Jag vägde 150 kg, min läkare sa bokstavligen att jag aldrig kommer fylla 50. Om ens 40, för jag gick upp hela tiden. DET motiverade. Jag ville inte dö av fetma, jag ville inte tvingas sitta hemma för jag kunde inte gå på bio, få plats på bussäten, biosäten, tågsäten, flygsäten, osv i all oändlighet. Ständig panik när man satte sig ner på en stol att den skulle gå sönder. Jag gjorde det för att få leva mitt liv, och visst, det tär på en och det är inget "lätt" beslut att göra. Men för mig räddade det mitt liv. Både fysiskt och mentalt. Nu vågar jag göra saker, jag reser, jag umgås med vänner, jag åkte t.o.m. på en barnlinbana på en lekplats i England haha.

Men det ÄR en livsförändring som du aldrig kan komma undan om du vill hålla dig hälsosam och smal. För det går att gå upp, det går att "förstöra" det man kämpat för, och tiden innan OP när man går på flytdiet och direkt efteråt när man knappt kan äta är ett helvete. Man får kämpa som ett helvete och i början kunde jag gråta, gråta för att jag ångrade min OP. Men jag möttes också av komplikationen att jag i fem veckor efter OP spydde upp mer än hälften av vad jag än åt. Soppa, potatismos, mosad annan mat, osv. Spelade ingen roll, det kom upp ändå.

Så visst får man betala ett pris, oavsett om där finns komplikationer eller inte. Men frågan är ju om man känner att man kan leva ett fullt liv utan en OP eller inte. Jag kunde inte det. För mig fanns inga andra alternativ då jag provat allt redan. Men känner du att du kan leva ett fullt liv utan OP och är orolig över det så kanske du inte ska göra en.

Men det kan bara du bestämma.

jag väger bara 103kg men det förstör mitt liv med smärta i leder osv. kan inte ens göra det jag älskar för att jag inte kan stå längre stunder :/ sen kan det såklart leda till andra besvär osv i framtiden och jag kan verkligen inte gå ner i vilt annars

Jag har haft exakt samma rädsla, tyvärr kan jag inte säga att jag löste det si och så här utan jag vek faktiskt för rädslan och tackade nej till operationen och bestämde mig för att mitt problem med maten sitter i huvudet och jag måste lösa det den vägen.

Nu vore det ju skitkul och kunna säga att jag löste det problemet, men icke…   Jag har gått upp ytterligare sen dess och jag ångrar mig faktiskt idag att jag inte gjorde operationen. Jag har flera personer i min omkrets som har gjort operationen och de har gått ner massor.

Min systerdotter är en av de som gjort operationen och när jag såg henne käka på julafton förra året blev jag smått förbannad, när hon sen la upp bilder på vad hon käkade till middag osv så blev jag ännu mer förbannad, snackade med syrran (hennes mamma) och frågade vad fan ungen (22 år gammal) sysslade med. Jag har nämligen fått samma information som henne och kan direkt säga att hon åt för mycket. Men sen började kilona rasa på henne, hon dumpade ofta och dumpar än idag vilket är hennes eget fel men hon har gått ner massor och jag måste medge att jag är imponerad. Min fiskekompis sambo  har också gjort operationen och även hon har gått ner massor.

Ångrar jag mig nu? Jag har gått upp 15 kilo och de två springer varv runt om mig med sina resultat. Ja, jag ångrar mig och har börjat fundera på om att be om OP igen.

Mitt råd till dig är att ransaka dig själv..

1. Vill du gå ner i vikt?
2. Klarar du av att göra det själv utan OP?
3. Vilket är absolut viktigast för dig? Ha magen orörd eller gå ner i vikt?

Den sista frågan var den absolut svåraste för mig, de två andra kan jag svara ja på, jag kan gå ner i vikt utan OP, men så länge jag slarvar kommer jag inte göra det.

Men att "förstöra magen" när den fungerar som den ska var det som skrämde mig mest.

Jag hoppas inte jag avskräcker dig nu för att göra OP, lev din dröm, gör OP, bli smal…

Jag önskar dig all lycka och hoppas att du kämpar på, berätta gärna hur det går. Jag är supernyfiken och du får gärna hålla kontakt via PM om du vill.

#3 Tack! Synd att du inte gjorde din men jag förstår dig. 

Jag vill verkligen gå ner i vikt och klarar det inte utan hjälp, tyvärr. Så antingen så fortsätter jag vara såhär stor eller så gör jag något och gör en op. Men det skrämmer mig, mest matdelen tror jag. Försöker äta regelbundet nu men lyckas inte riktigt.  

Fick iallafall jättebra info på träffen idag och jag vill verkligen. Sen var det trevliga läkare/dietister som verkligen vill att man ska lyckas så jag tror inte det blir ett problem!

Säger man att man har problem med x så brukar de gärna hjälpa en. Jag har fortfarande lite problem med när/var/hur/etc när det gäller mat trots 1,5 år sedan OP. Men man lär sig. Man får stöttning. Och det finns forum där man kan ställa frågor. Man kan ringa 1177. Man kan liksom ta kontakt med människor om man känner att man är orolig efter eller innan OP.

Så skönt! Var mest det jag var orolig över. Hur maten ska gå osv. Men kan man få stöttning så är ju det toppen. 

Har fortfarande till på måndag att tänka innan jag ska ge ett besked men som det ser ut nu så lutar det mot en op. :)

Så länge du förstår att detta är en livslång resa så kör. För om man går tillbaka till samma gamla vanor efter fem år så är det ingen idé. Visst, man kan äta mindre, men säg att jag äter pizza och chips och godis till varje måltid - visst, jag kan äta lite, men jag kommer ändå gå upp i vikt. Punkt.

Är helt klart villig att göra denna förändring som jag vet är livslång. Även om det kommer vara svårt och jobbigt så är det säkerligen helt värt det bara jag slipper ha så ont som jag faktiskt har nu .:

Då tycker jag du ska köra. 

Det farligaste är de som inte förstår att det är en livslångförändring. Jag vet folk som gjort en GBP privat, och haft typ 10 kilos övervikt, och inte förstått för fem öre att det förändrar resten av ens liv.