Har du ökat aktivitetsnivån? På hur lång tid gick du ner de där fem kilona?

Ingen ökad aktivitetsnivå pga värk. De första kilona tog lång tid. De sista 2 gick nog på ca 2 veckor (efter ökat kaloriintag).

 Detta är ett tydligt exempel på varför jag inte tror på det där med att räkna kalorier. Hade det funkat på det sätt teorin beskriver hade du ju gått upp ännu mer i vikt när du ökade intaget och aktivitetsnivån bibehölls oförändrad.

Ytterligare en spik i kistan på kaloriräkningsmetoden. 😃

Nej, jag håller inte med alls faktiskt. Att jag inte gick ner när kaloriintaget var för lågt, var för att kroppen ställde in sig på svält och vägrade släppa ifrån sig fett. När kaloriintaget höjdes till ca 500 kcal under normalintaget på 2000 kcal per dag för en kvinna, fungerade det och min vikt minskade. Så kaloriräkning fungerar alldeles utmärkt så länger man inte lägger sig på svältnivå.

Alltså… kaloriräkning fungerar så länge det fungerar. Underbart!

Jag tycker inte om din hånfulla ton!

#3 Vet inte riktigt hur du får ihop den matten… Uppenbarligen betyder inte kalori+ viktuppgång, iallafall inte i detta fallet. Förstår inte varför du ska vara så negativ till att räkna kalorier/macros för när det uppenbarligen funkar för så många.

Kaloriräkning har funkat alldeles utmärkt för mig i 10 mån.

Äter man för lite och börjar äta lite mer betyder det inte viktuppgång, inget bevis att det inte funkar att räkna.

Jag har sagt det förr men jag tar det igen. Anledningen till varför kaloriräkning inte fungerar (så som många tyvärr använder det) är, bland annat, att man inte kan veta från en dag till en annan hur mycket man förbränner, vilket TS historia tydligt illustrerar. Tabeller hjälper inte, appar hjälper inte och träningsmaskiner som anger förbrända kcal hjälper inte. Det går helt enkelt inte att räkna… inte förrän i efterhand. Att hålla koll på sitt kcal-intag kan i bästa fall ge en liten fingervisning, men det är allt.

Om man kan äta mer kalorier, röra på sig lika mycket (eller lite) och ändå gå ner i vikt är ju rådet att äta mindre och springa mer (favoritrådet bland kaloriräknare) värdelöst. Tydligen är det inte så lätt. Något annat måste reglera huruvida man går upp, ner, eller stannar på samma vikt. Kan det ha med hormoner att göra, kanske?

Om en ungdom växer på längden är det ingen som säger att ungdomen ätit för mycket och/eller rört på sig för lite och beskyller denne för att vara glupsk och lat (well… jag antar att många tonåringar faktiskt beskylls för att vara just glupska och lata, men inte skyller man det faktum att de växer på just de sakerna). Ändå vet vi att denna ungdom ligger på en positiv energibalans, eftersom denne växer. De allra flesta vet ju att det är tillväxthormoner som avgör det hela. Dessa hormoner gör att kroppen växer och eftersom den växer MÅSTE den få in mer energi.

Om ungdomen däremot växer på brädden, dvs fettcellerna växer, då är anledningen plötsligt att ungdomen blivit glupsk (äter för mycket) och/eller lat (springer för lite). Eller är det kanske så att det är hormoner som reglerar även fettcellernas tillväxt? Kan det vara så att eftersom fettcellerna växer MÅSTE kroppen få in mer energi? Man blir hungrigare och/eller tröttare (mindre aktiv för att spara energi till fettcellerna) för att tillgodose fettcellernas behov av energi för att kunna växa. När sedan människor utifrån tittar på personen i fråga ser det ut som att denne är glupsk och lat, medan det i själva verket inte nödvändigtvis handlar om ett aktivt val att slöa och frossa.

Blir man överviktig för att man äter för mycket och/eller rör på sig för lite, eller äter man mer och/eller rör på sig mindre för att man blir överviktig (fettcellerna växer som ett resultat av hormonell obalans i kroppen)?

#3 Tyvärr måste jag meddela dig att betydligt fler har misslyckats med kaloriräkningsmetoden, än de som lyckats. Kortsiktigt lyckas de flesta, man kan stå ut med mycket en begränsad period, men i längden går de flesta upp i vikt igen, ibland till betydligt mer än de var på från början. Inte sällan har det att göra med att man går hungrig. Kroppen vill ha mer kalorier än man läser sig till i en tabell någonstans att man ska äta. Efter att ha varit hungrig en längre period orkar man tillslut inte kämpa emot längre och då äter man snabbt tillbaka alla kg man gått ner plus oftast lite till. Det märkliga är bara att många fortfarande tror att metoden funkar. Den tar inte hand om det bakomliggande problemet och har därför liten chans att fungera i längden.

