Jag tror det är indviduellt, men att det nog oftast beror på lathet, att man äter för mycket eller tränar för lite. 

Många i min närhet skyller på p-piller eller liknande, och hävdar att man går upp i vikt av dessa. Jag har dock läst att p-piller ökar aptiten/sockersuget, vilket gör att risken är större att du äter för mycket. Men dom gör inte att man ökar i vikt direkt, utan det är för att man äter mer. Så gällande dom flesta i min närhet är det lathet som är boven. Så även för mig. Går man förbi ica varje dag på väg till och från skolan, och tycker om sötsaker lite för mycket, så år man upp i vikt. Speciellt när man som jag ogillar träning (har dock hittat simning nu, det tycker jag faktiskt är roligt).

Sen finns det säkert personer där mediciner eller sjukdomar faktiskt orsakar övervikten direkt, men personligen tror jag det är så ofta. Det går inte att säga att lathet alltid är orsaken, men sjukdom kan inte heller alltid vara orsaken. Det finns ju vissa studier som säger att beroende går i generna. Har man föräldrar som är beroende av något (socker, droger, alkohol eller annat) så har man större risk att själv bli beroende av något (inte nödvändigtvis av samma ska dock). Vet att jag har läst det någonstans, men kan tyvärr inte ge någon källa på det, då jag glömt vart jag hittade informationen. Själv har jag två föräldrar som röker, pappa är dessutom ("föredetta") alkoholist, så stämmer gen-teorin så har jag ju alltså större risk för att bli beroende. Det betyder inte att jag har någon ursäkt till att bli överviktig, utan bara att jag har större risk att bli det.

Jag tror att det är väldigt individuellt vad som är orsaken bakom. Men tittar jag både på mig själv och de jag känner så har det i 9 av 10 fall handlat om dåliga livsvanor. Mycket fika, godis, godsaker och stillasittande. Det var liksom en trend att "lyxa" med maten. Och för egen del var jag expert på att stoppa saker i munnen bara för att jag hade tråkigt. 🙂 Men så finns där några med bakomliggande sjukdom också, men även de har haft dåliga vanor, men de har mycket svårare att gå ner sen. Det är främst där det märks.

"…Tror du att majoriteten av all viktuppgång beror på kcalöverskott.."

All viktuppgång beror inte på energiöverskott. Talar vi dock om viktuppgång genom ökad fett- eller muskelmassa så är svaret ja, det beror på energiöverskott.

Huruvida det ligger sjukdom till orsak eller inte beror på hur man väljer att tolka begreppet. Vi har inga fria val. Det är ingen som är fri att välja huruvida den vill trycka i sig en chokladask eller ta en chokladbit. "Vi" är ett resultat av våra nervimpulser.

Om vi först antar att vi menar hur vi blir tjocka så tror jag inte orsaken är ett kcalöverskott. Orsaken finns att finna någon annanstans. ATT man ätit mer kcal än man gjort av med är odiskutabelt. Däremot säger det ingenting om orsaken.

Många som förälskat sig i kaloriteorin hävdar, när man ifrågasätter detta sätt att tänka, att OM man går upp i vikt så MÅSTE man ju ligga på ett energiöverskott. Det är såklart helt riktigt, men säger fortfarande inget meningsfullt. Det är som att säga att OM man har förstoppning så MÅSTE man ju ligga på ett bajsöverskott. Duh! Det är ju så självklart att det inte ens behöver nämnas, och det säger fortfarande inget meningsfullt. Att ge en överviktig rådet att springa mer blir lika lite användbart som rådet till en förstoppad att bajsa mer.

Man kan göra liknelsen med ett växande barn. Hormoner i dess kropp signalerar för tillväxt, vilket leder till att barnet överäter. Ingen påstår att orsaken till att ett barn växer är att de äter fler kcal än de gör av med, även om det faktiskt är så att de gör det… de måste nämligen göra det för att kunna växa. Men överätande är inte orsaken till att de växer.

Jag tror problemet ligger i att tjocka människor blir tjocka pga hormonella signaler som gör att fettcellerna växer. När de växer kräver de mer energi (det behövs ett energiöverskott för att de ska kunna växa). Den energin får fettcellerna på två sätt. Antingen äter personen mer (ökad aptit), eller så får den mindre energi tillgängligt till resten av kroppen (liten lust till aktivitet), eller en kombination av dessa.

Att fokusera på överätning/undermotionerande är att fokusera på symptomet, inte själva problemet. Rådet att äta mindre och springa mer blir alltså att behandla symptom istället för att gå till botten med problemet och fixa det.

Följdfråga:

Tycker ni det räknas som kcal-överskott om man ligger på svältlite kalorier och råkar äta såpass att kroppen kan lagra fett? Egentligen är det ju för lite kcal, men kroppen drar ner ämnesomsättningen och lyckas lagra in en nödreserv. Hur tolkar ni det?

#5 Jag tolkar det som ytterligare ett tecken på att kalorier in vs kalorier ut-teorin är meningslös.

Följdfråga två: "dålig" kost kan lura oss att överäta. T.ex. vissa söta saker ger sug efter mer. Färdigmat kan gömma många kalorier osv. (ni förstår min poäng). Är det att betrakta som sjukligt att vi på detta sätt lurar kroppen att begära mer mat, eller är det eget ansvar och dåliga vanor? En kombination?

#7 Det är i alla fall j-ligt smart av matproducenterna att skapa mat som ger beroende eller sug efter mer.

Det verkar som att olika personer reagerar olika på samma typ av "mat". En del blir tokigt sugna och klarar inte av att hålla sig (yep, jag är en sådan sockerknarkare), medan andra ser helt oförstående ut när man berättar om sådant och kan inte alls begripa varför det är så svårt att låta bli. Förmodligen finns det faktorer, kanske genetiska, som bidrar.

#8 Yepp. Jäkligt smart säljknep! Lika smart som fult.

Jag är också sockermissbrukare. Dock börjar jag få balans i det hela nu efter många års slit och många snedsteg och misslyckanden.

#9 Jag håller tummarna för dig.

