I min släkt har vi problem med ämnesomsättningen, givetvis har jag lyckats ärva den genen och har för låg ämnesomsättning. Det i kombination med tvångsmässigt överätande, sockerberoende och en gnutta lathet (har inte varit så aktiv som jag borde varit) så sa det "PANG" så hade jag gått upp från normala 67kg till 112kg =/

Låg ämnesomsättning säger du? Vad betyder det?
Jag tror själv att jag har nåt problem med mitt födoupptag. Jag tror att jag tar upp för mycket näring än vad jag behöver. Enligt min sambo äter jag mindre än vad han gör (och han är då smal och väger 69kg till sina 180cm). Minsta lilla fett och socker, sätter sig direkt på mig.. Och jag har väldigt svårt att förlora vikt, även om jag är jätteduktig på vad jag äter..

#2 jag kan försöka få ihop en artikel om låg ämnesomsättning. Har lite svårt att beskriva exakt vad det är men det är iaf någon slags hormonrubbning eller vad det kallas som gör att man inte förbränner så mkt som man borde göra.

Om du inte redan har tagit prover för ämnesomsättningen så tycker jag du bör ringa till din läkare och begära att få ta dessa tester (1 blodprov).

Hm, det kan det nog vara värt. För det låter ungefär vad jag misstänker.
Nu har jag säkerligen också den bidragande faktorn, antidepp piller och p-stav. Båda säger sig ska ha påverkan på vikten..

Orsaken till min övervikt är nog mycket hur jag har vuxit upp, allt skulle man äta till, sorg, glädje, uttråkning… allt..

Så jag fick mig en finfin ätstörning som heter BED… och den tog mig till förbluffande höjder viktmässigt…

#5 precis så är det i min familj med, allt ska firas med att stoppa i sig saker.

Vad är BED?

Binge Eating Disorder… Som bulimi men utan kräkningarna..

Aah, det har jag hört talas om. Man stoppar i sig, vräker i sig? Låter som något jag kan ha i perioder..

Japp, det går i skov… Värsta skovet jag haft hittills var 2-3 månader långt och kostade skrämmande mycket pengar… :(

Aldrig hört talas om men jag känner igen det där med att vara som en bulimiker fast utan att kräkas =/

Många har det utan att vara medvetna om det… det är inte ens klassat som en "riktig" ätstörning i sverige än….

Hm, mycket möjligt då att jag har nåt sånt. Speciellt i höstas då jag mådde som sämst. Då frossade jag allt jag kunde hitta.. Godis, fet mat, coca cola osv..

Man bara äter och äter… finns inget stopp…. det är en besatthet över ätandet då och man är i det närmaste eller helt maktlös inför sjukdomen…

Min viktuppgång beror på tröstätande i kombination med att jag var vaken på nätterna och sov på dagarna.

Dåliga matvanor/rutiner i kombination med antidepressiv medicinering. Plus att den enda motion jag egentligen är när jag går till och från bilen.

Jag har övervikt i släkten på min mors sida, men detta märkte jag inte av alls förrän jag var 17 år, det där man bruka kalla för "valpfettet" - det är ju så klädsamt som jag ser det nu. Då vägde jag hela 54 kg till mina 159 cm. Sedan gick jag ner till 46 efter ett år och låg däromkring tills jag blev gravid, vid 22 år. Efter graviditeten gick jag ner till under 50 men då började jag också träna styrketräning. Detta var 1971 när jag började med detta.

1977 började jag då också jogga, spela bowling samt badminton, gick på gympa också. Så det var full aktivitet och jag var smal och snygg. Men med åldern går man upp i vikt och så småningom låg min vikt på 60. Men jag var mycket vältränad och hade hårda muskler som vägde en del.

Så gick åren, jag slutade badminton (den är tuff för knäna) och joggade två gånger i veckan plus en två gånger på gymet. Jag var uppe i ganska bra vikter då när jag tränade och hade hyfsad kropp.

1992 separerade jag och mådde dåligt. Upp tio kilon på direkten. WW räddaren - minus alla kilona och hamnade på 61. Inte så pjåkigt för en 45 åring kanske.

1995 började jag gå upp i vikt. Jag tränade men kunde plötsligt inte lyfta mer än de minsta vikterna -  kroppen kollapsade. Jag gick in i väggen och fick fibromyalgi och morbus dercum - gick upp 20 kilo på ett år!!! Blev mer och mer lik en valross. Åt antidepp var då förtidspensionerad, det blev jag 1998. Sedan åt jag mig upp tio kilon till och stod då på 96 kg till mina små 159 cm. Då liknade jag en stor flodhäst.

Då bestämde jag att det fick vara nog. Så inom ett år hade jag gått ner 23 kilon. Detta var 1 maj 2005.

Sen lyckades jag hålla denna vikt till i höstas då jag slutade med mina antidepp och började äta som en besatt. Så nu har jag börjat en viktminskning på sammanlagt 10 kilo. Har tagit 3 kilo på en månad. Så nu är jag på gång igen.

Men så lång detta blev då. Ja det var ju många kilon att berätta om både upp och ner :-)

Kram Gilla

#16 vad är morbus dercum?

# 16 - Morbus dercum är fettvävnadsreumatism. Fettcellerna blir abnorma pga inflammationen.

Aj.. läste på wikipedia om Morbus Dercum. Det låter väldigt smärtsamt..