#9 Det där om att folk ofta går upp i vikt efteråt går ju dock inte att helt skylla på metoden! Räkna kalorier används ofta som en "quick fix" av människor som inte har förstått eller velat acceptera att man måste lägga om sina matvanor även i framtiden om man vill hålla vikten efteråt. Många vill gärna börja "äta som vanligt" igen efter att ha gått ner i vikt, men det finns ju en anledning till att man blev överviktig från början. Räkna kalorier är något som alla kan göra och som man inte behöver veta speciellt mycket om kost för att börja med, vilket jag tror är anledningen till att många misslyckas (+ att jag tror att många faktiskt räknar fel och underskattar hur mycket dom äter i början!) Folk som håller på med mer avancerade dieter + tränar regelbundet osv. är ofta mer pålästa, vilket gör att man har större chans att behålla en sund kosthållning även efter viktnedgången. Räkna kalorier är oftast det första man provar när man försöker gå ner i vikt och inte vet speciellt mycket om kost över huvud taget, och det är ju inte så ovanligt att man misslyckas första gången man provar saker!

9 att folk går upp i vikt efter viktminskning har egentligen inte med metod att gör. Du lever väl inte i villfarelsen om att ingen som gått ner genom LCHF gått upp i vikt igen? Det är ju faktiskt många lchfare som gått upp mer än de vägde från början. Jag räknade kalorier och gock ned 37 kg på mindre än ett år, har hållt vikten ett par år nu. Men enligt dig går det inte ;) Kaloriräknande är inte svårt och behöver inte vara exakt som du verkar tro.

#9 Om folk går upp igen så har det att göra med att de hade för lite viljestyrka på att fortsätta räkna och åt därefter för mycket. Därför tycker jag det är bättre att räkna, om man inte har väldigt gott ögonmått och en bank i huvudet med alla macros/kaloriinnehåll för varje livsmedel så är det stor risk att man lyckas lägga alldeles för mycket på tallriken. Eller för lite för den delen.

#5 har samma upplevelse som dig, när man haft för lågt kcalintag har det varit svårare att hålla det men när man ökat (jag äter för runt 1700 i dagsläget) har kilona börjat rinna av mig i en lugn men stadig takt (0.5-1kg i veckan ungefär). Till detta så motionerar jag också och oftast blir de tju att jag äter mer efteroms jag styrketränar och träning i sig gör en mer hungrig. Efteroms jag mer ser träning som ett sätt att stärka kroppen än som en sak jag gör för att gå ned i vikt. Öad muskelmassa/bibehållen muskelmassa gör ju att jag "får/kan" äta mer, eftersom man förbränner mer.

Förstår var #1 vill komma men håller inte med. Såklart tillväxthormoner påverkar också, det är ju även inte EXAKT 50 kcal i ALLA äpplen, eller att ALLA som sprungit 30 minuter har gjort sig av med prick 250 kcal, men dessa fingervisningar fungerar ändå. Det är felet att folk oftast går in för hårt i början och tappar suget. Det är enormt svårt att leva ett aktivt liv och bara äta för 800-1300 kcal.

#11 Jag tror absolut inte man blir immun mot viktuppgång igen oavsett vilken metod man använder. Det är inte riktigt det jag menar, fast det kanske lät så. Kaloriräknande behöver heller inte vara exakt, precis som du skriver, så länge man tar i tillräckligt för att skapa ett energiunderskott. Problemet är när man ska försöka förbli viktstabil. Då MÅSTE man vara så in i h-vete exakt för att inte gå upp eller ner i vikt i längden.

#12 Det är i mitt tycke otroligt arrogant av dig att säga att de som misslyckats med sin vikt har dålig viljestyrka. Det finns folk i fattiga delar av världen, där mat för övrigt är en bristvara, där mammorna är feta samtidigt som barnen är undernärda. Du tror alltså (och alla andra som tror att kalorier in vs kalorier ut är det enda gällande paradigmet) att dessa mammor hellre äter mer mat än de har behov av samtidigt som de låter sina barn svälta ihjäl?

Om viljestyrka är det allena rådande, hur kommer det sig att vissa människor drabbas av lipodystrofi? Det som kännetecknar lipodystrofi är att man magrar av på överkroppen samtidigt som underkroppen blir fet. Ska man då skylla överkroppen på underätning/övermotionering och underkroppen på överätning/undermotionering? Det är, som du säkert håller med mig om, absurt.

Tvillingar har en förmåga att få liknande kroppstyper. Om den ena blir överviktig är risken stor att den andra blir det också. De är ju genetiskt lika, så det borde inte vara så svårt att tro att gener har med saken att göra. Men vad är det dessa gener gör? Ser de till att båda tvillingarna äter lika många kalorier? Eller att de springer lika långt? Det borde ju, enligt kaloriteorin, vara så. Kanske är båda tvillingarna lika lata och glupska?

#14 Hur kommer det sig att mammorna är feta? Att dem äter för mycket för sin kropp?

Lopidystrofi  är en sjukdom som uppenbarligen inte har med viljestyrka att göra. Jag syftar på folk som lyckas gå ner i vikt men när de väl är 'färdiga' går upp i vikt igen för att de äter som de gjorde förr, eller för mycket överhuvudtaget. 