För mig gick det riktigt bra några veckor tills jag i lördags kom på att jag skulle unna mig (jag hatar egentligen det ordet) en lunch på Max. Jag väljer rutinmässigt bort pommesen, men jag valde dumt nog att ha kvar brödet, även om jag tog GI-bröd. Jag fick yrsel och svårt att fokusera i ca en timme efter jag hade ätit, sedan gick det över. Jag mår helt enkelt inte bra av kolhydrater. Det skapar dessutom ett sug efter annat kolhydratrikt.

Tror och tycker att i majoriteten av överviktsfall så har det att göra med att man är för lat och är rädd för förändring. Man är rädd för att göra något nytt så man stannar hellre i gamla vanor och sänker sig själv rent hälsomässigt. 

Som svar till #7, vi har alla ett ansvar, det är på ett sätt inte matproducenternas fel att vi tar valet att stoppa mer mat i munnen tills vi spricker, men samtidigt så har de gjort en ofantligt stor marknad på skitmat. Jag tror att om alla hade börjat köpa morötter och ägg istället för mcdonalds så skulle vi vara på god väg att lösa det problemet. 

ALLA har ett ansvar.

#11 När man observerar en tjock persons beteende kan det absolut se ut som att de är lata och glupska, eftersom de inte orkar röra på sig och äter mer än de egentligen borde behöva, men orsaken till detta tror jag ligger i de faktorer jag skrev om i #4.

Jag tror snarare att problemet är att man får helt fel råd av de som ska kunna detta, dvs dietister och läkare. Man försöker äta mindre (kcal, vilket ofta betyder att man äter mindre fett och mer kolhydrater eftersom kolhydrater har färre kalorier än fett) och röra på sig mer, men eftersom fettcellerna fortsätter växa blir man tröttare och hungrigare och tillslut orkar man inte mer och ger upp.

#12 Det är isåfall specialfall där en kontrollerad kost och motion inte = viktnedgång. Om det då inte handlar om att personen i sig har för lite självdisciplin för att fullfölja planen.

#13 Nej, missförstå mig inte nu. OM man äter mindre och/eller springer mer går man ner i vikt, i alla fall om förändringen är tillräckligt stor för att skapa ett kaloriunderskott. Det är att skjuta på symptomen. Att då skylla misslyckande på dålig självdisciplin är inte bara okonstruktivt, det är rent av elakt.

#13 Nja. Jag och många jag känner/många människor som har lyckats ta sig från övervikt eller fetma till normalvikt/tränade har gjort detta genom att helt enkelt ta steget och ge fan i skitmat och röra på sig mer. Är det en bluff då? :p

Jag säger inte att dålig självdisciplin alltid är lika med misslyckad viktnedgång, men jag säger att jag tror att många av fallen är så.

#15 "Jag säger inte att dålig självdisciplin alltid är lika med misslyckad viktnedgång, men jag säger att jag tror att många av fallen är så."

Och jag säger att du har fel.

"Jag och många jag känner/många människor som har lyckats ta sig från övervikt eller fetma till normalvikt/tränade har gjort detta genom att helt enkelt ta steget och ge fan i skitmat och röra på sig mer. Är det en bluff då?"

Nej, absolut inte. Du har ju gjort det som fungerar… gett fan i skitmat! Detta har gjort det möjligt för din kropp att normalisera hormonella signaler och därigenom gjort det möjligt för dig att gå ner i vikt. Träning är inte helt oviktigt i denna ekvation heller, även om kosten är överlägset viktigast. Träningen, speciellt styrketräning, ökar nämligen insulinkänsligheten vilket gör att kroppen inte behöver lika mycket insulin för att sänka högt blodsocker efter en måltid innehållande kolhydrater. Detta underlättar fettförbränning, vilket ger mer energi över till mer träning samt ger resultat både på vågen och midjemåttet. Dessutom bygger styrketräning större muskler och därför förbränner man mer i vila om man har större muskler än om man har mindre muskler.

Så hormonella förändringar skulle kunna få en människa att välja att ta sin arm, greppa tag om en chokladkaka, istället för t.ex. en morot, och äta upp den?

Du menar att människor inte har fysiskt kontroll över val som de gör i livet?

#17 Jag är helt övertygad om att en lyckad viktnedgång behöver börja med en stark vilja att stå emot vissa kemiska signaler i kropp och hjärna. För att det ska hålla i längden behöver metoden man använder sig av ta hand om det riktiga problemet, annars orkar man inte i längden.

#18 Om problemet ligger i att man har ätit skräpmat från början = man skapar ett beroende som skickar felaktiga hormonella signaler i kroppen = ond cirkel. Så borde väl ändå problemet lösas genom att sluta äta skitmaten som man började äta i början av cykeln? För att göra det krävs en vilja och disciplin som vi båda har sagt. Det behöver inte vara så krångligt.

Eller hur ska det gå till, medicin?

#4

Orsaken till att folk blir tjocka är att de får ett energiöverskott. Orsaken till varför folk "väljer" att få detta energiöverskott är en annan fråga.

Nej, det är stor skillnad mellan förstoppning och överätning. Du bör slipa på det argumentet om du skall fortsätta använda det. Inte heller din liknelse till barn är vettig. 

#5

Äter man "svältlite" kalorier så går man inte upp i vikt, därav ordet svält. 

#17

Ja, på båda frågorna. Måhända att du tror på det övernaturliga men jag väljer att utgå från det naturalistiska perspektivet. Vi styrs av nervimpulser och hormonella skiftningar förändrar dessa.

#20 Nej jag tror inte på något övernaturligt… Så att jag väljer att äta som jag gör har inget med vad jag vill att göra? Det är min kropp som hittar på det själv åt mig?

#20 Att folk blir tjocka av energiöverskott säger ingenting om orsaken. Du behöver definitivt lära dig skillnaden. Att bli tjock (gå upp i vikt) är samma sak som att äta ett kaloriöverskott. Det man egentligen säger när man säger att någon gått upp i vikt för att de tagit in mer energi än de gjort av med, är att de gått upp i vikt pga att de gått upp i vikt. Orsaken till viktuppgången, dvs orsaken till att de tagit in mer kcal än de gjort av med är dock en helt annan sak. Att det ska vara så svårt för dig att begripa det… suck!

