Problemet att tro på sig själv
Hej på er!
Jag undar om det finns nån vänlig själ därute som kan ge mig lite stöd i mina funderingar.
Jag vet inte var jag ska börja riktigt men jag börjar väl från början så får vi se om ni orkar läsa allt.
Jag är 35 år och har varit överviktig i nästan hela mitt liv. Jag har gjort 2 framgångsrika viktminskningar, en när jag var 22 år, - 30 kg och sen gick jag långsamt upp igen. Efter mitt andra barn hade jag såna problem med ryggen och vikten att jag bestämde mig för att det fick vara slut på detta och gjorde en viktminskning igen på ca -30 kg. Båda gångerna använde jag viktväktarna som metod/stöd.
Efter att jag gått ner mina kilon så gick jag över till LCHF för allt jag läste om det gjorde att jag kände mig övertygad om att det skulle passa mig och på det sättet höll jag vikten i drygt 1,5 år. Jag åt, mådde bra och njöt av min kropp, att orka träna och att kunna köpa kläder. Att kunna ha samma vinterjacka två år i rad, samma vinterbyxor osv.
Men sen blev jag sjukskriven för min rygg, 8 veckors hårdträning på en "ryggskola" och där blev jag "övertalad" att börja äta vanlig mat igen. Med det kom ju även behovet av att äta av allt och gärna äta lite extra av sånt man inte ätit på länge som godis, kakor, pizza osv.
Så på 8 veckor med 3 timmars träning 5 dagar i veckan gick jag upp 5 kg… och det var inte muskler…
Sen började jag må sämre och sämre och när sommaren kom gick jag in i en depression och med den följde medicinering av Mirtazapin. Man fick direkt problem med hetsätning. Jag bara åt och åt av allt jag kom över. Det var i juli. När det började närma sig att börja jobba igen fick jag panik och skrev in mig på Xtravaganza, för jag kan ju inte börja jobba om jag inte har några kläder som passar. Gick på Soppor under några veckor, gick ner en del, sen började jag äta och hetsproblematiken kom tillbaka direkt trots motivationen runt omkring mig. Upp igen som sagt och efter nyår tog jag en ny pulverkur men det fick mig att må så dåligt, men ner några kilon och sen upp igen. Skrev in mig på VV i mars, men kände mig strypt av att regga allt. I maj gick jag över till LCHF igen och hetsätningen gick över, slutade med tabletterna vid midsommar (för snart 8 månader sen) men jag har inte gått ner något… Gick på LCHF i säkert 4 månader men inget hände.
Sen fick jag träffa en terapeut som sa att min ämnesomsättning blivit knäpp av medicineringen så därför tar det tid för kroppen att läka och att det tar ungefär 6 månder.
Problemet är ju att jag ser mig själv som 30 kg lättare och som en hälsosam person men det syns ju inte på utsidan och pga att jag avskyr att jag ser ut såhär så vårdar jag inte min kropp.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är rädd att min kropp är förstörd pga all bantning upp och ner och att jag kan försöka hur mycket som helst utan att få några resultat. Dvs jag ger upp innan jag ens har försökt och det är ju jättedumt.
Hur ska jag göra? Vilket sätt ska jag använda för att gå ner i vikt? Kan jag ens gå ner i vikt?
Allt jag vill är att vara mindre än jag är idag, väga strax under 80 kg (vilket är över bmi men jag vet att det är en bra vikt för mig) och kunna ha samma kläder år ut och år in, kunna köpa längdskidor så jag kan njuta av vintern. Kunna köpa termobyxor, osv. Kunna åka pulka, dvs ta mig ner i en pulka och en upp igen…
Orka springa igen. Jag vill inget hellre och jag är beredd att kämpa bara jag vet att min kämpande leder nånstans.
Är det nån som känner igen sig?
Alla tips och råd som finns tar jag gärna emot!
//Jenny
Hej!
Jag vet inte om jag kan hjälpa dig men jag ger det ett försök.
Jag har inte varit överviktig hela mitt liv men jag har varit det ca 10 år. Jag har också ätit LCHF i ca 1 ½ år och gick ner en hel del i vikt som jag sen när jag slutade med LCHF började gå upp igen.
