Det finns två stoa anledningar. Det ena är en skadad kropp som efter många operationer och många långa månader och år av rehab fungerar okej. Jag kan gå, jag kan cykla och jag kan va en trevlig människa. Att förstöra för min kropp med att väga 20 kilo för mycket känns bara totalt sjuk. Så för att skona kroppen och ge den mycket mindre vikt att bära runt på så kommer jag kunna hålla mycket längre.

Den andra anledningen är rent kosmetisk. Jag trivs verkligen inte som överviktig. Jag hatar att se mig själv i spegeln, att visa mig naken för sambon, att köpa kläder och sommar månaderna är ren ångest. Så är jag så klart inte så navi att jag tror allt löser sig för att man går ned i vikt men för mig blir de en stor grej efter 6 år som överviktig. Att få tillbaks sin gammla kropp igen.

Ja du. Som ovan säger, en frisk kropp. Just nu gör allt ont. (även fast jag gått ner 8kg lite drygt hittills, men jag har en 40kg kvar..)
Kunna ha normala kläder, köpa dem på vanliga affärer är en dröm förstås.
Och den största av alla, kunna ha barn.. Idag vore det rent av farligt för både mig och barn att vara gravid.

Min främsta anledning är för att jag mår bättre då, kunna se mig själv i spegeln utan att må illa, kunna springa, ha vilka kläder jag vill utan att behöva fundera på om jag ser tjock ut i dom, men framförallt för att hästen inte ska behöva bära på så mycket vikt. :)

För att må bättre, både psykiskt som fysiskt. Att sluta må dåligt över sig själv och känna att allt är ett enda elände. Mina knän och min rygg har tagit så mkt stryk (eller det enda knäet fick jag en spricka i när jag ramlade av en häst, sen har det varit överbelastning) på grund av min övervikt och jag vill kunna ta en joggingrunda utan att mina knän ska göra så ont så att jag knappt kan gå en timme efter (jag har 25 kg övervikt). Det finns så många anledningar egentligen som man bara hade kunnat rabbla upp men alla vill vi må bättre och därför vill vi gå ner i vikt, för att säga det enkelt

För att bli snyggare ;)

Och för att må bättre och få mer energi.

som #5 vill bli snyggare. För mig handlar det mest om magen

För att jag under 1 år med LCHF lyckades gå upp 6 kg medans maken gick ner. :( Uppenbart att inte en metod funkar för alla. Höll vikten i 9 år innan det så jag går tillbaka till min variant av VV. Det går sakta men säkert neråt nu. 6 kg låter inte som hela världen men det känns absolut inte bra för mig. Mår bäst när jag väger lite mindre än jag gör just nu. Både utseende mässigt och för att jag orkar jogga mkt bättre när jag väger mindre.

Först och främst är det för att jag har svårt att hitta kläder. Jag vill tillbaka till den kropp jag hade en kort period för några år sedan.

Dessutom vill jag så klart må bättre, orka mer och inte äta hela tiden =)

Jag vill gå ner för att jag inte trivs med min kropp, vare sig utseendemässigt (med allt det där med kläder osv) men även värkmässigt. Har en värkkropp och den blir betydligt sämre när jag är tung.

Jag vill vara smal och snygg. Det är kul att kunna knäppa kappan.

Och att slippa bada i vassen hihi!Sen håller jag med föregående oxå att jag känner mej både piggare och gladare när kläderna sitter bättre igen.Har som Ylva-li gått ner ca 8kg och det både känns och syns.Sen är jag tacksam att blodtrycket är som det ska igen efter att varit högt en längre tid.Saknar inte dom förlorade kilona alls..

Vill bara se battre ut. Kunna ga i badklader/underklader utan att skammas for att laren dallrar och rumpan ser ut som tva forvuxna apelsiner. Jag kanner mig mycket sakrare i mig sjalv nar jag ligger pa min idealvikt, och det piffar ju till sexlivet ocksa nar man kanner att man kan slappa loss utan att kanna sig som en degklump.

För att trivas med min egna kropp, det är den viktigaste punkten!

men sedan är det också för att det är nyttigare för kroppen att inte vara överviktig, man sliter på leder och diverse saker med övervikt.

Jag vill känna mig snyggare, komma in dem smalare modellerna av kläderna. Sån shoppholic som jag är, vill jag också ha tajta kläder som visar med former. Köpa ett par riktigt snygga tajta jeans. (vilket är omöjligt nu.)

Sen vill jag få ut mer av min träning. Kunna jogga längre utan få ont i mina knä. (har redan skador, men mindre vikt på dem hade garanterat gjort det bättre!) Slippa låta min kropp lida över mina dumma val. Och helt klart känna hur jag är bästa formen ever! Pulsen på topp, och jag flåsar nt som en idiot.