Liknelsen med ett växande barn är spot on! Synd att du inte förstår bättre.

#21 Visst har det att göra med vad du vill, om "vill" är ordet du väljer att använda. "Du" eller "jag" är bara en projektion av neuroaktiviteten. Vad du "vill" är alltså ett resultat av din neuroaktivitet. Därav min fråga om du tror på det övernaturliga, då detta kan göra att du har en helt annan bild av vad det är som gör vad du "väljer" att göra. #22 Du får gärna referera till en bra ordbok som förklarar detta. Tro det eller ej, men jag lär mig gärna nytt. Att folk ökar i fett- eller muskelmassa vid överskottsenergi talar visst om orsaken. Sedan kan du spara dina ad hominum-argument.

#23 Jag blir rent förvirrad av vad du snackar om, åter igen jag tror inte på något övernaturligt.

Jag tror att alla människor har ett val och ansvar. Jag tror att det är fullt möjligt att sluta äta skitmat, bara man slutar föda sig med den maten. Sluta åka till McDonalds och köpa pommes och friterad kyckling t.ex.

#24 Hur kan man ha ett fritt val såvida man inte ger en övernaturlig förklaring? Vi kan inte välja att välja. Det är din neuroaktivitet som styr dig, det är inte du som styr din neuroaktivitet. Skulle vi ha en själ så blir svaret dock tvärtom. Återigen, "du" är ett resultat av neuroaktiviteten i dig.

#25 Så till exempel, om jag väljer att äta en kycklingfile hemma istället för att köra till Mcdonalds, så är det för att neuroaktiviteten i mig redan har bestämt det åt mig? 

Att jag väljer att rösta på ett visst parti är inget som grundas på vad jag tycker, utan på neuroaktiviteten som har bestämt det åt mig från början?

 #26

Möjligtvis att det är fel att säga att neuroaktiviteten bestämmer åt dig då "du" är en projektion av neuroaktiviteten, men ja det är neuroaktiviteten som styr.

Vad gäller din andra fråga så vet jag inte riktigt vad du menar med "från början". Syftar du till att vi föds som färdigskrivna blad så är svaret nej. Omvärlden formar oss och kan genom bl.a. betingning påverka neuroaktiviteten tack vare neuroadaption. Annars är svaret som stycket ovan.

Vad skulle det annars vara som gör att "du" väljer?

#27 Det är det jag försöker komma fram till att neuroaktiviteten inte bestämmer åt mig utan det är jag själv.

Du får gärna förklara mer grundligt hur du menar för jag fattar i princip 0 av vad du skriver haha…

Möjligt att vi pratar om varandra vad gäller val. Jag syftar till "fria val". De val vi gör beror på våra biologiska förutsättningar och neuroadaptioner till följd av omvärlden. Därav är vi inte fria att välja.

Du vill inte ge några exempel på det?

#23 "Att folk ökar i fett- eller muskelmassa vid överskottsenergi talar visst om orsaken."

Nej, det är just det som är problemet. Det är samma sak!

Jag blir så trött på alla dessa LCHF-fanatiker som enligt mig hävdar det som passar dem för stunden och dömer ut alla andra sätt att ta tag i sin vikt som meningslösa eftersom man inte tar tag i grundproblemet.

Sett till mig själv så har jag alltid varit lite mullig, har en enorm grundkondition och grundstyrka och jag älskar att träna.

Jag blev sjuk, reumatism, och var sängliggande största delen av nästa ett års tid innan jag med hjälp av kortisoninjektioner rakt in i lederna ett par gånger i veckan kunde börja röra mig igen. Resultat 20 kilos övervikt, hade 5 sen innan så 15 kilo la jag på mig under det året. Varför? Jag åt för mycket i förhållande till hur mycket jag rörde mig, tyckte som sagt om träning men kunde inte träna, åt som vanligt och skaffade mig ett sötsug, pga maten inga fel på mina hormoner alls.

Började med sjukgymnastik och akupunktur så fort jag hade lite rörlighet i mina leder.

Nu 1½ år senare har jag med hjälp av träning och koll på kaloriintaget gått ner alltihop inkluderat de 5 extra jag hade sen innan. Har inte tagit bort något från min kost utan njuter gladeligen av en chokladkaka till kaffet, om den ryms inom min kalorigräns. Äter även dålig mcdonalds mat om jag är sugen på det och det ryms inom mina kalorier.

Thats it! Ge mig fett, kolhydrater och protein i vilken omfattning som helst inom min kalorigräns, jag går ner i vikt för att jag äter färre kalorier än jag gör av med.

Med detta sagt lämnar jag denna sida för jag orkar inte höra en enda gång till att det jag gjort är felaktigt, eller omöjligt och att jag som "kaloriförälskad" kommer att misslyckas.

Så när ni ändå håller på att dividera om det är kosten som leder till hormonförändringar som i sin tur gör att man blir sugen på mer eller man blir sugen på mer pga hormonförändringar som plötsligt uppstår från ingenstans så svara gärna på om hönan kom innan ägget!

Tack och hej!

#32 Tack och hej!

"Jag åt för mycket i förhållande till hur mycket jag rörde mig, tyckte som sagt om träning men kunde inte träna, åt som vanligt och skaffade mig ett sötsug, pga maten inga fel på mina hormoner alls."

Varför åt du för mycket? Varför skapades ett sug? Jo, för att något i din omgivning (kosten, mediciner, vad än det kan ha varit) skapade en miljö i kroppen där normala hunger/mättnad signaler inte längre fungerar som de ska. Var det inga fel på dina hormoner? Kanske inte, men något i kroppen, hormoner eller annat, sattes ur spel. Annars hade du inte överätit och gått upp i vikt, med eller utan träning.

Det kan inte vara så, om allt fungerar tipp topp i kroppen, att man ska behöva räkna kalorier in vs kalorier ut för att hålla vikten. Den precision av kaloriräknande som då måste hållas är omänsklig. Som jag skrivit förut någonstans, om man överkonsumerar bara 20 kcal per dag i tjugo år går man upp 20kg. 20 kcal per dag är otroligt lite. Dessutom fungerar matematiken lika bra åt andra hållet, om man underkonsumerar 20 kcal per dag i tjugo år går man ner 20kg. Frågan blir då varför inte alla är tjocka eller underviktiga? Hur kan en del som inte räknar hålla vikten år efter år?

Jag har aldrig förnekat att du gått ner i vikt, däremot har jag talat om för dig förr att matematiken i ditt kaloriräknande inte går ihop. I den där vägningstråden hade du angett hur mycket kcal du stoppat i dig, hur mycket kcal du förbränt samt hur mycket du gått ner i vikt. Dessa siffror stämde inte överhuvudtaget, förutom då den som anger hur mycket du gått ner på vågen. Den siffran är förmodligen den enda som stämmer hyggligt i alla fall. Om du ätit den mängd du påstod och förbränt den mängd du påstod hade du gått ner nästan dubbelt så mycket som du angett att du gått ner. Någonstans brister med andra ord matematiken.

Att räkna kalorier är i praktiken omöjligt, eftersom man inte har tillräckligt precisa instrument hemma i köket för att mäta det korrekt. Ta en titt på detta klipp så ser du tydligt hur oerhört omöjligt det är att räkna rätt.

http://www.youtube.com/watch?v=ahq9gSfDJFc

Summering: Kalorier räknas, att hävda annat vore att förneka termodynamikens lagar, men vi behöver inte räkna dem.

Oj! Fysiska orsaker till övervikt eller psykiska? Varför blir jag tjock? Varför stoppade jag inte på vägen? Vad är sjukdom? Är jag lat? Vad är lathet? Är det ett medvetet val att bli tjock?

Jag tror det finns många orsaker till att vi blir överviktiga. Men inga av orsakerna är ett medvetet val hos individen för att bli tjock. Som samhället ser ut idag vill ingen vara en tjockis. Överviktiga individer har liten plats i samhället så varför skulle någon vilja bli det? Om det var så lätt att välja hade vi inte haft så många överviktiga människor i samhället.

Själv har jag, sedan jag blev skadad för femton år sedan och fram till för två år sedan, ätit som tröst. Vid riktigt svåra ångestattacker pratar vi inte längre om några hundra kcal för mycket utan 30000 kcal på en dag. Och jag har haft många sådana dagar under de tretton åren innan jag fick hjälp.

Jag tror att övervikt, eller snarare det vi äter (socker) som ger övervikt, slår ut många funktioner i kroppen vilket gör att viktökningen eskalerar till sist. Innan min skada var jag liten och rörlig. Fyra år senare vara jag stor och orörlig. Även om jag är "frisk", så tror jag absolut att många funktioner blivit eftersatta i min kropp på grund av övervikten. För att de ska bli bra, krävs att jag blir normalviktig igen. Det finns många kända sjukdomar som ökar med övervikt, vi blir inte överviktiga på grund av dem. Däremot tror jag att viktnedgång kan hämmas därför att funktioner slagits ut. Till exempel att mättnadssignaler blivit slagna ur funktion. Hur lätt är det att gå ner i vikt hungrig?

Lathet? Vem är lat? Den som inte vill gå till gymmet på bestämda tider eller den som inte tar tag i arbetsuppgifter som behöver göras i tid? Den som hellre tittar på tv än plockar undan efter maten? Den som hellre planerar för helgens äventyr än tar ut hunden på promenad? Är lathet alltid kopplat till fysisk orörlighet?

Att planera helgens barnkalas tycker jag är ganska flitigt och absolut inte förenligt med lathet. Själv hade jag inte orkat, för jag är för lat. Jag går hellre till gymmet och "slår dank" en timme. För i ärlighetens namn, jag kan inte se min tid (två timmar, fem dagar i veckan) i träningslokalen som något som skulle vara motsatsen till lathet. Jag gör allt för att komma undan alla vardagsmåsten. Att det ser ut som kriget här hemma förändrar ingenting. Jag är för lat för att göra något åt det.

Träning tenderar att komma av sig själv, när en person förlorar vikt, i en viktminskningsprocess. Naturligtvis minskar träningen efterhand som en person går upp i vikt, för kroppen blir för trött av att bara vara när kilogram efter kilogram läggs till utan att musklerna växer i samma takt.

Vad än orsak och verkan är i ämnet, så tror jag det är viktigast att aldrig skuldbelägga den som är överviktig. Det bidrar bara till mer olust och i många fall till mer tröstätande, vilket endast genererar till ytterligare viktuppgång.

Peace out! ❤️

#2 Det där tror jag är väldigt lätt hänt. För att inte tala om allt mys framför tv:n. När jag växte upp fanns det inte på kartan att vi inte skulle äta något framför tv:n på helgen. Gärna något med mycket socker i.

Jag är ingen expert på området, men jag tror socker är ett gitter. Utan det behöver nog ingen räkna några kalorier alls.

#34, 35 Väldigt bra skrivet! Jag håller med dig till punkt och pricka. Vi tänker lika.

#3 Det där med det fria valet är spännande, just när det kommer till mat och hunger. Hur rationella kan vi egentligen vara, då vi är hungriga? 🎂

#4 "Jag tror problemet ligger i att tjocka människor blir tjocka pga hormonella signaler som gör att fettcellerna växer. När de växer kräver de mer energi (det behövs ett energiöverskott för att de ska kunna växa). Den energin får fettcellerna på två sätt. Antingen äter personen mer (ökad aptit), eller så får den mindre energi tillgängligt till resten av kroppen (liten lust till aktivitet), eller en kombination av dessa."