Här kan ni läsa. (Dock på engelska.)

Ja, det gör ont när man rör vid något, till exempel om jag stöter ett lår mot ett bord eller en dörrkant, då håller jag på att svimma av smärta. Man har vissa ställen som är känsligare.

Det där känner jag igen. Nu tror jag inte att jag har detta dock. Men jag har alltid varit känslig. Om någon tar ett grepp om min arm så gör det något vansinnigt ont, även fast greppet är lätt. :/ Och samma sak som du beskriver. Stöter jag i en bordskant så vet jag inte vart jag ska ta vägen av smärta.. Just överarmarna och låren/rumpa är extra känsliga på mig.

Jag har väl egentligen ett lyxproblem bakom min övervikt.. jag mådde väldigt dåligt under tiden med mitt ex och slutade äta = rasade i vikt. När jag väl lyckades bryta mig loss därifrån o träffade min nuvarande sambo så mådde jag plötsligt bra igen, började äta, fick dessutom bättre ekonomi då jag inte behövde få TVÅ människor ekonomi att fungera på 950:-/månaden. Min nuvarande levde förr efter principen "varför ska jag laga mat när det finns folk som lever på det". Vi åt alltså nästan bara utemat. Jag som alltid har varit en godisråtta hamnade snabbt i sockerträsket dessutom. Plötsligt hade jag ju råd med det. Poff sa det, så satt där 30 kg för mycket på mig. Nu är 20 av dem borta.. men 10 till ska väck innan jag är nöjd.

Ang ämnesomsättningsrubbningar kan ni läsa om Hypotyreos här Tyeroidea är sköldkörteln. När den inte fungerar som den ska så kan man få hypotyreos då den producerar för lite hormon - viktuppgång och ganska mycket mer symptom. Eller hypertyreos - man kan inte alls gå upp i vikt utan går snarare ner hur mycket man än äter. Struma har många hört talas om. Det är ett annat ord för dessa sjukdomar :)

Tack för länken. :) Det där är något jag länge misstänkt. Jag har extremt svårt att gå ner i vikt, vad jag än gör.. Hur mycket jag än kämpar. :/ Men minsta lilla jag äter sätter sig..

Det är ett enkelt blodprov för att ta reda på hur det ligger till. Så ring till din vårdcentral o kräv att de tar tyeroideraprover. :)

Det ska jag göra. Befinner mig i Tyskland, så det blir faktiskt lättare att komma till en läkare. (Rätt läkare och inte någon allmändoktor.) Så jag ska be sambon min fixa en tid åt mig. Pratar inte så bra tyska än. :)

Jag klassas inte som överviktig, men har extrakilon jag vill bli av med. Det är en dum kombination av arv och att jag äääälskar kakor åå sånnt ^^ Feta såser är jag också ganska duktiog på att äta ;)

På båda sidor av min släkt har vi kraftig benstomme och en del övervikt. Jag själv har de senaste två åren gått upp men det har att göra med att jag från att ha gått från träningsnarkoman praktiskt taget till ingen träning alls. Oändrade matvanor som inte är så sunda;) Dett ha gjort att jag gått upp. Motivationen för träningen har helt försvunnit och med den även orken att äta bättre mat.

helt klart äter jag för dåligt och tränar inte allt tillräckligt… sedan har jag ärft mammas underbara förmåga att lägga på ordentligt tills sämre tider

Lider av BED så det är orsaken till min viktuppgång plus att jag har fibro med jättevärk så jag rör inte på mig tillräckligt. Har gått upp ca 2 kilo i månden nu i 4 mån så nu rasar jag uppåt. Har gått upp dom senaste tio åren ungefär 35 kilo, ju större jag blir desto sämre blir min astma också.
Hålle rpå att bli tokig, ger faktiskt snart upp, och inte får jag någon hjälp av min läkare och jag är för slut för att byta.

Vet inte vad jag ska göra

#29 usch.. det låter jättejobbigt. Du kan ibte få komma till en dietist iaf? för att börja nånstans.

Vad är bed?

#30 BED = Binge Eating Disorder (finns massa info om du googlar)

#29 Har du provat OA´s 12-stegs program? Jag är tvångsmässig överätare och går på OA, har nyss börjat arbeta med de 12-stegen och för mig och många andra fungerar det. Kan iaf vara värt att testa =)

Kul att man satt namn på det där med Bulimi-utan-att-kräkas.

Jag brukade säga förr att jag har bulimi, fast jag har missat det där med att man ska spy också.

Orsak till min övervikt?

I dagsläget har jag fått besked från min läkare att alla mina hormonprover var åt helsicke. Så jag ska till honom igen på måndag för att se vad vi kan göra åt saken. Jag är egentligen emot att äta hormoner (jag steriliserade mig för fyra år sedan bara för att slippa äta ens p-piller ju). Jag vet i dagsläget inte hur det kommer att bli, jag ska försöka få honom att istället skriva ut Reductil så att jag kan få igång en bra viktminskning och i samband med det lägga om kosten och börja motionera naturligtvis. Jag tror på kroppens självläkande förmåga och kan jag börja röra mig mer så tror jag att hormonproblemen kan rättas till. I dagsläget har jag svårt med motionen för mina knän mår inte bra alls. :-(

Men förutom hormonproblemen så beror naturligtvis min övervikt på godsaker, snask, snacks och bakverk. Och INGEN motion över huvud taget. (Det är ju jobbigt!) Jag har också de senaste månaderna varit inne i en Binge Eating Disorder (ja, nu finns det ju namn på det!) period. Jag väger ungefär 20 kg för mycket. Eller kanske 25 om man ska hårddra det.  Tack och lov bär jag väl kilona rätt så bra, för de flesta ser mig nog som lite mullig, medan mitt BMI skriker FETMA!