Hade jag kunnat gå på stranden och få massa positiva och attraktiva blickar hade jag varit den nöjdaste personen på jorden. ;)

Snart närmar sig även en student och bal. Och jag vill inte ha problem att hitta den perfekta klänningen för att jag är stor. Jag vill minnas min student lycklig och glad, inte över att jag har ångest över att jag måste ha en längre klänning för slippa se mina lår dallra. Dock nästan ett år dit, men det gäller att skärpa sig i tid!

Jag vill helt enkelt se bra ut för mig själv och må bra! :)

Jag tänker tävla nästa år och då vill jag känna mig rätt på hästryggen, vist jag behöver gå ner också men utan en tävling i sikte så är det onödigt, rent mentalt 

För jag mår inte bra med mig själv som jag ser ut nu. Jag vill ha självkänsla. Och för min hälsa.

Jag vill känna att jag har en snygg kropp.

Det är bal nästa år och då vill jag inte se några fula valkar sticka ut över klänningen utan den ska sitta perfekt och jag ska känna mig fin i den.

Jag vill känna mig nöjd med min kropp, student om mindre än ett år, då vill man ju känna sig snygg! Sen även bröllop någon gång långt i framtiden, lika bra att börja tidigt! På den dagen ska man ju vara snyggast i världen typ ;)

Sen har jag även diabetes och då är det bra om man är i form och tränar lite ibland och så.

Tänker börja spela tennis och då måste jag ha en någorlunda smal och smidig kropp, annars kan jag inte röra mig!

Dessutom har jag känsliga knän och får ont i dem så fort jag lägger på mig några kg.

Det tredje är att det är roligare att handla kläder!!!!!

Jag är frisk för övrigt, inga problem med blodfetter, blodtryck, hjärta, kärl, eller något - så det är fysiken och slippa värk som är motivator.

Även om jag inte är emot lite övervikt rent uteseendemässigt så är det klart att man inte bör överdriva av hälsoskäl. Insidan tycker jag är viktigast; dels hur man mår mentalt och dels hur ens artärer mm ser ut. Det är bättre att ha 5-10 kilos övervikt och vara aktiv och röra på sig än att vara smal/mager, äta onyttigt och vara otränad.

Själv har alldeles för mycket övervikt och siktar på att gå ner i vikt men jag behöver inte bli smal. Jag har aldrig varit smal/normalviktig så det känns faktiskt rätt skrämmande. Jag tänker ta det i delmål och känna mig för när jag väl sätter igång med dieten som är planerad till hösten.

Jag gjorde en gastric bypass i november 2008. Därefter har jag gått ner 50 kg och jag har börjat träna. Ligger nu på ett bmi på ca 27.

Jag kan förhoppningsvis få ganska bra ordning på ben, armar och rumpa med träning, men jag behöver verkligen bukplastik. För att bli aktuell för bukplastik i Östergötland måste jag ha ett normalt bmi. Därför MÅSTE jag ner i bmi under 25.

Just nu är det alltså plastiken som hägrar. Men på det stora hela är viktminskningen en del i en total livsstilsförändring med träning och bra kost osv…

Men självklart är det underbart att kunna handla kläder i "vanliga" affärer - i storlek 42! Yee-haa! Det har inte hänt sedan jag gick i gymnasiet!

Jag vill bara känna mig snyggare och säkrare oavsett vad jag gör - speciellt i ridningen vill jag se till att hålla mig själv i extra trim för att lättare vara ett med min ponny och se proportionerlig (stavning? :p) ut

Därför att jag inte trivs med mig själv.
Jag har en gång i tiden varit smal, men sen började jag äta mediciner vilket gjorde att jag gick upp i vikt. Som mest hade jag 30 kg extra. Det var inte kul. När jag kollar på bilder från då och nu, så inser jag hur smal jag var och hur tung jag är nu. För på bilderna ser det verkligen tungt ut när jag går eller gör något.

Har försökt gått ner fram och tillbaka, men när man är sjuk så infinner sig inte alltid motivation.  Men nu har jag gått ner 12 kg sen i höstas. Jag har ingen brådska. Tog det mig 4 år att gå upp får det ta 4 år att gå ner.

Har 2 st fulla banankartonger med kläder i min gamla storlek som motivation.(jag insåg inte att jag gick upp i början, så jag köpte då fortfarande kläder i min gamla storlek även fast jag uppenbarligen inte kunde ha dem.. Förnekelse, javisst!) Jag närmar mig sakta men säkert.

för att när man är tonåring och nästan alla kompisarna är smala och jätte fina. Får massor med komplimanger och kan gå ut i jätte fina tajta kläder och inte behöver oroa sig för massor av fettvalkar.  