Jag tror snarare att det här problemet uppstår vid övervikt och gör det svårare att senare gå ner i vikt. En frisk och normalviktig person tror inte jag plötsligt får en obalans i kroppen som gör dem överviktiga. Det är en process med många olika livsfaktorer som bidrag, som sedan ger de här problemen när övervikten redan är där. ❤️

#11 Här pratar du om lata och överviktiga och ser latheten som en bidragande faktor till att den redan överviktiga individen inte går ner i vikt. Men var det orsaken till viktuppgången? Jag tror inte det. Latheten kommer när kroppen nått en viss övervikt och orken helt enkelt försvinner. 😓

#32 Grattis till din fantastiska viktminskning! 👍

Men precis som din kritik mot LCHF och ev. andra dieter, så passar inte ditt sätt för alla. Vi måste hitta vårt eget sätt att ta tag i de problem vi står inför, även viktproblem. 🌺

#38 Sant det iofs, you got me ;) 

Men jag ser en ohälsosam relation till mat (i detta fall överkonsumtion) som en form av beroende. Enda vägen tillbaka är att sluta äta maten som har satt en i den sitsen från början och för att lyckas med det krävs disciplin och vilja.

#40 Det där skriver jag under på. För att ta tag i problemet behövs disciplin och vilja, det håller jag med om. För att orka fortsätta behöver man göra rätt förändringar, så man slipper använda övermänskligt mycket disciplin och vilja.

#40 Absolut!! Det finns inga genvägar, bara kontroll.  👍

Tack, det var den poängen jag ville få fram hela tiden haha… Skulle varit tydligare från början antar jag.

#43 😃

#41

Allting handlar ju just om att övervinna de mänskliga drifter som vi burit med oss sedan stenåldern. Så övermänsklig är kanske precis vad man behöver vara. Man måste helt enkelt övervinna aphjärnan som säger att socker är bra och grönsaker är endast ett tillbehör.

Ingenting kommer att förändras om man inte är villig att förändra något.

Det krävs vilja och fokus, att ta tag i sitt liv, självkontroll  att hålla sig till det utvalda och sist men inte minst krävs det Självdisciplin och kämpaglöd, för att masa sig till gymmet även de dagar man helst skulle göra något annat.

Fetma må vara en Epidemi, men det är INGEN SJUKDOM man bara får 

Om det ska liknas med en sjukdom skulle jag nog vilja likna okontrollerat ätande vid en samlag där du VET att motparten har en könssjukdom.

Oförmögenheten att göra något åt sin övervikt/jojobantning kan då bara liknas vid om man varje gång man är på väg till apoteket för att köpa antibiotika, tycker det är för jobbigt och vänder och går hem igen.

#45 Varför ska man masa sig till gymmet? Träningens effekt på viktnedgång är otroligt liten. Träning kan absolut vara bra av helt andra skäl, men särskilt viktigt för viktminskning är det inte.

Är inte beredd att hålla med dig.

Låt oss säga att två personer Äter lika, sover lika, bajsar lika och är i princip kloner i cellsammansättning, men den ena sitter på häcken och den andra tränar. Vem tappar vikt fortast?

#47 Den frågan är inte så lätt att besvara som du tycks tro. Det finns en hel del andra faktorer som påverkar. Man har sett i studier att personer som tränar tycks få lägre förbränning under vila. Träningspasset förbränner aningen mer, men sedan när träningen är över förbränner de mindre. Om man nu ska hitta en positiv sak med träning är det väl att man tappar mindre muskelmassa vid viktnedgång jämfört med om man inte hade tränat.

#47

Det är ju en självklarhet att den som rör sig mer förbrukar mer energi och förutsatt att de båda konsumerar samma mängd energi så kommer den aktiva att gå ner i vikt fortast. Men tar du bort faktorn "äter lika" så blir det omöjligt att svara. Kroppen är ganska bra på att hålla balans, så förbrukar du mer energi så kommer du sannolikt vilja ha i dig mer energi. 

Så vill man förlora vikt så är dieten viktigast.

Intressanta resonemang!

 Jag tror inte att all övervikt beror på varken bakomliggande sjukdom eller lathet etc.

Jag tror att anledningen till varje överviktig persons övervikt är väldigt individuell. Tycker man glömmer en viktig aspekt i det hela - nämligen den genetiska faktorn! Tycker man gör det enkelt för sig när man tror att alla fungerar lika dant.

Jag själv har ALLTID varit överviktig - inte normalviktig ens som nyfödd!

Jag har visserligen en ämnesomsättningsrubbning, men eftersom jag medicinerar så borde jag ändå ha en normal omsättning.

Jag äter kcal  långt under det rekommenderade, försöker undvika snabba kolhydrater och promenerar i kuperad terräng ett par timmar per dag.

Mina blodvärden och blodtryck är bra och vid "arbetsprov" har jag enligt läkare mycket god kondition för min vikt. Min övervikt har med andra ord inte gett några negativa effekter på min hälsa (ännu).

Jag har provat mååånga varianter genom åren, och visst går jag ner lite om jag sätter mig själv på gränsen till svältkost, men då mår jag istället dåligt pga det knappa näringsintaget.

Är jag lat? Är jag omotiverad? Är jag sockerberoende? Smygäter jag?

NÄ… men likt förbaskat är jag en tjockis.

#50

Om nu inte medicinerna fungerar för att normalisera ämnesomsättningen så måste ju medicineringen regleras. Ökar du i vikt trots väldigt lågt energiintag så är ju problemet inte åtgärdat. 

För övrigt så tycker jag att det är intressant att "lathet" har tagits upp i tråden. Är det negativt att vara lat? Är det ett val att vara lat, om ja, är det då ett val att vara deprimerad? Vad skiljer lathet från en sjukdom som hypotyreos?

#50

"Tycker man glömmer en viktig aspekt i det hela - nämligen den genetiska faktorn!"

Jag tror snarare att den viktigaste aspekten är det sociala arvet. Om alla/många i en familj är överviktiga är det mest troliga att det är ett socialt arv som är i gång, i form av en destruktiv livsföring.

I en familj där alla är smala och en plötsligt blir överviktig kan man kanske börja fundera över om det finns ett genetiskt fel.

#51

Det där med lathet är spännande. Pratade med en vän i dag på förmiddagen och hon berättade att hon putsat alla fönster idag, för att hon är för lat för att ta tag i att förnya sitt körkort. Fönsterputsning och lathet är motsatsord i min bok. 😞

#52 Genetiken spelar roll, men jag tror miljön är den utlösande faktorn. Jag t ex har förmodligen gener som gör det lätt för mig att lägga på extra kilon. Dock är det VAD jag stoppar i mig som kommer aktivera, eller deaktivera, dessa gener. Det VAD jag pratar om är kolhydrater. Äter jag kolhydrater går jag upp i vikt. Förmodligen dels för att jag, med mina genetiska förutsättningar, lättare blir insulinresistent (läs kolhydratintolerant) än kanske de flesta, och dels för att det skapar ett beroende i mig som gör det mer sannolikt att jag överäter om jag konsumerar kolhydrater.

Jag tror helt klart att kosten är den stora boven. För mycket energi och för lite näring även i ''naturlig'' mat.

Socker och stärkelse läggs i allt, vilket skapar större sug.

Samtidigt som levernet blir mer och mer stillasittande.

Jag tror däremot inte att man har ''dålig karaktär'' eller att det är konstigt att man får i sig för mycket kcal om man inte är en energisk person i sig själv. Det finns så många alternativ som är snabba och lätta, och kanske till och med verkar nyttiga..  och vi är varelser som evolverats till att i stort tycka att mat = bra sedan urminnes tider.

Sen kan det säkerligen både uppstå och finnas sjukdomar i leden. Inte minst störningar i magsystemet. Men även hormoner som triggar överätande.

Har själv kollat på vad jag äter, och äter jag en viss sorts kost (mer "naturlig" tex grönsaker, ägg, lite kött, dressing osv) är jag mätt hela dagen på 1200kcal. Äter jag annan kost som jag ändå tycker är helt normal, husmanskost, nån macka till lunch osv, och räknar på det så kommer jag lätt över 3000kcal. Och som sagt.. hur många jobbar  12 timmar ute på en åker i dagsläget? Eller sitter vid en tungrodd maskin? Vi äter mat som kom in i våra liv i den tiden då man arbetade hårt och behövde tomma kalorier. Men det är svårt och tar tid att varje dag fixa annan mat, lära sig nya recept, köpa andra (ofta dyrare) råvaror.. Och sortera ut vad man egentligen bör äta. Till på det så är man ju fortfarande van vid socker, hamburgare, saft eller kaffe istället för vatten etc..

#51 Medicinen är ju inte till för att man skall gå ned i vikt, utan för att hormonbalansen skall ligga normalt. Värdena ligger alltså som de ska. Skulle man råka gå ner i vikt när medicinen sätts in, så får man se det som en bonus.

Jag går inte upp i vikt trots normalt/lågt kcal-intag, men jag går inte ner heller. Har vägt ungefär samma de senaste 20 åren. +-5kg När jag var gravid gick jag inte upp mer än nåt kg och "var snabbantad" när jag kom hem från BB. De kilona kom dock ganska snabbt tillbaka, trots amning.

Jag kommer från en ganska normalviktig familj, men har kraftiga personer längre bak i släkten.

#55

Om du är viktstabil när du äter mindre än "normalt" så fungerar bevisligen inte din ämnesomsättning korrekt. Antingen så har du problem med ämnesomsättningen trots medicinering, är väldigt inaktiv eller så är det beräkningen av energiintaget som felar.

När jag talar för mig själv så är det både och faktiskt. Jag älskar mat, men har hittat rätt för mig nu, jag kan "svulla" då och då men ligga stabilt viktmässigt. Min största problem är min reumatism, som vi inte hittat rätt behandling för än. Så fort jag kommer igång med träningen så tar det bara någon vecka innan kroppen börjar strula igen. Speciellt nu under vinterhalvåret. Men är fortfarande ganska lat och hade kunnat se fantastisk ut, men ska ta det när jag hittar rätt medicinering, nu räcker det med mina hittils -10 kg :)

#57 Reumatism är ju en inflammatorisk sjukdom, vilket du med stor säkerhet vet. Har du testat lågkolhydratkost? Det kan kanske vara något, eftersom kolhydrater driver upp inflammationer i kroppen. Att välja rätt fett är även det viktigt. Mättat och omättat fett är riktigt bra i det avseendet, medan processat fleromättat fett, typ margariner bland annat, inte alls är det (även dessa driver på inflammation). Kokosfett är riktigt bra och hälsosamt.

Jag kör rätt mycket på lågkolhydrat, men jag har det problemet i min  RA överhuvudtaget att jag inte blir alls inflammerad. Jag får bara smärtan och förstörda leder. Min kropp gör min läkare tokig, då dem inte vet vilken typ jag har egentligen., men behandlas för RA.  Kokosfett(kallpressad ekologisk kokosolja för min del) har jag i min havregrynsgröt varje morgon. Använder inte alls margarin, och liknande produkter. Kör mycket på eko och inga hel/halvfabrikat

#59 Fy för den lede, roligare kan man ju ha. 😕

Smärta är skit! Jag hoppas din läkare kan hitta på något som hjälper dig snart.

Dem håller på att prova ut mediciner, är långt i från lika dålig som tidigare men det är bara så surt att så fort jag kommer igång med träningen och löpningen igen så dröjer det inte länge tills det är dags för ett nytt skov :/

Tack så mycket! :)

Jag tror att dålig kost och lite/utebliven träning är den huvudsakliga orsaken till övervikt. Sen kan det finnas många anledningar till att man som individ har en dålig kost och en icke-hälsosam livsstil. Allt från för mycket jobb, uteblivet intresse, ingen kunskap och fysiska/psykiska sjukdomar.

Jag kan inte prata för andra, men för egen del är det ganska tydligt vad boven till min övervikt är. Jag äter när jag mår dåligt. Och jag äter när jag är uttråkad. Så det har blivit en ond cirkel. 

Men tror som sagt att kunskap kan vara en bidragande faktor. Känner många som är kraftigt överviktiga (de skulle ha minst 50kg att gå ned) och de tror, på fullaste allvar, att de äter nyttigt och att de äter lagom stora portioner. Men tittar man på tallriken är det ingen sallad och en stooor klick sås, och att portionen skulle räcka till en grupp dagisbarn..

Jag har varit deprimerad och haft ångest i flera år, alltid varit småpluffsig, när jag mådde som bäst runt 2010 vägde jag, ja normalvikt, men då var jag väldigt aktiv och åt väldigt lite (jag hann oftast inte). Jag tyckte dock fortfarande att jag var stor som ett hus även om jag såg helt normal ut (ser jag nu). 

Och då gick jag även på antidepp och ångestdämpande så jag gick snarare NER av dom för att jag mådde bättre. Sen så hände lite saker och jag slutade med pillrena (fick en massa biverkningar) så gick jag upp 15+ kg. Inte just pga av pillrena, men för att jag mådde sämre. Jag blev deprimerad och fick extrem ångest igen, släng av social fobi och var relativt utbränd, jag åt inte mer men rörde mig mindre eftersom jag var extremt rädd för människor och skämdes över min kropp (vilket jag fortfarande gör). Det blir som en ond cirkel. Just nu kämpar jag med att gå ner i vikt och komma över alla hinder, men är fortfarande ganska utbränd och rädd för folk så det går väldigt långsamt fram.

Men att ALL övervikt beror på sjukdom - nej, oftast är det nog lathet och dåliga rutiner. Eller så är det genetiskt också.

Dock så KAN man gå upp i vikt av sjukdom, som jag gjort, jag har inte alls ätit mer än vad jag gjorde när jag mådde som bäst.  Jag har bara rört mig mindre pga trötthet i huvudet osv, inget jag kan göra något åt, har jag en dålig dag så är det bästa jag kan göra att försöka slappna av  och vila, inte irra runt osv. Lite lätt förvirrande text, men är jättetrött. Ursäkta mig :)

#63

Får du behandling för dina problem, då inte i from utav diverse läkemedel utan ex. kognitiv beteendeterapi?

"Men att ALL övervikt beror på sjukdom - nej, oftast är det nog lathet och dåliga rutiner. Eller så är det genetiskt också.

Dock så KAN man gå upp i vikt av sjukdom, som jag gjort…"

Detta finner jag intressant. Varför ser du depression och ångest som sjukdom men inte "lathet"? Enligt svenska akademiens ordbok så innebar "lat" att man lider brist av arbetslust. Är man inte då rätt lat när man lider av depression? Är "lathet" verkligen ett "naturligt" och "friskt" tillstånd?

#64 Yes, får hjälp, går till psykolog 2 gånger i månaden :)

Man kan väl se lathet på olika sätt, lathet för mig är ingen sjukdom bara en dålig ursäkt till att inte göra det man ska. 

Jag är/har inte varit speciellt "lat" under min depression (med din tolkning "brist av arbetslust"), jag hade problemet att jag var rädd för att göra saker utanför hemmet. Visst att man kunde sova bort en hel dag eller bara spela utan att göra något mer men med ett ständigt krig i huvudet så går det inte att göra något annat. Jag har haft djur under hela tiden så har inte kunnat latat mig heller. Hundar, hästar, kaniner osv tvingade mig ifrån det. 

Lat är mer "Jag skulle ut och springa/promenera/leka med hund/rida whatever, men det är mulet, så jag stannar inne och glor på Top model istället" - Enbart en ursäkt

#65

Nu var inte det direkt min tolkning utav ordet lat utan definitionen som ges av Svenska Akademien, dock är jag villig att hålla med om definitionen. 

Personligen så har jag problem med arbetslusten varvid jag enligt definitionen bör betraktas som lat. Ser man till ett av symptomen vid depression som vårdguiden anger så är ju lathet del av depression. "Lusten och orken att ta itu med saker minskar eller försvinner, och även vardagliga sysslor kan kännas tunga och tröga att utföra."

"Lat är mer "Jag skulle ut och springa/promenera/leka med hund/rida whatever, men det är mulet, så jag stannar inne och glor på Top model istället" - Enbart en ursäkt"

Men varför gör man då det valet om inte för en psykisk "sjukdom"/"störning"? Är det psykiskt friskt att göra ett sådant "val"? Varför har vi med depression en sjukdom medan de lata bara väljer att vara lata?

"Beror all övervikt på en bakomliggande sjukdom?"

Det är möjligt, men är det vi som individer som är sjuka eller är det något större - samhället eller vår omvärld - som är sjukt?

Vi lever i en värld där vi ständigt frestas, ständigt erbjuds mat. Om du bor i en stad så har du tillgång på färdiglagad snabbmat i princip dygnet runt. Vi behöver inte odla eller jaga eller ens tillaga maten själva, vi kan få allt serverat när vi själva önskar. Det är socialt accepterat att äta i princip var och närsomhelst. Det är samhällsekonomiskt nyttigt att erbjuda mat, var och närsomhelst.

Slå på TVn och där står Gordon Ramsey och matporrar med grädde pasta ost och kött. Han har så mycket TVprogram att han kan ha en egen kanal! Byt kanal och det visas program av typen "100 sätt att förnedra en tjockis". Sen reklam. Chokladmästarna Lindorff…brun smet som sensuellt rinner över lyxiga gyllene fodral…mmm…

Nästa reklam, en utmärglad HM-modell i sexig pose.

Vad vi vill vara, vad vi är. Vår vilja kämpar mot våra instinker. Choklad eller HM modell. Vad vill vi ha, vad vill vi vara?

Och sen säger alla, i största välmening: "Men det är upp till var och en. Att förändra sitt liv. Att satsa på sig själv. Att uppfylla sina innersta önskningar. Att Bli Sitt Rätta Jag." Vi behöver komma igång och gyma, äta nyttigt, mindre kolhydrater, mindre fett, kokta ägg och grapefrukt, vi vet ju alla hur man ska göra och gör man det inte så är man lat eller sjuk eller bara helt ignorant.

Ingen hävdar att vi är det vi egentligen är.

Vi är lurade.

Personligen råkade jag utför en allvarlig olycka och drabbades av ett handikapp. Idrottade mycket innan, blev stillavarande, fick flera mediciner med viktuppgång som gemensam biverkning.

Jag gick upp över 20 kilo men ovanstående var långt ifrån hela förklaringen. I mitt fall kan man säga att jag gav upp, slutade helt tänka på vad jag åt, hur mycket jag åt och när jag åt. Det blev nästan lite tröstätande över det hela, även om jag inte åt särskilt onyttigt. Handikappet var alltså inte en direkt orsak men definitivt en indirekt sådan. Tror att dessa indirekta orsaker är väldigt vanliga och en stor anledning till varför många, jag själv inkluderad, känner att vikten skenar "okontrollerbart".

