Hej! Jag är en tjej på 27 år som är 159 cm lång och har varit överviktig i flera år nu. I min barndom var jag aldrig överviktig, men jag var inte super smal heller. Jag hade lite putmage men kände mig smal. När jag var 16 vägde jag 52 kg och åt ofta onyttig mat som pizza.

Min viktökning började då jag i gymnasiet blev mobbad och utfryst av de jag förut sett som mina bästa vänner. Jag började undvika att gå på skolgympan samtidigt som jag började tröstäta allt mer. Jag mådde dåligt psykiskt, men trängde undan känslorna eftersom jag behövde klara av skolan. Alla dagar i två års tid pratade jag inte med någon i skolan och de som mobbade mig bara blängde surt på mig eller snackade skit om mig då jag var på toa. Till och med vissa lärare mobbade mig.

Då gick jag från 52 kg till att väga 58. Alltså blev jag inte överviktig men jag hade ingen koll på vad som räknades som övervikt på den tiden så jag kände mig alltid fet, misslyckad och ful.

Efter gymnasiet flyttade jag och blev fri från de som mobbat mig. Det konstiga var att det var då mitt liv verkligen rasade samman och jag mådde som sämst. Min vikt bara ökade hela tiden under lång tid. Från 58 kg till 65.

Men tiden läker alla sår och jag repade mig fort. Fick nya kompisar och livet blev bättre. Men jag tröståt fortfarande ofta under perioder och kände mig alltid jättetjock och ful. Så tillslut hade jag gått upp till att väga 74 kg. Det var då jag började ändra mina kostvanor på riktigt. Slutade tröstäta och började äta nyttigare med mindre portioner.

Då rasade jag snabbt ner till 64 kg på bara tre månader. Fick några gråa hårstrån, hängigare bröst men annars såg jag bra ut. Jag fick nytt hopp igen och allt kändes bra. Men sedan smög sig kilona upp  igen och jag började pendla upp och ner från 65 - 72 kg.

Nu är jag tacksam för att jag väger 65 kg igen men känner verkligen att jag inte vill komma upp till 70 strecket igen! Aldrig mer! Jag har egentligen bara två ynka kilo kvar till min övre gräns på normalvikt så jag förstår inte varför jag ska ha sådana hopplöshetskänslor?

Utifrån sett så ser jag inte ens överviktig ut nu. Men inuti känner jag mig jättetjock. Jag är alltid svartsjuk och orolig att min kille ska titta på andra snyggare tjejer på stan då inte jag är med. Min kille är inte ens sådan till personligheten att han skulle vara otrogen eller något och det vet jag. Men jag mår bara dåligt av tanken på om han skulle titta på andra tjejer som är smala och snygga. Jag känner mig sällan attraktiv och har svårt för att min kille tar i min kropp då vi har sex vilket skapar stora problem.

Nu är målet att jag åtminstone ska gå ner till 63 kg som är övre gränsen för vad som är hälsosamt för mig. Sedan vill jag fortsätta ner till 60 kg och väldigt gärna vill jag ner till mitt ursprungliga 52-55 kg som totalt slutmål. 

Jag tror och hoppas att jag skulle få lättare att se mig själv som smal ifall jag åtminstone kommer ner till 60 kg.

Just nu äter jag nyttigt med LCHF-inspirerad mat (mycket lax och aldrig bröd eller pasta) och jag försöker låta bli onyttigheter. Dock äter jag frukt för att inte falla i det extrema chokladträsket som jag kan hamna i annars.

Det svåraste för mig är att hålla igång med träningen som jag har svårt att hinna med. Klarar jag bara av att träna kan jag lättare äta smoothies till exempel som får bort det mer extrema sötsuget.

Min övervikt påminner mig ständigt om hur det började, med mobbingen och allt det dåliga. Jag vill ha ett nytt kapitel i mitt liv. Jag vill inte att den ångesten jag hade för 100 år sedan ska påverka mig nu fortfarande!

Nu ska jag börja kämpa ytterligare för att nå mina mål!

/Fenya