Jag har haft ett jobbigt år och slutade träna strax före jul. Jag blev sjuk och sen orkade jag helt enkelt inte komma igång igen… Sen äter jag paroxetin, när jag började med det gick jag upp 6 kg på två veckor.

#32 Har du fel på tex sköldkörteln så kommer inte Reductil ensam ha någon effekt på dig. Sköldkörteln är den som styr ämnesomsättningen nämligen och fungerar inte den så kan du äta vilket bantningspreparat som helst utan nämnvärd effekt.

Annars måste jag säga att Reductil är bra. Jag har ätit det sen i april och gått ner ca 20 kg. Jag vet många som äter både levaxin (för att få ordning på sköldkörteln) och Reductil och har hygglig effekt av det. Men det kan även vara så att bara att få ordning på dina hormoner räcker. Tycker inte du ska oroa dig för medicinering, för det ända som kommer hända av det är att du mår bättre ;)

Dåliga knän har jag oxå btw.. jag började inse hur pass kraftigt överviktig jag trots allt var när mina fötter började domna bort så fort jag rörde mig och gick en liten bit. Det visade sig att i kombination med mina dåliga leder så har jag lite trångt för ishiasnerverna i knäna + att jag är överrörlig i lederna. Allt detta gjorde att nerverna retades, svullnade och föttena domnade. Jag fick remiss till sjukgymnast som hjälpte mig med övningar som lugnade nerverna och andra övningar som mina knän klarar av.

Sånt som fungerar i träningsväg med dåliga leder är cykling och simning till att börja med. Så varför inte starta där? :) Sen tycker jag att du ska be din läkare om remiss till sjukgymnast så du kan få hjälp att hitta den träningsform som passar dig. Jag fick oxå recept till Friskis & svettis för att gymma. Där fick jag oxå ett program anpassat efter vilka muskelgrupper jag behövde träna upp mest.

# 31 Ah! Tror jag har hört det förut.

#35 jepp i #7 i denna tråden =)

*host* Inte riktigt vaknat än tror jag. :D

mina viktproblem är relaterade till en strulig sköldkörtel, brist på motion pga fibromyalgi och ätstörningar. Jag har pendlat mellan BED och anorexia i många år nu. Förr pendlade min vikt _KRAFTIGT_.. jag kunde rasa 14 kg på inte fullt två veckor, för att sedan få tillbaka allt lika snabbt igen. Helt bissart. När jag sökte hjälp fick jag höra att ajg var en depprimerad tonåring, det var normalt.. Först nu när jag äntligen efter många års strid blev utredd för fibro som felet på min sköldkörtel uppdagades. Under tiden har jag fått magen förstörd av massor av olika preparat mot den deppression jag aldrig ens har haft.

Orsaken till min övervikt begriper sig ingen på :) Inga prover visar något (trots att jag har i stort sett alla tänkbara symptom på kass sköldis, medicinerar nu på prov men det ger inget resultat på vikten, annat dock) och inga kostförändringar i världen hjälper.

Jag har alltså gått upp i vikt utan att äta mer eller äta nästan alls. Är utredd av dietist som inte heller fattar nå't… Tja, vad göra?

Kan inte motionera pga kronisk trötthet men övervikten kom innan jag fick den.

Har testat VV, LCHF, och typ alla andra varianter av: ät sallad och minska på fettet, HELT utan resultat.

min övervikt kom när jag va 14-15 år och fick en ansiktsförlaming helt plötsligt..
jag började tröstäta och ville inte gå ut..
innan de spelade jag handboll och rörde på mig mycket varje dag..
förlamningen "försvann" efter ca 1 1/2 - 2 år..
då började min resa neråt..
jag gick upp kanske 30 kilo på dom 2 åren och har gått ner 10 av dom nu.. har ca 20 kvar..
har fortfarande dålig självkontroll, men mycket bättre självförtroende :)
jag trivs ganska bra med mig själv även om jag vet att de bästa vore att gå ner lite i vikt.

Så skönt att höra att du trivs ganska bra med dig själv! :)  Då är ju vikten trots allt underordnad, om den inte orsakar sjukdom (vilket den ju inte gör i ditt fall).

Jag skulle säga att det är genetiskt. Egentligen har jag inte mycket fetma på ben, armar, rumpa, bröst utan ALLT sitter på min mage, PRECIS som min mamma var byggd.

Jag har varit utan mage EN gång i hela mitt liv och det var sommaren 1991.Då gick jag flera mil varje helg, men då såg jag ut som om jag hade anorexia och DET vill jag inte. Jag får nog stå ut med några extra kilo iaf…

Jag får helt enkelt acceptera att se ut som ett kott-djur… en mage och stickor som sticker ut… ;-)

#41 jo fast de tog ju ett tag att komma dit å visst har ja dåliga dagar :P
tycker inte vikten är underordnad egentligen ändå..
viktigt att ta tag i de INNAN de blir värre än vad de e..