Jag tror absolut inte att sjukdomar ligger bakom all övervikt, snarare en blandning av genetik och yttre förutsättningar. Att onyttig mat ofta är både enklare och billigare än bra mat tror jag är en väldigt stor orsak till den alltjämt ökande övervikten i västländerna.

Jag tror att för mig ÄR det bakomliggande sjukdom som påverkar då det i stort sett är omöjligt att gå ner med denna sjukdomen hur bra jag än äter och hur mycket jag än rör på mig. 

Sen tror jag att det i kombination med att mina föräldrar var tjocka och ovilliga på att redan när jag var barn få mig att röra mig mer. För det gjorde jag inte utan läste mest…. Så det tror jag ligger bakom för min del…

Jag har under första delen av mitt liv varit naturligt smal - inte förrän jag var ca 28 år började jag sakta men säkert ÄTA mig upp i vikt.
Från att ha vägt ca 62 kg till mina 172 centimetrar så vägde jag till slut 106 kg!
Varför? Så här i efterhand om jag försöker mig på att "analysera" mig själv så beror det uteslutande på att jag började använda både mat och godis etc som "tröst" när livet blev tufft.
En del tar till alkohol, piller eller annat men jag började överäta det mesta.
Det räckte inte med en portion mat utan det kunde bli både tre och fyra trots att jag var mätt.
Till det efter hand stora mängder saft, läsk, godis och där i mellan kioskmat trots att jag absolut inte var hungrig på riktigt.
Det är svårt att förklara för en person som INTE har eller har haft dessa problem men det handlar inte om karaktär eller liknande.
Det är ett psykiskt tillstånd där man inte har mycket att sätta emot och man känner sig oförmögen att styra sitt ätbeteende.
Till detta tillstånd av tröstätning tillkom förstås också ett stort sockerberoende, vilket inte alls är underligt med tanke på de stora mängder socker/kolhydrater jag satte i mig varje dag.
För att göra en lång historia kortare så la jag om min kost för drygt 3 år sedan och började gå ner i vikt. Detta var dock inte något som hände "över en natt" och jag har trillat dit åtskilliga gånger.
Inte förrän jag separerade från ett mycket dåligt och destruktivt förhållande, fixade en mysig liten lägenhet, fick fast jobb etc etc ja allt började ordna sig - inte förrän DÅ lyckades jag med råge hålla mig till min kost jag valt och kilona började trilla av.
Jag är 53 år och har gått ner ca 45 kg och väger alltså ungefär lika mycket som jag gjorde innan min viktuppgång vid 28 års ålder.
Missförstå mig inte nu snälla, men jag har INTE tränat ett dugg för att kunna gå ner i vikt.
Det betyder inte att jag inte tycker man ska röra på sig för våra kroppar är designade för rörelse men att hårdträna på gym är inget för mig.
Jag har ett rörligt och stundtals ganska tungt jobb och den rörelsen räcker för mig.
Jag äter LCHF och det ämnar jag göra hela livet. Jag FÅR i mig kolhydrater men inte längre i form av bröd, pasta och ris. Potatis äter jag numera men inte som huvudsakligt tillbehör utan det blir många olika grönsaker i stället vilket jag mår mycket bättre på.
Jag får fortfarande vara på min vakt mot det störda ätbetendet men jag har lättare nu att bemästra det.
Så för att sammanfatta det hela och svara på ts fråga om det bakomliggande är sjukdom: Ja! I mitt fall tycker jag det och då handlar det om det psykiska.
Energiöverskott? Javisst! Jag har roat mig med att lägga in i ett matprogram vad jag satte i mig under en dag när jag vägde 106 och jag kom lätt upp i 4000 kcal eller mer :(
Numera ligger jag på runt 1700- 1900 kcal.

Jag tror att det är högst individuellt och orsakerna kan vara många; genetisk benägenhet, hormonstörningar, psykiskt mående, uppväxtmiljö m.m. m.m. … 
Sen denna press som många känner av att det finns något ideal, någon mall som "man borde" passa in, där alla bombarderas av tips och "fakta" som är mer motsägelsefulla än vad som borde vara möjligt.

Den senaste jag fått höra är att det minsann inte har något med genetiska förutsättningar att göra, det är väldans konstigt då att jag vet flertalet personer som kämpat hela sitt liv med att gå upp i vikt och aldrig går upp ett gram. 

Jag tror att många som är överviktiga och kämpar med sin vikt år ut och år in behöver hjälp från sjukvården. Utredning för om det finns några fysiska problem eller hjälp från psykvården att hitta bakomliggande orsak för jag förstår faktiskt inte skillnaden på olika självskadebeteenden, jag vill tro att övervikt relativt ofta beror på dylikt.

Jag själv pendlar mellan hetsätning (utan dåligt samvete) och svält. Det beror på min ADHD, har varit sån så länge jag kan minnas. Min energinivå styrs inte på samma sätt som andras vilket brukar visa sej när jag har "maniska" perioder och då tappar aptiten totalt och blir påmind att äta av nära och kära, vilket är svårt utan aptit när det dessutom inte påverkar energin. Sen tar det tvärstopp och jag får en lugnare period med stor aptit och äter som en häst, stora portioner och allt jag är sugen på - känner mej nästan bottenlös! 
Jag som alla andra på pappas sida släkten går dock inte upp i vikt så det här är väl egentligen inte en sida för mej men vill ändå säga vad jag tänker om saken. 

Det jag var inne på tidigare om psykiskt bakomliggande orsaker har dock med saken att göra, jag tror många som jag lider av någon typ av ätstörning. Min lösning på det hela har dock varit att försöka prioritera nyttigare saker vilken period jag än är i, äter jag lite så ska det vara nyttigt och äter jag mycket så ska åtminstone basen innehålla nyttigheter.

Summan av det hela är att nej, jag tror inte att övervikt beror på lathet enbart utan att lösningen troligtvis oftare ligger någon annanstans än bara i kost och motion.