Har håll på med LCHF i över ett år. Och visst jag står still fast jag äter som jag ska. Men har inte gett upp eller fallit tillbaka. Jag kan tro att folk gör saker jobbigare än vad det egentligen är. Och då blir saker så övermäktiga att dom inte orkar. Och därför så går folk tillbaka till det don gjort förr.

Är man kanske inte tillräckligt motiverad`? Handlar det om dålig självbehärskning? Jag tror det kan bero på olika orsaker och sen är det olika för alla men sist och slutligen handlar det väl om att man tappar motivationen vid något skede?

Jag har hållt mig motiverad i flera år nu. Jag ser till att ha rutiner som gör att jag kämpar på varje dag. Det fungerar jättebra för mig men sen igen är det inget som fungerar för alla.

För mig var det så att när jag åt diverse lågkaloridieter och var med i viktväktarna X flera så var jag så sugen på sött hela tiden. Suget blev till slut övermäktigt och därför gav jag upp - gång efter gång. För att börja om efter några veckor eller månader igen

Lösningen för mig var när jag hittade LCHF. Jag kunde äta mig mätt på god mat, och samtidigt gå ner i vikt. Jag hade aldrig varit med om något liknande förut. Nu har jag hållit den lägre vikten i några år och har inga planer att börja äta dåliga kolhydrater mer.

Vilket litet lyckorus jag fick nu när ni svarade så snabbt och klokt! 

#1 Jag tror också det, det blir till ett stort projekt när man tänker "NU ska jag börja! NU ska jag ändra på allt, NU är det dags!". Ett projekt som blir för övermäktigt att man nästan söker efter anledningar till att få sluta med det. Härligt förresten att du inte fallit tillbaka! 

#2 Kanske det också? Jag vet inte, eftersom det är så vanligt med viktuppgång/viktminskningsförsök/jojo-bantning känns det som att det måste finnas någon mer orsak.. Kanske att motivationen sviktar om man sätter för högt mål, och om man har dåligt tålamod? Vad kul att du lyckats hålla dig motiverad i flera år, sånt är fint att höra! Uppenbarligen är det ju rätt ovanligt att faktiskt lyckas med det. 

#3 Sant. Jag har gjort exakt samma sak.. Man blir för ivrig, vill gå ner i vikt NU och äter därför så lite som möjligt. Det håller aldrig, men ändå tror man det varje gång. Hjärnan är verkligen dålig på att lära sig sådant. För att få ett annorlunda resultat än tidigare måste man agera annorlunda. Fasen vad gött att du hittat det som funkar! Så intressant att en del dieter kan vara lösningen för vissa, men en förbannelse för andra.

En del gör nog för stor grej av det och kanske tänker "jag ska bara gå ner 10 kg" och sen när man gjort det så slutar man äta nyttigt och går tillbaka till gamla vanor. Eller så sätter man upp för höga mål och liksom tröttnar för att man inte kommer i mål tillräckligt snabbt. Kanske gör man det för tråkigt och strikt? För många förbud?

Lagom är nog ändå bäst! 😃

#5 Ja jag håller med! Själv har jag infört fredagsmys och lördagsgodis, just för att jag inte i längden ska tappa motivation och inte ha alltför många förbud. "Fuskdagarna" är viktigare än de andra dagarna för mig, jag måste lära mig att man får äta sådant också, att man inte förstör något, att det är normalt, att man måste kunna leva långsiktigt. Varje fredag och lördag ser jag som en investering till nästa vecka. Den där "jag får aldrig mer äta 'onyttigt'"-tanken är typ dömd att misslyckas. 😃

Känner mig väldigt träffad haha. 
Jag har bantat/dietat/viktminskat och verkligen testat allt sen jag var 12-13 år gammal och min skolsköterska (heter det så?) sa att jag var överviktig. På bara någon månad droppade jag 5kg och hon berättade för mig hur duktig jag var, sen dess har det varit en never ending process… 

För mig handlar det nog mer att hålla motivationen uppe, jag gillar när saker går snabbt, snabba resultat är det bästa jag vet i allt jag gör, inte bara viktmässigt. Ser jag inte resultat på ett tag känns det mer som "varför försöka när det ändå inte händer något?".
Sen sätter jag gärna en målvikt utan någon viss tidsperiod, jag känner mig sällan missnöjd med min kropp utseendemässigt, ibland trivs jag mer och ibland mindre och det är nog därför jag svajar så mycket, vissa dagar kan jag känna mig som en flodhäst och gör allt för att komma igång med de sista 5 kilona jag vill ha bort och vissa dagar kunde jag inte brytt mig mindre för att jag tycker att mina 5 extra kilon klär mig, det kommer i perioder så viktminskning är inte alltid viktigt för mig, därav ger jag upp när jag är relativt nöjd. Sen gillar jag ju mat också och det är ju ett *litet* problem…. 😃

Jag ger upp när det känner som att flera saker i livet inte klaffar för då funkar det oftast för mig inte att ta hand om mig och jag känner mig inte särskilt motiverad att försöka ta bättre hand om mig heller. Jag hoppas att en liten livsstilsvändring som inte har med min vikt och min kroppsliga hälsa att göra utan mer min fysiska kommer att förändra mitt beteende mönster och den relation jag har till mig själv men också till vad jag stoppar i kroppen.

Har inte gett upp men inser att mitt tjat om tappade gram blir tradigt i längden. Har tappat massor enligt mig, ca 25 kilo men har envisa 6-7 kilo kvar och nu går det långsamt på grund av förstörd metabolism och att jag inte kan dra ner mer på mitt intag. Tränar mycket, 6 gånger i veckan, bygger en del muskler så omfördelar vikten gör jag men men magen är jobbig att arbeta bort. Är ganska liten vilket gör det jobbigare tycker jag 1200 kalorier är mycket för mig med 149 cm men mindre kan jag inte äta med al träning så tappar lite lite och inget att skryta med eller peppa andra med.