Annons:
Etikettbulimia-nervosa
Läst 4696 ggr
[tililili]
2011-03-21 16:41

Sluta äta med hjärnan

Egentligen är det nog mest huvudet det är fel på. Har lidit av ätstörningar i många former i många år. Just nu är det fullständigt kaos. Är arbetslös, går runt hemma i mamma och pappas hus, välfyllt med det mesta i matväg, och väntar på att få komma på vård på ätstörningsenheten…

Måste försöka göra ngt, för nu funkar inget. Hur jag än äter, LCHF eller kolhydrater så kan jag inte sluta äta, hela tiden… hetsar. Särskillt de dagar då jag är ensam hela dagen.

Hunger eller mättnad spelar liksom ingen roll om suget sätter in, vilket det gör av hopplösheten jag känner. Orkar inte.

Vilken jävla skit.

Varför ska det vara så svårt att sluta äta med hjärnan?

Vad ska man göra istället för att äta när man bara vill stoppa ngt i munnen för att det lugnar psyket?

Det är bara när jag är hungrig som jag tycker "riktig" mat är god. Och kan inte påstå att det jag hetsäter smakar särskillt bra heller. Är så trött på socker, men kan inte sluta äta det!! Men hetsar vad som helst, för det är bara känslan av att tugga och svälja som jag är ute efter… kan börja med äpplen och vitkål, potatisgratäng eller vad som… Om jag är på sånt humör, ibland kan jag äta bara på vana.

Det är nog därför jag har så svårt för riktig mat, för jag är inte hungrig, för jag inte kan låta bli att småäta… av stress och oro över vad som ska hända…över hopplösheten att jag inte kan äta normalt, negativ spiral.

Och om jag nu är hungrig, har varit borta och inte kunnat småäta men ändå inte kan avsluta måltiden, för att man "brukar" bli sötsugen efteråt och blir rädd för att börja hetsäta och just pga rädslan överäter igen?

Sen mitt i allt så är jag så jävla rädd för att inte få i mig allt jag ska… snacka sila mygg och svälja kameler när jag hetsar och spyr och oroar mig för d-vitaminerna…

Funderar på LCHF kost men är rädd för att det ska bli för mkt fett, för lite protein och att jag ska missa ngn viktig vitamin eller mineral… vill helst slippa ta tabletter pga artiklar som denna 

Fasen, det är i alla fall skönt att få skriva av sig, sen vore det skönt med lite tips också… kan tilläggas att mina föräldrar bor mitt ute i skogen, så att gå hem till ngt/gå på stan/gå och träna är uteslutet. Att gå ut och titta på granarna funkar inte riktigt, det är inte tillräckligt intressanta för att suget ska ge sig…

Orkar inte heller ringa och oroa mina vänner eller familj, gör dem så illa, och då mår jag ännu sämre. :'(

Annons:
Honestyisdead
2011-03-22 17:49
#1

Har tyvärr inga tips att ge dig, då du behöver proffessionell hjälp. Jag hoppas du får hjälpen snart!

Angelica2011
2011-03-28 01:25
#2

Hej! Jag lider själv av bulimi, blev diagnostiserad för några månader sedan och genomgår nu behandling. Jag brukar aldrig kommentera på bloggar/sidor men när jag läste ditt inlägg blev jag bara tvungen. Mitt ätstörningsbeteende är stark kopplat till negativ stress och oro, känslor som det verkar som att du också har bekymmer med(?). När jag mådde som sämst kändes allt hopplöst. Desto mer stressad jag var, desto mer fokuserade jag på maten istället för att ta tag i det jag behöve göra. En ond cirkel skapades.

Att söka hjälp var inte lätt, det var en milstolpe. Jag har blivit både bra och dåligt bemött av de jag sökt hjälp hos men nu har jag hittat helt rätt (läkare+sjuksköterska på ätstörningsmottagning). Jag kan inte beskriva hur enormt mycket bättre jag mår idag trots att jag har långt kvar innan jag blir frisk. Jag börjar minnas hur det är att kunna fokusera på annat än mat dygnet runt och hur det är att må bra på riktigt. Jag äter antidepressiva, Fluoxetin, som hjälpmedel för att bli frisk. Försökte först utan men det fungerade inte för mig. Fungerar som ett bra stöd.

Det är ju svårt om det dröjer länge när du väntar på hjälp, men jag lovar jag att när det väl blir din tur kommer de ta hand om dig på bästa sätt, de är experter. Där är du inte onormal, de har träffat tusentals precis som dig. Och ett tips, berätta för dina föräldrar. De märker ändå säkert att du inte mår bra och oroar sig över det. Man behöver det stödet. Mina föräldrar vet om att jag är sjuk och anpassar vad som finns hemma, undviker farlig mat som triggar igång hetsätningar mm. Och kom ihåg, att man får en ätstörning är inte ditt eget fel. Man föds med potentialen till det i sig och beroende på vad man genomgår i livet så kan sjukdomen utlösas.

Lycka till, med hjälp kan du bli frisk, jag lovar!

[tililili]
2011-03-28 16:08
#3

tack, väldigt mkt tack för att du skrev. var skönt att läsa.

Mina föräldrar vet hur jag mår. Bara det att jag kan hetsäta i princip vad som helst… så det är svårt att ha ngt alls hemma, suck.

Men har fått en tid nu :D

Angelica2011
2011-03-28 22:45
#4

Ingen fara, vi behöver varandras stöd. Min väns syster är fd. bulimiker och hjälper och tipsar mig. Det är skönt att veta att man inte är ensam.

Vad skönt att du fått en tid, ännu ett tips…var HELT ärlig när du är på mötena. Om du ljuger och säger att det går bättre än vad det egentligen gör mm. är det sjukdomen som påverkar dig till att vilja dölja beteendet för att en del av dig fortfarande har suget att hetsäta osv. Men hur genant du än tycker att det är så var ärlig. Det är det enda sättet att bli frisk. Jag har många gånger tänkt ljuga eller "försköna" bilden av hur jag mår för gå den lätta vägen. Men har hittills lyckats vara helt ärlig och pratat ut om mina matvanor och mina känslor. Det blir lite som att gå till en psykolog, man pratar om möjliga bakomliggande faktorer till varför ätstörningen utlöstes och lär känna sig själv på ett helt nytt sätt. Det är underbart!

Och om det inte känns bra med den person du blir tilldelad så var inte rädd att säga till efter några möten och be om byte. Man ska känna att man är helt bekväm med den man ska berätta sina djupaste "hemligeheter"och känslor för.

Åter igen, lycka till.

Upp till toppen
Annons: