att göra det på rätt sätt
Ibland blir jag otålig på den här resan. När inget tycks hända, när måttband och våg står stilla och frestelserna är som svårast. När jag bara längtar efter att få kunna bli normalviktig, att inte behöva släpa runt all denna överskottsvikt.
Men jag förstår, mer och mer för varje dag, att det här är en process, kanske den viktigaste jag gått igenom i mitt liv. Jag förstår nu det som jag aldrig förstått under alla de andra gånger jag kämpat mot min övervikt, att det här handlar egentligen ganska lite om vikt, och inte alls om att "fixa överviktsproblemet och sen är allt bra". De tankarna som tidigare fått mig att vilja gå ner i vikt alldeles för snabbt, som gjort mig besviken och fått mig att ge upp när det blivit svårt. Jag förstår mer och mer att det inte skulle vara det bästa om jag kunde knäppa med fingrarna och vakna upp normalviktig nästa dag. För det här handlar om så mycket mer än det. Det handlar om att göra det på rätt sätt.
Jag förstår nu, eller börjar förstå, att den här resan handlar om min självkänsla, min hälsa och min livsstil -inte egentligen om min vikt. För jag vill inte vara "smal", det är inte det centrala och viktiga, utan jag vill känna mig stark och smidig, jag vill kunna springa i naturen och andas in världen, känna mina muskler jobba, jag vill njuta av att röra på mig och av att äta mat som är bra för mig i den mängd min kropp behöver och blir stark av. Jag vill inte ha ett liv som är fyllt av restriktioner, frestelser och dåligt samvete, jag vill ha ett liv fyllt av njutning och av frihet från en dålig och ohälsosam relation till mat. Jag vill kunna hantera stress och motgångar på ett sätt som hjälper mig och gör mig starkare, får mig att må bättre igen.
Jag vill kunna se och uppleva min kropp med kärlek och omsorg, jag vill tycka om den och vara stolt över den med alla sina brister, bristningar och andra komplex. Jag vill älska mig själv och veta att jag är värd att älskas.
Och det här, allt detta som är det viktiga, kommer inte bara för att jag tappar i vikt, det skulle aldrig kunna komma om jag svälte mig själv och hatade min kropp och gjorde mig själv sjuk. Det kan bara komma genom att göra det här på rätt sätt. Långsamt. Genom att tänka på liv och livsstil och hälsa mer än vikt. Och då kan jag tänka att det är nog bra att det får ta tid, lång tid. Den tid det behöver.
Redan nu kan jag känna att självbilden håller på att omformas. Jag upplever mig själv som starkare, uthålligare, mer kapabel. Jag känner att jag har mer energi, mer lust, kortare steg mellan tanke och handling. Jag är mer nöjd med och mer positivt inställd till mig själv, tycker oftare att jag är rätt snygg. Så, jag förstår nu, att processen behövs. Och att man kan upptäcka att hälsan och självkärleken (inte självhatet) är de allra allra viktigaste att ha med sig under vägen.
Vad tänker du kring det här?
Har du upplevt några stora eller små inre förändringar när du varit på din resa? Vad hoppas du ska ske i din process, mer än att kilona och centimetrarna minskar/ökar?
Jag hoppas få en sund kroppsuppfattning och ett sunt förhållande till mat. Jag har ingen ätstörning men jag har ändå jo-jo bantat hela mitt vuxna liv vilket inte riktigt är "friskt". Jag har lurat mig själv många gånger och gärna velat se resultat över en natt. Jag är också mycket hård mot mig själv och hatar verkligen hur jag själv ser ut. Jag vill bli snällare mot mig själv och mer realistisk. Acceptera min kropp och mig själv.
Jag vill hitta ett sätt att äta och träna som fungerar på lång sikt. Som gör mig viktstabil. Jag vill inte pendla upp och ner mer. Jag vill tycka om mig själv och verkligen tycka att jag är värd att ta hand om. Jag ska inte dumpa en massa skit i min kropp. Jag vill vara stark, pigg och frisk!
