ärligt talat så spelar det ingen större roll vilket håll man har viktproblem åt för de kommer aldrig finnas en perfekt mätning =)

man läre bestämma sig för att tycka om sig sj helt enkelt=)

Jag håller inte riktigt med eftersom detta enbart är ett västerländskt sätt att mäta. Det bygger på att alla är exakt likadana och fungerar exakt likadant i matsmältning, muskelbyggnad osv. Detta är resultatet av den typ av vetenskap vi ägnar oss åt, där man måste kunna mäta olika värden. Om man tittar på andra länders kulturer resonerar de hela annorlunda och har en mycket större medvetenhet om att människor är olika och fungerar olika, och tar även hänsyn till detta när de behandlar och medicinerar.

#2 visst kan jag hålla med dig till en viss del men BMI fyller en funktion när man tex. ska bestämma vilka som ska få göra en operation för sin övervikt. Hur skulle vården se ut om det blev en massa olika människors (sjukvårdspersonals) tyckande som avgör vem som ska få vilken hjälp.

Som privatperson kan man ju bortse från BMI och istället hitta en vikt som passar den livsstil man har.

Absolut! :) Jag ser BMI som en måttstock. Jag vet att jag inte passar i det BMI'et som jag borde ha jämtemot min vikt, men det ger mig iaf en måttstock om att jag faktiskt väger för mycket. För hur jag än räknar, med våg, mätband eller BMI så blir alla mina resultat kraftigt fet. ;)

#3 Självklart är det så :) Inom vår stelbenta västerländska sjukvård som hellre skär söner en människa än hjälper den på riktigt att bli frisk, måste vi ha enhetliga måttstockar som alla, oavsett förutsättningar och problematik ska bakas in i. Det har du självklart helt rätt i :)

Vill man se människan som EN människa, som en specifik person med egna förutsättningar måste det till en helt annat helhetssyn som vi inte haft på myyyycket länge i västvärlden! Så är vi oxå enormt mycket sjukare än man är inom de länder som fungerar annorlunda :)

Hmm, jag är ju en sån där sönderskuren människa som samtidigt måste säga att just skärandet i detta fall en gastric bypass operation har gjort mig just frisk. Tänk så det kan vara. När jag vägde 125 kilo och inte orkade göra så mycket mer en att jobba och sköta hem och familj(knappt ibland) så var jag ju förstås inte frisk, oroade mig alltid också för hur ska min kropp klara detta, kunde ibland inte sova för att jag var rädd tat jag skulle dö på  natten. Jag hade heller inte någon riktig mättnadskänsla utan åt mig spysjuk många gånger. Så faktiskt är det så att att skära kan vara hjälpen som behövs att göra en männsika frisk. Det var ju så att det var jag själv som hade förstört mi nkropp genom att gång på gång banta och därmed "förvirra" hela min ämnesomsättning. NI kan ju bara tänka er hur det blir om kroppen aldrig får hinna förstå vad som är normalintag av föda. Förvirrat och den var hela tiden inställd på svält=spara

Självklart igen! Om det fått gå så långt så är kanske kniven den enda boten! Det är exakt det jag menar med att vår sjukvård är duktig på de akuta tillstånden, när man låtit det gå så långt så att en snabb åtgärd för att rädda liv måste sättas in (här har varje individ ett eget ansvar förstås).

Det jag pratar om är att ta tidiga symptom på allvar och rätta till obalanser så att de akuta tillstånden inte upppstår. Alltså två helt olika synsätt.

Och att vara frisk med en sönderskuren kropp är ju en sanning med modifikation i min värld. Du är fri från dina problem helt sant, vilket jag är glad för för din skull, men frisk är man ju aldrig mer efter en sådan operation (på det sättet JAG menar med frisk).

Att vara frisk som jag ser det är att ha en kropp i balans, en kropp som fungerar som den ska, i kombination med friska tankar och känslor så att vi fungerar till 100%.

Jag gillar inte heller BMI. Den ljuger. Ungefär.

#7 Jag håller med dig Hoppfull. Men sedan är det ju upp mig själv att ha dom rätta tankarna. När min dotter kom och berättade för mig att hon stod i kö för op så skrek jag ju NEEj man sk inte "stympa" sin kropp utan klara av detta med vikten själv. Idag har jag valt att se det så här: jag hade själv skulden i att det blev som det blev(minst 50 kilos övervikt) -anlag försåss som man aldrig rår på. Jag hade förstört min krop och sjukvården hjälpte mig att "hela" den. jag har vänt på mitt tankesätt alltså. Varför då? När man väl tagit ett sådant beslut att låta sig opereraskan jag ju inte gå omkring resten av liviet och känna mig "stympad" trasig, skuren i eller vad man nu tänker. Jag väljer att detta var positivt för mitt liv. och känner mig he, precis om en som kanske brutit handleden och har en stålplatta inopererad som stöd. Konstigt? inte för mig.

