelarna kan det vara svårt att ana vad som gömmer sig under ytan. Man blir ensam, deprimerad, trött och svag. Det är svårt att koncentrera sig och dina blodvärden försämras. Mina kaliumhalter är låga och detta är livsfarligt. Kalium gör att ditt hjärta slår. Är värdet för lågt kan det stanna. Jag har bott med vänner och pojkvänner. Varje gång har separationerna berott på min sjukdom - att jag inte kan hitta motivationen att bli frisk.   
Ingen står ut att leva med en bulimiker, tro mig, hur mycket man än försöker dölja det. Lögnerna och undanflykterna lyser igenom, förtroendet förstörs.     
Relationer, familj eller fara för livet… ingenting tycks motivera mig tillräckligt mycket. Jag har sökt vård, gått i behandlingar. Allt ifrån psykoterapi till kbt, dagvård och heldygnsvård, både på ätstörningsenheter och hos fristående behandlingsenheter.

När jag berättar detta för folk så radar de oftast upp allt som bör motivera mig, vilka jag ska söka vård hos osv. Kanske har jag inte hittat det som ger tillräcklig motivation, men vad borde vara mer motiverande än att inte dö?   
Varför hjälper ingenting? Och allt gömmer jag bakom en fasad av ett normalt liv: Heltidsjobb, hundar, sambo… Min kropp och min hjärna börjar bli så trött trött trött.

När når man egentligen botten? Den där avgörande brytpunkten när man inte klarar av det längre?  
När nådde du botten och hur märkte du det?  
Hur blev du av med ditt beroende?

## Comment 1
Author: skippy

Åh fy vad hemskt det måste vara att tvingas leva så här. Jag lider verkligen med dig, ts.

Jag vet inte vad som kan hjälpa dig, eller vart du kan vända dig, men vill ändå finnas här som peppning och stöttning.  Jag tror absolut att du kommer klara att ta dig ur detta.

styrkekramar

## Comment 2
Author: Zadeira

Jag har precis påbörjat dagvårdsbehandling för bulimi och har minst 12 veckor framför mig inom dagvårdsbehandling. Min botten nåddes nog när jag kom tillbaka till mitt stalljobb efter semstern och insåg att det var en ren fysisk omöjlighet för mig att fortsätta med hästarna. Jag hade kört min kropp så långt ner i fördärvet att jag fick pausa konstant, att jag inte kunde köra en halvfull skottkärra med skit upp för rampen till gödselhögen utan att övermannas och när jag fick pausa efter sådant som förr gått så lätt.

Det är svårt att egentligen ge dig några tips eftersom du har provat så mycket vård och hjälp redan men att det inte har fungerat. Du har redan provat allt det där jag hade tipsat om till personer som inte sökt hjälp förr. Ofta är det ju tyvärr så också att det krävs inte bara en viss vård/hjälp utan det ska vara rätt människor som ger den, rätt ställe och rätt tidpunkt för att man ska kunna ta det till sig.

Sen måste ju förändringen komma inom dig själv. Vad andra tycker "ska" motivera dig är kanske inte alls rätt motivation för dig. Du kan aldrig göra förändringen för någon annan, då håller det inte. Du måste hitta ett sätt att göra förändringen för dig själv, för din skull, för att du ska kunna hitta/återfå/uppleva sådant som du gett upp pga din sjukdom. Vad andra tycker och tänker spelar egentligen inte nån roll. Du måste hitta det lilla där inom dig som kan få dig att kämpa för din egen skull.

Det är allt annat än lätt. Jag är där definitivt inte i dagsläget. Men man kommer dit. Små steg i taget.