Jag vill bli frisk, stark och energisk, har lyckats återfå en del av den energi och kraft jag förlorat under åren jag gick upp i vikt. Naturligtvis har jag ett viktmål det är enkelt att se framsteg och bli motiverad av det och jag tror det är bra för min hälsa i långa loppet att ligga på "normal" vikt. Utöver att generellt sett bli mindre och få lätatre att hitta roliga kläder hoppas jag att jag ska få en mage istället för nu då det känns som jag har 2 den behöver inte vara platt men vill att den inte ska se uppdelad ut.
![[rumelle]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag vill känna mig smidig igen, bli av med det där som dallrar på lår och armar och som tar emot på magen när man böjer sig framåt.
Tidigare har jag gått ner 20 kg på väldigt kort tid, vilket ledde till ätstörningar. Min hjärna såg inte samma bild av mig som spegeln visade. För mig var jag fortfarande tjock fastän jag låg på gränsen till undervikt. Sedan när jag mådde bättre och började äta mer gick jag snabbt upp 15 kg. Där är jag nu och jag saknar den kropp jag hade när jag vägde mindre. Dock vill jag inte må som jag gjorde då jag var som smalast. Jag var framförallt svårt deprimerad, men det som fick mig att öppna ögonen var när jag började svimma flera gånger i veckan.
Nu mår jag fint psykiskt och känner mig redo att börja ta bättre hand om min kropp. Röra på mig mer och äta sånt som jag känner att jag mår bra av. Visst har jag en enorm svaghet för sötsaker men jag känner tydligt att jag mår bätte av att undvika sånt.
Min erfarenhet runt det du beskriver är att det inte nödvändigtvis måste gå långsamt. Jag gick ner 30 kg på 6 månader, vilket nog får anses som relativt snabbt, eller? Trots denna snabba viktnedgång, eller tack vare, eller eller… så blev det en enorm kick för självkänslan. Jag mådde bra med mig själv. Jag har insett nu att min självkänsla och hur jag uppfattar min kropp spelar stor roll för hur jag mår. Går jag ner i vikt snabbt förbättras min självkänsla snabbt. Går jag ner långsamt förbättras den långsamt.
#4
Absolut, visst är vi olika -en del tappar snabbt, en del långsammare. Grattis till dig som lyckats snabbt och ändå, förutsätter jag, göra det på ett hälsosamt sätt!
Jag har fått tampas lite med dålig självkänsla och avundsjuka när jag tycker att det går så mycket snabbare för andra än för mig. Men nu trivs jag med/accepterar den takt jag har, och den process jag går igenom! Det får ta den tid det tar, eftersom den väg jag går och de val jag gör i motion och kost är val som jag vill ska bli till en ny livsstil, något att hålla fast vid. Men visst ger det en kick och pepp när det går bra! Och jag hoppas att jag kan bygga en självkänsla som står pall och stärker mig, oavsett vad jag väger.
#5 Jag tror de tankar du har om hur det bör gå till, oavsett hur snabbt det går, är nödvändiga i det långa loppet. Efter att ha läst på detta och andra forum verkar det som att många önskar ett "quick fix". Det är dock väldigt individuellt hur fort/sakta det går. Om man har mer bråttom än kroppen blir man nog lätt frustrerad och det leder såklart inte till något positivt, om inte frustration omvandlas till motivation. Det verkar inte vara fallet för de allra flesta i alla fall.
Nej, då är det bättre med en inställning som medger att det får ta tid. Samtidigt får det inte bli till en ursäkt att skjuta upp till imorgon, det man kunde göra idag.
#5 Jag är en av de som gått ner "som en klocka", nästan perfekt 1kg i veckan hela min viktnedgångsresa, och med facit i hand önskar jag trots det att det hade gått långsammare. Jag hann inte med "i huvudet", blev liksom blind för spegelbilden och hann inte ändra mina kostvanor tillräckligt mycket. Det var för strikt mat i förhållande till vad jag kunde tänka mig att fortsätta med sen, så jag stod där tämligen snurrig och fick lära om igen hur jag ska göra för att vara viktstabil och hålla en fortsatt bra kost. Så håll ut! Du har den fördelen på din sida när du får ta det i lugn och ro. *peppar*
Starta ny diskussion