Jag har även flyttat 50 mil ifrån familjen, men ändå så får man höra rätt så ofta i telefonen, när vi väl träffas osv.

Jag lyckades aldrig gå ned i vikt undertiden som jag mådde psykiskt dåligt. Det som krävdes var först bra psykiskt grund och sedan kunde jag ta tag i vikten.

Jag slutar äta när jag dippar. Men det är ingen bra plan. När jag får råd eller kommentarer så svarar jag "Tack. :) Men just nu jobbar jag på detta viset. Jag ska ha ditt råd i åtanke till en annan gång" Min erfarenhet är att de flesta egentligen mest vill bli lyssnade på och svarar man på det viset brukar de bli glada att man tog det på rätt sätt men ändå tystna. Fortsätter de tjata så säger jag ifrån mer bestämt att deras råd faktiskt stressar mig. Jag gör öikadant med kommentarer om min vikt, svarar att jag är medveten om det och jobbar åå det. Elaka kommentarer (typ att bli kallad saker) väljer jag att antingen ignorera eller bemöta på ett sansat men hårt vis. Ingen har rätt att försöka degradera någon annan. Sen försöker jag göra en hållbar plan sim funkar för mig. Och dra styrka ifrån att jag klarar den. Ibland misslyckas man men då är nädta dag en ny chans. Det är bättre med en plan där jag går ner 200gr i månaden pch lyckas med än en där jag skulle gått ner 10kg fast hela tiden bara misslyckas. Eller så kanske jag inte alls går ner men ändå lyckats följa vad jag föresatt mig - det är ett lyckande även om jag behöver omvärdera själva planen. Försök att andas när du mår dåligt. Fråga dig själv "är det värt det att frossa ikväll?" Oavsett om du svarar ja eller nej på den frågan så stå fast vid det. Ansåg du att det varvärt att frossa så gå inte nästa dag och klandra dig för det. Gjort är gjort. Tänk nbort stress och förväntningar som bara får dig att må dåligt. Det är lättare sagt än gjort men det viktigaste är att du mår bra psykiskt. Låt inte viktminskningen lägga sten på en redan svår psykisk situation.

Jag bör tillägga att jag har gott självförtroende men extremt låg självkänsla. Så egentligen gör jag nog fel när jag drar energi från prestationer - jag borde bara lära mig att jag är värd att leva även om jag inte lyckas med allt. Men hur lätt är det på en skala? :) Man får försöka haka sig fram så gott man kan med de knep man kommer över.

Jag har varit sjuk i 11 år och tröstätit ända fram tills igår. 

Idag får jag hjälp av Obesitamottagningen på Sahlgrenska, det var min teraput som skrev en ansöka om att få mig som patient dit. Efter flera besök dit så har jag idag fått börja med en Pulverdiet som ska vara under 12 veckor, sedan blir det en dietist. Men för att börja med Pulverdieten så måste man vara stark och inte må för dåligt för det kan bli sämre av svälten som man ska gå igenom. Men jag måste inte göra dessa 12 veckor. Jag hade kunnat bara gå till dietisten för att få hjälp och stöd. 

Dom har även magsäcksoperationen som val men den ger jag mig inte på om jag inte måste.

Att bli helt frisk psykiskt innan man tar tag i vikten tror jag inte riktigt på då vikten faktiskt kan vara den som gör att man mår sämre. Nu vet jag inte var du bor men kolla om det finns en liknande mottagning i närheten av där du bor. Om inte annat då Sahlgrenska faktiskt har patienter från hela landet. Så överviktiga åker från Åmål ner till Göteborg för att ta tag i sin vikt.

Jag lyckades inte bra själv och har haft stöd via psykiatrin med vikten men efter 10 veckor så skulle jag klara mig själv och det blev inte bra. Nu får jag stöd i 1 år och kan få förlängt med ½ år till. Så med mycket stöd så kommer du fixa det tror jag, för börjar du ändra kosten och går ner i vikt så kommer du även må bättre psykiskt.