#34 Tack för ditt svar. Emellertid vet jag inte om det är just sköldkörtelhormonerna som är knasiga eller om det är andra orsaker. Jag får reda på mer om det på måndag och jag kommer skriva här inne sen om hur det gick.

Skulle det vara sköldkörteln så lär jag ju bli av med övervikten om jag börjar medicinera.

Kul att höra att Reductil funkat bra för dig. Får jag inte mediciner för mina hormoner så hoppas jag i alla fall på att få något sådant.

Jag har en gång i tiden vägt som jag gör nu, men då gick jag ner 20 kilo på egen hand. Det tog mig lite drygt ett år att göra det. I dagsläget verkar det inte vara så mycket som hjälper.

Vad gäller mina knän så har jag remiss till sjukgymnast, jag har bara varken tid eller lust att gå dit. Jag har däremot årskort på simhallen men har svårt att simma eftersom det smärtar så i knäna för varje simtag. Cykla kan jag tyvärr bara inte med, jag har hatat cyklar sen jag blev tonåring. Men jag ska börja motionera, bara inte just idag…. *fniss* I mitt fall får det väl bli långpromenader, jag ska dra med mig maken ut. Han behöver också gå ner 20 kg. Vi slutade ju röka för 1.5 år sedan, det är en av anledningarna till att vikten ökat……

Många tack för ditt svar. =)

#31 Har faktiskt aldrig hört om OA´s 12-stegs program, vad är det för något. När jag fick diagnsen av min läkare fick jag tabletter, kommer inte ihåg vad dom heter nu, men dom ska stänga av lustcentreat så man inte känner vare sig sug eller framförallt glädje av att äta. Dessa funkade ca en månad sen fick vi höja till högsta styrkan men det hjälpte inte det heller. När man äter dessa måste man kolla blodtryck och väga sig varje vecka också.

Jag har talat med min läkare om en magoperation men han lyssnar inte, dietist hjälper mig inte då jag ramlar dit lika fort jag går utanför dörren. JAG vet vad jag ska och inte ska ät och hur men min lilla djävul i min hjärna säger något annat och den är otroligt svår att mottstå.

Jag har oerhört dåliga matvanor, jag äter inget…INGET innan jag äter middag kl 15.30 och sen är det kört, jag är livrädd för att äta för jag vet att OM jag börjar då äter jag konstant.

Jag vill bara bli av med denna skiten och min övervikt så jag kan ta tag i mina andra kroppsliga sjukdomar.

MariaT, jag kanske missar ngt nu, men du skriver; "Jag har talat med min läkare om en magoperation men han lyssnar inte, dietist hjälper mig inte då jag ramlar dit lika fort jag går utanför dörren. JAG vet vad jag ska och inte ska ät och hur men min lilla djävul i min hjärna säger något annat och den är otroligt svår att mottstå."

Jag tror faktiskt han lyssnar. En sådan operation som du skriver om, den är STOR. Och den hjälper ju inte om man inte drastiskt ändrar matvanor (LIV). Och det är ett stort ingrepp… antar att du vet allt detta redan nu .. så förlåt. Men jag bara måste skriva det!

Verkligen förlåt, detta är inget som ska såra!

#46 Tar inte illa upp utan förstår vad du menar =)
 
Läkaren har skrivit en remiss till vårt sjukhus där dom utför operationen, fick en tid men tog den inte för JAG var inte redo. Nu är jag redo men han lyssnar inte, detta är inte det enda han inte lyssnar på….har jag öroninflammation så sitter det i huvudet säger han.
Jag har ett öppet brock på min magmun som gör väääldigt ont och har varit på sjukhuset och där ville dom prova en till medicin utöver den jag äter men funkade inte det så skulle dom operera detta, Jag skulle meddela min vanlga läkare efter en månad om det funkar eller inte så skulle han i så fall beställa den operationen. Pratade med honom och han hade den andre läkarens papper i handen och får av honom - Du Maria, jag tror inte att en operatin hjälper dig för jag tror din magvärk sitter i ditt huvud.

Detta är min läkare och han hjälper mig inte med övervikten heller, han gav mig tabletter men när de inte funka så "fanns det inte mycket att göra för det sitter i mitt huvud". Min samo kan ju inte följa med jämnt fär att han ska vara trevlig.

Jo problemet med magoperationer är ju att det är stora krav att man redan innan operationen ska ha ändrat sitt sätt att leva. För annars kommer magsäcken töja ut sig igen och man får tillbaka kilona till slut ändå.. :(

Men jag förstår hur du menar.. Jag vet också precis HUR jag borde äta.. men att GÖRA det.. *sucka*

#48 Jo, jag vet att eden är stor, därför avbokade tiden förra gången för jag inte var redo: Detta är snart tre år sedan, men jag är redo nu.
Jag har kommit till en punkt i livet där jag måste ta tag i min ätstörning för den tar livet av mig annars, astman är så pass dålig att jag har svårt att andas för jämnan och mina medeciner hjälper inte full ut utan vi får åka in och få extra starka på sjukhuset. Jag ser ju ett mönster, ju större jag blir dessto värre värk och svårare att andas.

