Så tyckte det var min tur att skapa en egen tråd med min resa. För åtta år sedan var jag en lycklig tjej på 171 cm och en stabil vikt på 66-68 kg(minns ej exakt, men där någonstans låg den) jag hadeninga större problem än att lämna in läxor i tid. Mitt liv bestod av hästen, bästa vännerna och familjen. Året efter dog min morbror plötsligt (28 år gammal) av ett hjärtfel ingen visste om, hela karusellen med ultraljud, EKG och MR igång. Får reda på att mamma har samma sjukdom(högerkammarkardiomyopati). Men låter ingen få reda på att jag tycker det är jobbigt, jag är stark och vill inte att folk ska tro att jag är svag. Tar mig vidare på något sätt, men kraschar emellan åt. Börjar gymnasiet och vikten har smugit iväg till 72 kg. Träffar världens underbaraste kille och lägger väl på mig något kilo till på grund av mysiga kvällar. På våren i ettan(4,5 år sedan) så börjar mina axlar göra ont, tror att det är en skada jag fått då jag nyss blivit släpade efter diverse unghästar i stallet och dessutom håller på att rida in min femåring. Får tabletter och sjukgymnastik på vårdcentralen men när det inte hjälper så släpper jag det. Smärtan kommer och går under åren och blir värre och värre. Vikten ökar hela tiden då jag undviker att röra på mig de perioder som jag har ont. Knäna och ryggen börjar också strula men inga läkare vet vad det är för fel på mig, och släpper mig. Tappar förtroendet för sjukvården och vänjer mig vid tanken att jag ska må så här dåligt rsten av mitt liv. Biter ihop och låter ingen få reda på hur dåligt jag mår, både psykiskt och fysiskt. I trean så börjar jag jobba utanför studierna och tar nog på mig för mycket. Skolan blir lidande, men på något sätt luckas jag ändå ta studenten med helt okej betyg från naturvetenskapliga programmet. Då vägde jag 84 kg. Jobbade och försökte hänga med i alla upptåg mina kompisar drog i väg på, men blev the partypooper som drog hem nykter när förfesten var över och alla skulle ut. Nu två år efter studenten så kraschade min kropp. I april i år blev jag så dålig att jag bara stod och grät och kunde inte röra mig, mamma tryckte in mig i bilen och körde mig till akuten i hbg. Kritisk som fan satt jag där, grät och tjurade stan över att jag vet att det ändå släpper efter en tid. Läkaren frågar om jag har röntgats någon gång, ja en skelettröntgen där inget syntes och jag väntar på en MR tid. Han sätter lokalbedövning och kortison i båda axlarna och ringer och snabbar på min MR tid. Fyra timmar sedan kliver jag in på mitt jobb och jobbar mina 8 h utan att någon märker något. Får MR tid två dagar senare och när jag efter det får en remiss från reumatologen är jag helt konfunderad. Jag kan inte ha reumatism, det är bara äldre som får det är min tanke, men här sitter jag 6 månader senare, i full gång med försök nummer två av behandlig, och en drös tillskott. Men under tiden hade min vikt rusat iväg till 86,7 kg. För tre månader sedan fick jag nog, jag och bästa kompisen tog tag i våra liv(hon är dock väldigt smal, men har uselt självförtroende) och börja träna och lägga om kosten, första 1,5 månaden tränade jag och sprang 4-5 dagar i veckan och tappade 10 kg på två månader, sedan började kroppen strula och sista månaden har jag bara tappat två, men då har jag inte tränat alls mer än gått med hundarna och det räknas knappt. Ska igång med löpningen denna veckan igen med en arbetskollega. Ja detta blev en hel roman men behövde bara få det ur mig, bilden är ifrån när jag vägde 86,7 kg och precis skulle börja min resa. Har ca 8-10 kg kvar så är i alla fall över halvvägs :) Beach 2014!!!