För typ tre år sedan så fick jag NOG. Jag bara vägrade att vara tjock och se mig som tjock. Jag tyckte jag förtjänade bättre. Efter denna TANKE så tog det bara några veckor innan min verklighet började förändras. När detta hände så märkte jag hur mitt sug efter sötsaker och fett försvann. Det var inget om att jag tvingade mig att sluta utan det var en känsla av att jag inte ville ha det längre. Denna känsla satt i, i ca ett år och jag fullkomligt rasade i vikt. Jag tränade inget under tiden och rörde mig bara vardagligt. Jag hade gått ner runt 30 kg utan träning eller något som helst tvång.
När jag lite senare satt och tittade på min kropp så kände jag fortfarande efter alla dessa kilon att jag var ju tjock ändå. Detta ledde direkt till att jag blev sugen DIREKT på muffins och sånt. MEN…då valde jag i det ögonblicket att testa att istället välja att se att jag faktiskt gått ner och är smalare! Denna TANKE ledde till att muffinsbehovet försvann och jag kände istället spontant att en sallad vore gott. Knasigt eller hur?!
När det känns spontant att äta viss mat, röra sig mer så kommer det INIFRÅN dig. Din syn på dig är då sådan. Precis på samma sätt gäller det när vi väljer att proppa i oss kakor, godis och inte vilja röra oss tillräckligt. För den bilden i huvudet måste stämma med den faktiska verkligheten.
Det jag vill säga med detta är att välj att se dig själv som smal, se de bästa bitarna med dig och fokusera på det. Välj att ge dig själv kärlek, ta hand om dig själv så mycket du kan är mitt råd. Var inte så hård mot dig själv. Ju mer självkärlek du ger dig, desto lättare kommer viktnedgången att bli. ❤️
Det känns lite som att du kanske har lite för stor press på dig själv. Jag vet precis hur det är att pendla i vikt och att inte riktigt hitta den där balansen som gör att man håller vikten en längre tid. Det är lätt att trilla tillbaka i gamla ovanor.
Försök att hitta ett sätt att äta på som du trivs med, rör på dig och försök att inte tänka så mycket på vikten i sig utan mer på att göra det bästa du kan. Det kan ju hända att medicinen gjort att det är svårare för dig att gå ner nu men jag tror inte det är omöjligt.
Ha inte för höga krav att du måste äta perfekt hela tiden, att du måste träna massor varje vecka, att du måste gå ner x antal kilon varje månad etc. Jag tror det blir en ond cirkel och att du känner dig misslyckad när du inte lyckas nå upp till dessa mål.
Du kanske kan kontakta dietist eller liknande för att få hjälp om du känner att det är svårt med kosten? Det får ju inte bli att du faller tillbaka till hetsätning eller depression etc. Det viktigaste är ju att du mår bra.
Testa inte för mycket olika dieter utan försök att hålla dig till ett sätt att äta och ge det tid. Sen är det faktiskt så att det blir svårare och svårare att gå ner i vikt med åldern. Jag känner det själv…. (närmar mig 40).
Tack för era svar! Jag vet om att jag tänker för mycket på det. Det är det enda som cirkulerar i min hjärna och i många fall så känner jag att jag har en ätstörning på nåt vis. För jag är så skadad att jag inte kan sluta tänka på det överhuvudtaget.
Jag har redan kontakt med sjukvården och får träffa en sjuksköterska som ska motivera mig men jag har bara en känsla av att hon inte förstår hur svårt det är för mig.
Men men. Bara jag får ett "kvitto" på att jag vet att det jag försöker med fungerar så kommer jag orka kämpa.
Har du funderat på att ha en samtalskontakt (psykolog/kurator) att diskutera din ätstörningsproblematik med?
Hur fungerar det på fritiden, har du någon partner, familj och vänner som kan stötta dig?
Jag vet själv att det blir enormt mycket svårare när man har en sambo som äter godsaker om kvällarna, medan man själv försöker sluta med det beteendet 🤔 Och mina föräldrar som jämt ska bjuda på en massa fika när man hälsar på..
Men kan du inte gå tillbaka till LCHF igen? Det fungerade ju. Det händer säkert nåt igen.
Gå in på Kolhydrater i Fokus om du vill, där finns många kloka personer.
Hatar cancer och älskar vårlökar.
Starta ny diskussion