Jag måste fixa detta men då behöver jag hjälp, jag har fem barn att ta hand om varav den minsta är Autistisk och har ADHD men även allergisk mot alla mat man kan tänka, växer inte pga en tumör i hypofysen, får sprutor varje dag för detta och så är hon astmatiker och lite åkommor till. Hon är så trött i sin sjukdom att hon knappt kan vara i skolan, HON behöver en mamma som klarar att sköta henne, JAG behöver gå ner och få ordning på min ättörning för att bli bättre i mina andra sjukdommar.

Hua, känner att allt är ett stort kaos nu när man skriver om det =0)

Uscha.. jag lider verkligen med dig. :(
Jag var också nära en operation en gång, men gjorde precis som du, avbokade.

Har du pratat med fler läkare? Att du fick en operation förut, men inte nu, låter ju konstigt. :/

#49 Jag gjorde en VGB operation -01. Jag gick ner till 80 kilo på ett par år och jag var glad och nöjd… Sen pang. Min ätstörning kickade in ett fullfjädrat skov rakt i hjärnbarken på mig… och även om det gick långsamt i början så gick det dessto fortare i slutet… drog på mig finfina 25-30 kilo av den smällen…

Man tror att det är borta men det vilar bara…

Jag har inga medicinska problem, och inga ätstörningar - så inget att skylla på. :) Min övervikt har kommit långsamt, och genom att jag ätit mer än jag behövt - som liten var det nog ett slags tröstätande, nu för tiden är det rent okynne. Svårt att låta bli i allra första hand godis.

#50 Funderar på om det bara är lathet och översittarfasoner sv läkaren, har fått remiss en gång så jag frågar mig hela tiden, varför inte nu. NU är jag mycket bättre i min ätstörning än vad jag var då så vad är problemet, ja ja han är läkare så jag kan inget göra men en dag……när jag är annu bättre så ska jag byta til en som inte är elak i sina komentarer eller dryg.

#51 Jättetråkigt, verkligen.

Jag är helt övertygad att man ska kunna hålla ätstörningen i så bra skick att man inte ska få återfall bara man FÅR hjälp, jag vill verkligen ha HJÄLP att mota tillbaka skiten.

Vad är det för jäkla läkare du har?  Jag blir helt paff, upprörd, förbannad, mållös.. Det där får du ju inte acceptera! Byt läkare eller sätt dig på den du har tills han skriver remissen!!  Vilket kräk! Fattar inte hur de kan tro att de har rätt att sätta sig över andra för att de råkar vara läkare! Jag får lust att strypa såna! Det är folk som han som ger vården ett dåligt rykte

Ojojojoj, så du menar Solaika att det finns andra typer av läkare?   

Den enda sorts läkare jag mött som inte hånat och/eller förnedrat mig när jag beskrivit mina besvär är psykiatrar!

MariaT Jag har skrivit en artikel om OA, där hittar du även länk till deras hemsida

#55 Jobbar ju i vården så tack o lov träffar jag faktiskt läkare som är jättebra. Min viktläkare fick jag slåss lite mer för att få medicinen.. men hon hånade mig iaf inte, tack o lov. Då hade hon fått höra ><

Det är rent förj**ligt att läkare ska kunna bete sig hur som helst :/

För få patienter vänder sig till patientnämnden… och då får aldrig läkarna veta hur illa patienterna känner sig bemötta. För man får väl anta att det är av dumhet inte av elakhet som de beter sig som idioter?

#58 patientnämnden har jag aldrig ens hört talas om

jag äter fel och motionerar för lite.

nu när jag är ledig så skippar jag frukost och lunch och äter först vid fyra-femtiden. så motionerar jag alldeles för lite, borde ut och jogga senaste gången jag var ute och joggade var på göteborgsvarvet i maj…
senare när skolan börjar igen så kommer rutinerna tillbaka igen och jag hoppas jag tar mig tid för motion.

Alla lättprodukter är orsaken till min övervikt. För 31 år sedan gifte jag mig och vägde då 56 kg. Man säger att lyckligt gifta kvinnor går upp 0,5 kg per år! Idag väger jag 72 kg. Alltså måste jag vara lycklig. Det är jag också. Bortsett från allt detta extra som jag släpar med mig. Lydig som jag var åt jag 6 brödskivor per dag, använde margarin i matlagning och på smörgåsar och när light-produkterna kom använde jag allt detta. Vad hände? 16 kg plus.

Det var väldigt lätt! Men hur komma tillbaka till utgångsläget! Äsch, idag vet jag. Det har med ovanst. att göra och att jag utefter vägen också fått förhöjt brodtryck. Min medicinering är betablockare som också gör att det är svårt att gå ner i vikt. Mitt mål är att få ner blodtrycket och sluta med medicinen! Sedan kommer vikten att så sakteliga gå neråt!! Hoppas jag.

#58 Helt sant! Ja, man får innerligt hoppas att läkarna helt enkelt är korkade o inte inser hur de beter sig.. så det inte gör det av illvilja. Men ibland undrar jag…

#59 Dit hör man av sig för att anmäla sjukvårdspersonal som har behandlat och bemött en dåligt när man har varit vårdtagare. Illa att man inte ens vet vad det är. Men det är ju inte så att sjukhus o vårdcentraler skyltar med vart man ska höra av sig för att anmäla dem ><

Ja, alltså klagar man inte får de ju heller ingen chans att förändra sitt beteende… det fattar antagligen inte hur ledsen man kan bli av deras taskiga kommentarer (sedan kan man ju fundera över varför så många läkare är fullständiga sociala katastrofer!!! De borde testas i social förmåga lika mycket som MVG i alla teoretiska ämnen tycker jag!!).

Läkarutbildningen har varit en rent praktisk utbildning. Nu håller de på och gör om den så det ska ingå vårdvetenskap. Sjuksköterskeutbildningen som jag läser är 2/3 vårdvetenskap. Som jag har förbannat de otroligt tråkiga kurserna som bara har pratat om, för mig, självklara saker. Dvs hur man bemöter patienter. Men.. vartefter erfarenheten ökar så ser jag oxå vikten av att ha med det i utbildningen. För alla som väljer att jobba i vården har inte omvårdnaden och etiken självklart i sig. Att det är så pass mycket tycker jag nu är ganska bra (visst, jag tycker fortfarande att det är för mycket för MIN del. Hoppas jag inte låter allt för självgod nu.. men men) för det sållar ut de som absolut inte kan få in att man måste ha ett visst sätt att bemöta patienterna och det ger en del studenter en ordentlig tankeställare så att de faktiskt kan BLI bra vårdare.

Många läkare är jätteduktiga på sina sjukdomar, skador, mediciner och operationer. Men är man helt socialt inkompetent så är man ingen bra läkare för det. Att stoppa in vårdvetenskap i läkarutbildningen leder förhoppningsvis till att de får sig en tankeställare och att de som är absolut totalt inkompetenta på den biten väljer en utbildning där de tex sitter bakom en dataskärm och inte har allt för mycket direktkontakt med folk.

Sen undrar jag verkligen hur man kan sova gott om natten om man ständigt bemöter folk så illa som en del gör. Hur skulle de själva må om de blev nertryckta och utskrattade som en del blir av läkare lixom?

(men det va värst vad jag är svamlig idag då )

Jah-happ. Så har jag idag fått min dom.

Jag har sjukdomen PCO och har idag börjat medicinera för detta. Jag äter alltså numera p-piller (Diane) åååh *suck* jag steriliserade mig en gång i tiden för att slippa äta hormoner… men i alla fall, viktigast är att jag snart kanske kommer att må bättre.

Dessutom fick jag Metmorfin, som ska öka insulinkänsligheten och glykosupptaget i cellerna. Detta kan ge en viss viktminskning, men jag måste verkligen nu försöka kämpa mot övervikten. Vilket iofs är lite lättare eftersom ovanstående medicin hjälper mot sötsug och hungerskänslor till viss del.

Det känns i alla fall jätteskönt att veta att allt som varit så jobbigt hade en verklig orsak. Hur många gånger har man inte varit hos läkare utan att de hittat något, och då känner man sig som världens hypokondriker…

Skönt med en diagnos, SharpMissy. PCO kan lindras ganska mycket om man går ner i vikt också, vad jag vet.

Ändock skönt Sharpmissy med en diagnos. :)

Förstår precis vad du menar :) Har ju jagat efter orsaken till mina problem i många år nu… tyvärr hittar de absolut inget alls som felar i kroppen på mig!

Så skönt… inte kul att ta hormoner… men men, bättre än att må dåligt! Lycka till!

Förresten hur hittade du en läkare som tog dina problem på allvar?

Skönt att du fått hjälp. Förstår din känlsa med hormonerna. Jag gillar inte heller (faktiskt) att stoppa i mig hormoner. Dock äter jag p-piller just nu för att jag höll på att knäcka psyket av att gå runt o hoppas att jag va gravid så fort mensen va en dag sen. Jag har längtat efter barn länge men det passar inte just nu. Dock kommer jag kasta pillren så fort skolan är färdig och jag har fått jobb :)

Hoppas allt hjälper nu så du får må så bra som möjligt!

Idag har jag träffat min läkare, hon ska söka reda på en duktig hormonspecialist och en duktig mag-tarmspecialist, så nu ska jag i alla fall utredas.

Duktiga är jag väl tveksam till då vårt lilla sjukhus knappast innehåller några spetskompetenser… de befinner sig på större sjukhus med bättre löner :P men åtminstone specialiserade på sitt område.

jag har alltid varit lite mullig, så jag tror att det är för att mamma är överviktig. stämmer inte det att om mamman är överviktig så är det lätt att barnet också blir mullig?
och så rör jag på mig för lite, men jag tror nog att jag inte är lika mullig som jag var då jag var yngre och gick på mellanstadiet. och på den tiden så rörde jag mig faktiskt betydligt mer eftersom jag hade en studsmatta och en vän som jag lekte med nästan varje dag efter skolan och på helgerna och loven.
Men nu så har mamma börjat laga nyttigare mat =)

#70 Va skönt att nåt händer iaf! Min erfarenhet av områdesläkare är att om de själva inte kan lösa saken så skickar de vidare sina frågor till de som kan mer. På avdelningen där jag jobbat så skickar kärlkirurgerna sina frågor till specialisterna på Akademiska i Uppsala tex.

Hoppas de hittar något sätt att hjälpa dig nu!

Ja det hoppas jag med :) jag har även kontaktat några som arbetar med Indisk medicin vilket jag tror mera på :) så nu är det bara att vänta och se…

Här är man dock mycket dålig på att skicka den här typen av problem vidare… eftersom det inte syns på några prover så tror jag läkarna tycker att det är pinsamt att skicka vidare någon som inte ser sjuk ut.

Min övervikt har säkert flera orsaker, som alla mynnat ut i att jag tycker bättre om att softa i soffan med mackor och choklad än att äta nyttigt och motionera.

Min familj och släkt är bitvis ganska överviktig. Det finns kanske ingen extremt fet person där men en hel del lönnfeta. Man fikar mycket i släkten, och myser med kvällsmackor…God, fet mat… måttligt med motion. Detta har såklart format mina egna vanor.

Jag var smal när jag var liten, blev egentligen inte överviktig förrän i 17-årsåldern. Då en ganska måttlig övervikt. Jag skaffade kille som hade bil, och man började extrajobba och få råd att äta skräpmat oftare.

Dock har jag egentligen hållit en ganska måttlig övervikt ändå, och emellanåt gått ner till normalvikt (oftast i singelperioder). Jag var normalviktig då jag träffade min kära sambo för 8 år sedan. Tyvärr hamnade vi i sambofällan och kilona har smugit sig på. De flesta alldeles i början och nu det senaste året, däremellen har det varit rätt stillastående.

Nu känner jag dock att det får vara nog. Jag börjar närma mig en vikt där kroppen säger ifrån, jag får t ex ont i fötterna på jobbet, ont i lederna osv. Jag vill ner till trivselvikt igen. Nu snackar jag inte om att bli smal och tunn, jag är gärna lite fyllig och kurvig.

Men jag vill inte vara fet!

:-) Iram

Orsaker till att jag var överviktig förut:

* Var deprimerad och såg ätandet som tröst.

* Extremt dålig ämnes omsättning - ibland kunde det 10 dagar mellan toalett besöken..

* Dåliga kunskaper om vad som egentligen är bra och dåligt

Mina problem med vikten beror mest pa att jag som njurtransplanterad ar tvungen att ata en massa mediciner.

Har ett skadat kna dessutom som gör att jag ej kan röra pa mig som jag skulle vilja men men man kampar pa;)

Sockret :)

Tudelu..

Fettma är inte kliniskt bevisat att de ligger i ditt dna ;)

men självklart tyvär är det så att om man har släkt som lagar mycket äter mycket och fel drivs jhu denna vanan igenom.

Sjukdomar finns. Namn vet jag inte. Men sjukdomar där dom itne känner mättnad. SOm får tvångs hanteras? tror inte ngn av Er här inne har de??

SJukdomar.

alla vi kraftiga har en mycket BRA ämnesomsättning. Den tar tillvara på varje pinal vi stoppar i oss. Felet är att vi inte lyssnar på våran kropp utan tjöver enr mängder av olika saker.

Sköldkörtelproblem vet jag påverkar vikten av de skäl med des funktion. självfallet är du inte dömd i förväg att fli "fet" utan din kost även där påverkar jhu dig. Dock en aning svårare där.

Ätstörning är de som de flesta har som svar.

Vana

okunskap

tröstätning

lathet

beroende som ökar på

rör sig för lite

mängder med bortförklaringar.

vid skador finns de vattengympa. Rehabilitering. tänk alla atleter som skadat sig ;) inte fan är dom feta som elephanter.

de handlar om vilja.

jag äter en hopskö med emdiciner.

Och visst står de ökad aptit. viktförändringar.

MEN! det är DU som egen individ som styr vad du stoppar in i munnen. Inget eller ingen annan…

Ett beroende är starkt.

Är de sockret

koffeinet

behovet at en fika bulle

de lata enforinerna i choklade.

tröstätandet

sorg

påtryckningar

depprision

Jo listan gör lång men antal Procent som FAKTIS har en sjukdom är få. Och de är skamligt att man som person sitter och gnäler om kn  och rygg och olika saker.

Dom som är sjuka är dom som oftast är tysta.

Men ätstörning jo får väll kallas sjukdom inte sant?

finns en fantastiskt sajt där man faktis läser och möter kunnigt folk. Som vet vad de innebär. Att gå alla vägar.

kanske ska ta och angagera er i de?

Den dagen man erkänner att behovet och sin ätstörning har tagit över. Den dagen kan man börja i ruta 1.

och det är att träffa en läkare. Obesitas..

Och finna hjälp den vägen.

man skadar sin kropp igenom att exprimentera så enorm.

jag är FET för jag ät lat.

gillar inte att laga mat

och är kräsen.

låt mig nu då lägga till eran s.k sjuklista

*magsår

*kronisk inflamation i ryggfileerna

*skada i foten

*vandrande smärta i lederna

*4 skulios

*Uvi-äter medicin för att hålla den väck

*äter Ep medicin

listan kan göras lång.