Så klart vill varje person trivas med sig själv. Jag vill kunna titta i spegeln utan att ta på fett som ligger överallt. Jag vill kunna ta på mig tajta kläder och bada i bikini. Jag har inte simmat på hur länge som helst för att jag inte vill visa mig i badkläder. har verkligen kämpat för att gå ner i vikt och som mest vägde jag 99kg. Nu 1 år senare väger jag 68. Jag vill nöja mig men jag har jätte mycket buk och ryggfett som jag vill bli av med. Jag har hållit mig borta från all onyttig mat som kebab, pizza och snabbmat. Godis och läsk är något jag för längesen har uteslutit ur mitt intag. Sen är det värsta jag har fått ge upp och det är glassen.. Men vill man va fin får man lida pin och jag tänker kriga!

#24 Inget vettig anledning i mina ögon pga att "nästan alla kompisar är smala och jättefina". Grupptryck kallas det tyvärr.
Man är inte finare för att man är smal. Smal för mig är inte alltid normalvikt. Man ska inte jämföra sig med andra.
Alla är fina som dem är, man är som sagt inte finare för att man är smal, och man är itne hälsosammare bara för att man är smal 😉

Men bra kämpat av dig.

Jag vill må bra. Min övervikt gör att jag ofta blir andfådd när jag gör enkla sysslor hemma. Jag har även väldigt stora bröst vilket gör att jag ofta har ont i ryggen, om jag går ner i vikt kommer jag även förlora en del fettmassa runt bysten också. Jag trivs tyvärr inte heller med det faktumet att jag gick upp 15 kg på ett år och behövde köpa en helt ny garderob. Jag vill gå tillbaka till den gamla, som jag trivdes så bra i. Jag gör det för att jag ska känna mig bra i min egen kropp och slippa besvären som jag fått pga min vikt.

Jag vill komma i mina gamla kläder, känna mig mer nöjd med mig själv, bli piggare och må bättre. Jag har just nu väldigt dålig kondis, orkar inte så mycket och magen är i vägen. Det är inte kul. Jag är också rädd att gå upp mer om jag inte sätter stopp nu. Jag vill ha ett normalt BMI (även om det måttet kanske inte alltid är helt optimalt). Jag vill kunna bada med mina barn utan att skämmas. Jag trivs inte alls för jag är inte van att väga så här mycket (gått upp under mina graviditeter).

Först och främst vill jag nå en vikt där jag känner mig hälsosam. Sedan är det väl en aning fåfänga med i spelet efter det.

Min största anledning är att jag vill ha en kropp som fungerar, jag vill kunna kasta mig in i alla utmaningar utan att behöva tänka på om jag fysiskt klarar av eller orkar. Att gå ner i vikt och träna är en stor del av det både mentala och fysiska delen i att anta nya utmaningar.

Sen är det så klart för att känna sig snygg på stranden också ;)

Först och främst för min hälsa men även för att ha lättare att hitta kläder och få mer ork och energi.

Från början var det en blandning av fåfänga, hälsomässiga skäl och ett sätt att tackla min sjukdom. Även ekonomin spelade in då jag växte ur alla kläder och hade varken lust eller råd att köpa större.

Under resans gång har tankarna förändrats i omgångar. I takt med framstegen har det ploppat upp andra tankar och mål. Först ville jag bara bli av med övervikten, sen blev det klassiska komma i form "beach 2013" bla bla och platta magen, sen upptäckte jag hur kul det är med styrketräning som blev mina nya passion här i livet. Jag känner att jag för varje dag som går kliver längre och längre ifrån viktnedgångstänket och mer känner skit i vågen, bygg muskler, ät och var glad. Ju mer energi jag får, desto hårdare tränar jag i den mån min kropp klarar. Jag tänker att ju mer jag hinner träna mellan skoven, desto lättare måste de ju bli när de väl kommer. En stark kropp klarar sig bättre än en omusklad fet och plufsig dito.

För att trivas med mig själv och kunna unna mig kläder som är i mode utan att känna mig obekväm i dem, samt att kunna vara lite lättare på hästarnas rygg så dem inte får några skador i framtiden :)

Jag vill gå ner i vikt för att jag hatar mitt utseende och fettet kring mage, rumpa och lår. Förr var jag den där smala snygga tjejen som alla kollade in men nu är jag inte det längre. Jag kan aldrig acceptera mig så som jag ser ut idag.

Jag gör det för att må bättre fysiskt, men också för att trivas med min kropp. Som det är nu gör jag inte det, och det har just inget att göra med ideal, snarare att jag helt enkelt inte känner att det är jag.

Huvudsakliga anledningen är dock att jag har ont lite överallt hela tiden på grund av de extrakilon jag har. Fötter, leder, ryggen… Allt. Märker för varje litet kilo jag gått ner hur belastningen minskar.