Well, jag har en syster. Vi blev båda överviktiga redan som små för att vi åt skräp som fanns hemma. Vi brukade dra med varandra på att äta skit så att det inte skulle kännas lika 'illa' för vi visste vad vi åt. Slutade med att jag vägde 125 kg vid 14 år ålder, min syster inte lika mycket dock överviktig. Jag valde då att förändra mitt liv, åt bättre och motionerade. Slutade på -50 kg. Min syster är fortfarande överviktig idag, varför då? Jo för hon har 0 viljestyrka och gör inget annat än att sitta på sitt rum, stillasittandes vid antingen datorn eller TVn och äter godis/kakor/pommes hela dagarna. Hur är det gener som gör henne överviktig? Man kan inte skylla allt på gener.

#15 Du tror alltså att dessa mammor hellre tar en portion mat till fast de inte behöver det, och samtidigt ser sina barn svälta ihjäl?

Nej, man kan inte skylla allt på gener, men de har en effekt. Ni är inte enäggstvillingar, eller? Iså fall har ni inte exakt samma gener.

Varför är det så svårt för de allra flesta att förstå att vårt beteende till stor del styrs av kemiska processer i kroppen? Kemiska obalanser kan göra oss ledsna, arga, glada, lyckliga, pilska, rädda… ja, vad som helst. Men tydligen inte hungriga och trötta. Då är det viljestyrkan det är fel på.

Ta en titt på detta klipp med en läkare som heter Peter Attia. Han blev överviktig och drabbades av metabolt syndrom trots att han åt rätt (enligt officiella rekommendationer) och tränade minst fyra timmar om dagen. Ska man ha mer viljestyrka än så för att klara sig är nog hoppet ute för de allra flesta.

#16

"Du tror alltså att dessa mammor hellre tar en portion mat till fast de inte behöver det, och samtidigt ser sina barn svälta ihjäl?"

Vad tror du är orsaken då? En magisk fe som ökar fettackumuleringen i deras kroppen genom att förse dem med extra energi? 

"Varför är det så svårt för de allra flesta att förstå att vårt beteende till stor del styrs av kemiska processer i kroppen?"

Vem är det som inte förstår det? Vad skulle annars styra, vår "själ" eller den magiska fen? 

"Han blev överviktig och drabbades av metabolt syndrom trots att han åt rätt (enligt officiella rekommendationer) och tränade minst fyra timmar om dagen."

Och det vet du? Jag har hört många (speciellt de som börjat med LCHF) som hävdar att de blivit överviktiga genom att följa kostrekommendationerna, för att sedan berätta att det var omöjligt för dem att följa rekommendationerna🤔.

#16 Man kan alltid göra valet att stoppa munnen full med skit eller inte. Hur den energin sen hanteras i kroppen består av kemiska processer ja. Du uppmärksammar det uppenbara -.-

Snubben i videon snackar om vad som händer när man väl har tryckt i sig maten man nu ville äta! Förklara gärna hur det är en kemisk process att göra valet att tex överäta med +1000 kcal per dag!

#18

Vissa livsmedel kan ju innehålla ämnen som påverkar dopamin och serotoninutsöndringen i hjärnan. Dessutom kan problem med ghrelin och leptin orsaka aptitökning. 

Stephan Guyenet har skrivit en de om just varför vissa livsmedel påverkar som de gör.

Allt handlar ju i grund och botten om kemiska processer. Väljer man att överäta så beror det ju på en kemisk process i hjärnan.

#19 Så det finns kemiska processer i hjärnan som gör det omöjligt för en person i fråga att hindra sig själv från att stoppa mat i munnen och svälja?

#20

Ja, absolut. Vad skulle det annars vara? Någon yttre makt som påverkar förmågan att limitera sig själv?

#20 Precis det var det som var min poäng… sen förstår jag att kemiska processer i hjärnan kan göra att man har lättare för att ge efter för suget exempelvis, men att det inte kan ta över till 100%…

jag går upp i vikt av att äta mer kalorier… inte ner…

#23 Det beror väl på hur mycket kcal man äter. I detta fallet åt TS för lite och då funkade det bättre att öka. Hur mycket äter du per dag nu?

Jag äter mellan 1500-1700 kcal per dag.

Ok det låter som jag ungefär förutom om jag tar 5:2 dag. Nu var jag ganska otydlig men undrade hur mycket Camia7 äter. Om man redan äter tex 2000 kcal så skulle man ju troligen gå upp av att äta mer.

nej samma som ts faktiskt , jag brukar äta 1200kcal ca, men nu i sommar började jag att slarva och gick upp 4kg och då åt jag väl 1600-2000kcal men nu ligger jag på samma som ts och har gått ner ett kg men mer vill kroppen tydligen inte gå ner.. men orkar inte äta 1200kcal om dagen.. tänkte börja träna ist så jag slipper äta så pytte lite hela tiden