Men absolut och självklart är det så du ska se på det! Det är ju dessutom helt sant i ditt fall!

Det jag pratar om är sjukvårdens syn på symptom och hur man hanterar dem INNAN det fått gå så långt. Precis som jag skrivit så är vår sjukvård super på att fixa hyfsade liv när kroppen redan havererat, men för alla oss som går enbart med symptom… kanske på väg att utveckla sjukdomar, för oss varken kan de eller har intresse av att hjälpa. För vi har inte hamnat inom sjukkriteriet på proverna ännu. Det är DET jag pratar om.

Tänk om du fått träffa exempelvis en Indisk läkare som hade kunnat hjälpa dig innan du blev så överviktig. Ordinerat en kost, behandling och örtmediciner som fått hela din kropp att sluta vilja äta så mycket och må bra. Det finns sådana behandlingar! Givetvis måste man ju klara att avstå onyttigheter efteråt, men det har ju liksom inte med sjukvården i sig att göra anser jag.

Jag är superglad över att du är nöjd med din op. men det var inte riktigt det jag menade. Dessutom har visst tråden halkat av ämnet *harkel harkel, och ursäkta!*

#10 visst har vi glidit iväg från ämnet lite men jag kan knyta ihop den igen, haha. När jag var stor så hade jag inte heller mycket tillövers för olika mätmetoder och det är ju eg. ett försvar på det sättet att jag orkade inte ta tag i mitt problem utan valde att "inte se" vare sig någon våg eller måttband. Det blev ju enklare att leva så. Och faktiskt så vet jag inte om jag hade valt att tro på någon indisk läkare heller, jag hade nog avfärdat honom också*ler*

Det var det jag menade med min tråd att mätmetoderna finns och måste finnas för tex. sjukvården men sedan måste vi var och en bestämma oss för hur vi vill se ut och bortse från vad tex. BMI säger eller vågen för den delen. Utgå från vad du vill ha din kropp till och hamna på en trivselvikt.

Sedan håller jag fullt ut med om att sjukvården är urkass på att hjälpa människor med övervikt. men detkanske vi kan öppna en ny tråd om .

#4 Jag håller med dig..med mitt BMI så räknas jag som "sjukligt" fet! Men jag får ändå på mig storlekar som jag kan hitta i en vanlig affär!? Inte för att jag viftar bort det men ibland undrar man vilket man ska gå efter, vikten eller BMI.

Det finns ju något som heter höft och midja kvot också. 

BMI-måttet har kritiserats eftersom enbart vikten i förhållande till längden inte alltid säger så mycket om hur mycket fett en person har på kroppen tex hos personer som styrketränar mycket. Man har också under senare år uppmärksammat att en persons kroppskonstitution, dvs var på kroppen man samlar fettet, har en större betydelse än vikten i sig. Man vet tex att risken för sjukdom, tex diabetes typ 2 och hjärtkärlsjukdom, är större hos dem med bukfetma jämfört med dem som samlar fettet på lår och höfter.     

Midja-höft-kvoten är ett mått där man tar hänsyn till var kroppen samlar fettet. Midja-höft-kvoten räknas fram genom att man dividerar midjemåttet med höftmåttet. En kvot på mindre än 1,0 hos män och 0,8 hos kvinnor anses vara eftersträvbart för att minimera risken för sjukdom.

Här kan man läsa mera om höft och midja kvot och BMI. Tyvärr fungerade det inte att länka, men adressen är:

http://www.konsumentforeningenvast.se/templates/Page.aspx?id=564

(Fixade länken //Anne, medarbetare)

Vart sitter midjan egentligen då?

Där du är som smalast på magen ungefär vid naveln. Dom flesta normala byxor är gjorda för att sitta åt i midjan.

Hmm.. jag är smalast ca 9-10 cm ovanför naveln. Men även om jag inte är smalast där så är midjan typ vid naveln?

#16 ja midjan är vid naveln.

Om man binder vatten - stämmer då ett BMI?

#18 nej de gör det inte..

BMI är väll dessutom konstruerat för en genomsnittlig man och inte för en kvinna som många (eller alla) typer av generella tester är…

#20 nja de har jag inte hört något om.. de finns ju olika skalor beroende på om man är man eller kvinna eller barn.

#21 Testet i sig är fortfarande konstruerat för en genomsnittlig man, så resultatet även om det är olika skalor blir inte korrekt…

#22 tror inte att den är gjord för dagens genomsnittliga man heller om man ska vara petig. bmi stämmer inte alls då de inte tar hänsyn till kroppsbyggnad, muskler, eller vatten i kroppen osv. den bryr sig inte heller om onormalt långa personer eller korta personer. spelar ingen roll om det är en man du mäter på eller kvinna.