Fokuserar inte längre på att tappa vikt utan att bygga men men. Iaf, att bli den bästa 'jag' jag kan bli.

För det första så är det nog för att hitta kläder så man kan klä sig snyggt och trivas i vardagen. Och kunna köpa kläder på rea hade varit underbart. har vänner som är smala och fina och de kan hitta så mycket kläder på rean. Medans jag och jag ska hitta snygga kläder måste leta på dyra zissi. Och kappahl och lindex har inte jättesnygga kläder . Så är väl den största anledningen. Kunna gå ut och känna sig fräsch och snygg.

Främst för att minska slitaget på mina redan skadade knän + andra leder. Men sen är det väl också fåfänga, kunna rida mindre/smäckrare hästar och allmänt hälsotänk som spelar in. 

Kan knappt vänta tills jag kan ha på mig en viss klänning - ett reafynd som jag köpte för 3-4 år sedan som aldrig har passat…

Hoppas jag får svara trots att jag nu inte VILL gå ner mer - har nått mitt mål och gått ner 44 kg. 🙂
När jag var ca 29 år började jag tröstäta mig upp i vikt.

Livet var tufft med flera anhöriga som dog ganska tätt inpå varandra och mitt nya förhållande blev inte alls den lycka jag trodde mig ha funnit och jag kände mig ensammast i världen trots sambo och nyfödd bäbis.

Det ena bakslaget efter det andra dök upp och det tycktes inget slut på eländet så från att ha varit smal i hela mitt liv började jag tröstäta/överäta både mat och godis.

Jag började från 29-års ålder sakta men säkert gå upp mer och mer i vikt.
Från att ha haft en normalvikt på runt 62 kg vägde jag till slut 106 kilo och var på väg upp ännu mer.

Jag fick kroppsliga krämpor som t ex svår smärta i min ena fot där jag utvecklat artros, knäna värkte, ryggen värkte och jag var också på väg att utveckla diabetes typ 2.

Det var dock inte enbart de kroppsliga krämporna som var jobbiga - socialt blev jag också "handikappad" eftersom jag gick från att ha varit en glad, sprallig och utåtriktad person med stor livslust och stort umgänge till en enstöring som knappt ville lämna huset.

Skämdes över hur jag såg ut och jag ville inte ut och träffa folk eftersom jag kände mig ful och klumpig, inga kläder i världen passade och jag hatade hur jag blivit.

Bodde då sedan några år i en annan stad än jag gjort när jag var smal men det var bara 1,5 mil emellan och om jag någon gång råkade se någon bekant från förr så vände jag snabbt på klacken för att undvika träffa dem.

Så man kan säga att mitt skäl till att vilja gå ner i vikt var pga hälsan men definitivt också för mitt psykiska mående och min självkänsla.

Jag väger nu,som snart 53-åring, lika mycket som jag gjorde precis innan jag började äta mig upp i vikt som 29-åring, dvs 62 kg och det är underbart!

Jag känner mig stark, energisk, vacker (trots lite rynkor å gråa hår😃) och framförallt MYCKET friskare!

Min fot har naturligtvis fortfarande artros och mina knän är inte perfekta men tack vare 44 kilo mindre i vikt så är besvären självklart mycket mindre.
Mitt blodsocker är nu helt normalt igen och jag har lyckats lura bort den begynnande diabetesen.

För att må bra och trivas med mig själv.

För 10 år sedan vägde jag 25-30 kg över min trivselvikt. Jag mådde inte bra, självförtroendet var i botten, jag orkade knappt leka med mina barn, det var kändes bara skit att handla kläder osv.

Jag bestämde mig för att NU måste jag ta tag i vikten, hitta ett sätt att få mer ork, må bra och trivas med mig själv. Det gjorde jag! Så här 10 år senare har jag aldrig gått upp alla dessa kilon igen, för jag vill inte må sådär igen. Däremot har jag ibland tillåtit mig att gå upp 3-5 kg, när det har hänt tuffa saker i livet, men där har jag ändå satt en gräns.

Just nu vill jag gå ner 3-4 kilon, som jag lyckats samla på mig över våren och sommaren pga fikande, grillningar, glass och vin. Just nu sitter inte byxorna varken skönt eller snyggt. I morgon är vi ett gäng som ska dra igång för att komma i form. Meningen är att vi ska peppa varandra och ha kul tillsammans. Ingen hets! Om nån vill hänga på kan ni kika in till vår blogg om livskvalité. Den har jag och en kompis som en kul fritidssysselsättning. Vi tjänar inte en enda krona på den och har valt att betala för att ha en reklamfri. Vi vill gärna inspirera till en bättre och glädjefyllt liv.
http://wila.nu/

/Anna