Men de är fortfarande jag som trycker in maten i munnen inte är de att jag glömmer att äta. Eller inte vet vad detä r jag stoppar i mig.

puss i pannan på Er

Jag slutade elitträna efter att mitt ena knä gick hem utan mig… och i samma veva flyttade jag hemifrån och fick själv bestämma vad jag skulle äta… och *poff* där satt kilona :) men jag har tuggat för dem själv, så jag har bara mig själv att skylla på. Nu har jag ätit enligt detox i snart en månad och mår underbart bra :)

detox = vegetarisk mat som är gluten och laktosfri. dessutom billigare i längden än vad köttmat är.

Jag gick upp ganska snabbt, träffade gubben och började äta p-piller. I samma veva hade vi också "myskvällar" ofta med mycket godsaker, chips, dricka. Stillasittande jobb och nya matvanor… och sen var övervikten ett faktum. Jag var mullig som tonåring men hade väl kanske max 5 kilos övervikt innan det "sket sig".

hejsan allihopa!

för mig är det nog en del genom släkten, den största delen är överviktig, fast några kan nästan äta vad som helst utan att bli tjocka. sedan är det nog för att jag har dåligt självförtroende pga. andra saker också som min längd, mitt underbett, läspning mm. och då är det lätt att "tröstäta" och så har jag svårt att behålla motivationen länge, och det hjälper inte heller att jag är tjock, det blir bara värre så jag tror inte på mig själv längre, så det är nog huvudsakligen det hemska självförtroendet som inte riktigt existerar.

#81 och även om jag äter nyttigt och "perfekt" går jag inte fort ner i vikt utan det kan bli typ högst 0.5kg/veckan, och det är inte så pepp om jag tänker på hur mycket jag stått emot, och tycker att jag är värd mer än det

Har aldrig rört på mej speciellt mycket, dessutom är jag en godisgris och på det diabetiker.. Godis - mer insulin (fettbildande)..

wanna-be-t

Jag känner igen det där.

Varit mobbad hela skol perioden först för ajg är lång, och stor.  Men annat också.

Den förbanande självfötroendet är de som åker på stryk och den onda cirkeln bara fortsätter runt och runt.

Jävla orättvist i bland

Jag var sockerberoende och kunde inte skilja på vardag och fest… åt tex godis på veckorna och så. Kunde även använda socker som tröst.

Tack och lov har jag lyckats bryta beroendet med lågkolhydratkost, det var lättare än jag trodde med rätt metod. firar snart 4 månader som sockerfri!

När jag var 9 år och frågade mamma varför hon bantade fick jag höra att "jag inte ska fråga så mycket nog borde tänka på vad jag äter också".

Jag är inte och har aldrig varit överviktigt MEN jag har gått upp och ner i vikt i perioder. Jag har sedan jag var 12 år varit 162 cm lång och vägt 54 kg.

Jag tyckte aldrig någonsin att jag var tjock eller att jag behövde banta. Jag och mina kompisar hade väldigt bra och sunda självbilder. Det här med att mitt tjejgäng och jag alltid tyckte att det superslimmade idealet var töntigt tror jag var bra för oss alla. Man vågade inte tycka att magerhet var någonting snyggt. Då var man utanför. Min bror är väldigt överviktig och jag har inget som helst minne av att min mamma någonsin har haft ett bra BMI-värde. Hon har alltid legat snäppet ovan "normalvikt". 

När jag började på gymnasiet var det som att tjejerna nästan tävlade i viktminskning eller vikt över huvud taget. Jag påverkades av det och mådde så dåligt att jag fick ett omvänt beteende då jag tog maten till tröst. Jag åt och åt. Jag stannade till och med hemma från skolan för att äta när ingen såg.

Som mest vägde jag 59 kg och bestämde mig för att gå ner i vikt. Jag åt havregrynsgröt till frukost lunch och middag i 4 veckor och gick ner till 55 kg. Sedan kom min pojkvän över sommaren och han är tokig i svenskt godis. Jag kan absolut inte låta bli att äta godis när det finns så vi åt en hel del. Dessutom åt vi ute en del också. Trots det gick jag bara upp 1 kg under den perioden. När han åkte hem började jag med GI och gick ner till, för mig, otroliga 51 kg på 3 veckor! Jag var överlycklig.

När gymmet gick i konkurs tyckte jag att allt var hopplöst. Jag började äta brödet på hamburgaren på jobbet, jag betade av alla pastarätter och struntade i kolhydraterna. Jag gick upp till 55,5 kg igen och var fruktansvärt missnöjd med mig själv. Jag som hade jobbat så hårt. Nu trivs jag med den vikt jag har och har lyckats hålla. Jag började om med min GI-diet och är nöjd med att kunna äta godis (som jag ÄLSKAR) samtidigt som jag tänker efter väldigt mycket innan jag stoppar någonting i munnen. Speciellt om det innehåller mycket snabba kolhydrater.

Oj! Vad långt det blev

Jag har alltid varit smal tidigare men gick upp 30kg när jag var gravid trots att jag mådde extremt illa och spydde som en gris, kunde knappt äta något alls. Nu ammar jag och är konstant hungrig, men går i alla fall inte upp i vikt. Men inte heller ner. 10kg försvann med lillan när hon kom ut, men resten sitter envist kvar. Vet att en stor del är vatten också, men känner mig verkligen fet. Så fort jag ammat klart ska övervikten bort fortare än kvickt! Inte bra att banta när man ammar eftersom man då kan frigöra gifter som kommer ut i mjölken.

många orsaker bla fibromyalgi