Viktuppgång pga mediciner osv
I flera år nu har paniken bara växt och växt.
2008 året ut vägde jag ca 60 kg och trivdes med mej själv så pass mkt att jag iag tyckte att det var en oki vikt för mej på 158cm.
Sen började helvetet….
Jobbade massor, natt och dag om vartannat. Ingen struktur, åt konstiga tider, cola för att hålla mej vaken. Tråkigt i bilen… tugga på något. Det var ändå inte så farligt så det visade sej på vågen anmärkningsvärt.
2010 brakade jag ihop. Det gick inte mer. Fick konstiga symtom som yrsel, konstant huvudvärk, värk i hela kroppen som flyttade sej runt och vissa dagar kom jag inte ur sängen för att jag hade så ont överallt. Mina redan sen tidigare sömnproblem blev ännu sämre. Hade inget immunförsvar och blev sjuk så fort någon sa prosit.
Läkarna bryr sej inget. Hade så lågt blodtryck under en period så det knappt var mätbart sa läkaren.
Men ändå fick jag ingen direkt hjälp. Mediciner proppade dom dock i mej. Nu minns jag inte alla jag fick då. Men någon form av antidepresiv fick jag iag. och värk tabletter.
Det joxades och böts fram och tillbaka mellan massa olika preparat. Vanliga ´biverkningar på varenda förpackning…. VIKTUPPGÅNG. Å så klart skulle jag gå upp i vikt.
Nu har jag under senaste åren fått Cymbalta, Saroten, Stilnoct, Ranitidin, theralendroppar, citodon och Diklofenak.
Förr… innan allt det här började kunde jag ta en halv citodon av mamma om hon inte hade någon annan värktablett hemma och då kändes det som om jag skulle tryckas genom jorden. Det var otäckt. I början när jag fick Stilnoct blev jag full och ramlade omkull om jag inte la mej direkt.
Idag, tagit alla mina mediciner. I god tid innan sänggåendet, Lugnt och stilla. Klockan är 9,30 och jag har fortfarande inte somnat.
Sjuka sömnproblem. och sjuk övervikt!!
Jag vet inte vad det är om det är en kombination av värk trötthet och mediciner som gjort att jag sitter i den här sitsen idag. Jag har gått upp 35kg sen 2010! Jag HATAR mej själv. Jag SKÄMS över mej själv. Jag är ledsen för att mina barn ska behöva ha en fet och äcklig mamma.
Dåligt självförtroende och självkänsla har jag alltid haft. Men nu är det verkligen botten.
Hittar ingen motivation, känns tungt med det mesta. Är konstant trött och har konstant ont i huvudet och nacken. De övriga i kroppen fortsätter att flytta runt så jag kan inte säga att ……-där har jag ont.
Ge mej lite inspiration! Ge mej styrka. Är det någon annan som varit i min situation?
Nu kanske det här inte muntrar upp dig så mycket…
Jo, jag har i mångt och mycket upplevt precis det du gjort. Kan dra historien så kort jag kan:
För runt 10 år sedan började jag jobba natt, något jag trivdes bra med men det tog tid att vänja sig vid de nya vanorna. När jag jag väl gjort det trivdes jag som fisken i vattnet.
Efter ett par år på nattjobbet var jag med om en olycka som har inneburit att jag sedan dess lider av svåra kroniska smärtor i rygg, nacke och axlar. Jag blev sjukskriven på heltid.
Läkarna var snabba med att skriva ut mediciner som i sig störde tillbakagången till mer normala vanor. Biverkningarna innefattade bland annat just sömnstörningar samt viktökning. 2008 drabbades jag av ännu en olycka som förvärrade mitt tillstånd, fick nya mediciner, blev väldigt stillavarande med störd sömnrytm (snittade cirka 2-2.5 timmar per dygn) och kraftig viktuppgång som följd.
Innan mina olyckor var jag mycket aktiv, bra tränad och välmående. Min kropp reagerade väldigt negativt på det nya tillståndet och medicinerna, jag tappade all kondition, mycket muskler men gick samtidigt upp nästan 25 kilo.
För något år sedan bestämde jag mig för att det var nog. Jag hade levt med mina mediciner så länge att dessa i stort sett bara gav mig biverkningar och knappt några fördelar. Läkarna hade ordinerat maxdoser, att höja var inget alternativ.
Jag beslutade mig att kontakta en specialist och föreslå en nedtrappning av samtliga mediciner. Läkaren var förvånansvärt positiv. Jag slutade rakt av med en stark opiat och månaderna som följde fasade jag ut resterande mediciner, trots att jag egentligen behövde dessa.
Jag fick ett enormt självförtroende av detta aktiva val, samtidigt som jag dock tvingades lida mer av min smärta. När medicinerna inte längre fanns som "stöd" insåg jag att min kropp helt enkelt inte orkar med all extravikt jag lagt på mig.
Nästa naturliga steg var då viktnedgång. Lättare sagt än gjort när en promenad på 10-15 minuter var/är riktigt jobbig för mig.
Jag försökte peppa mig själv samt läsa på om olika alternativ. Efter mycket funderande beslutade jag mig för att sadla om till en lågkolhydratkost i kombination med visst kaloriräknande. Då jag är pescetarian (äter inte kött från däggdjur/fågel) var upplägget lite krångligt.
Omställningen till nya livsstilen var lättare än väntat, motivation är allt, motivationen måste vara din bästa vän om du ska bryta dåliga vanor!
Nu, efter cirka 10 månader är vartenda kilo jag lade på mig efter olyckorna borta. Jag är nere strax under min idealvikt, har gått ner mellan 20 och 25 kilo. Jag har alltså tappat vikten endast med hjälp av att förändra mina matvanor, har blivit lite rörligare under tiden men har inte tränat eller motionerat särskilt mycket. Tanken är nu att dessa positiva förändringar jag lyckats med ska fungera som motivation för mig att överkomma mina smärtor till viss del och lyckas börja träna och motionera igen. Hur det kommer gå vet jag inte men jag väljer att se positivt på det.
Att självförtroende och självkänsla sjunker i botten då man mår dåligt och/eller ökar kraftigt i vikt är helt naturligt. Jag har haft samma problem och har det fortfarande.
Det gäller dock att inse att den dåliga självkänslan INTE behöver vara ett hinder för att du ska kunna förändra ditt liv och/eller din vikt! Försök istället se det som en motivation till förändring! Jag trodde aldrig jag skulle orka ett liv utan mediciner, trodde att vikten bara skulle öka och att jag aldrig skulle ha mental eller fysisk ork att ändra mina vanor. Det gäller dock att ta det där första steget, att övertala sig själv och ALDRIG se bakåt!