Men du, det är ingen fara. Det förstör inte allt ditt hårda jobb, och det påverkar inte din viktnedgång. Nya tag imorgon bara. :)

Nej men inte har du förstört nåt. :) Ibland måste man få unna sig något gott. Det är bara att ta nya tag imorgon som Anne säger. :)
En sak är iaf säkert, det du jobbat för har inte raserats pågrund av en liten kärleksmums. ;)

Jag tror att det kan vara bra att unna sig en liten godsak, så där ibland, bara det inte blir för ofta.

Men efter en månad, som låter hiskligt länge för mej som är utan karaktär, så tycker jag inte att du ska ha dåligt samvete.

Du har definitvt inte klantat till det, det gör inget att man äter något sött ibland.

Ibland om jag känner att jag ätit för mycket, så går jag abra en extra promenad eller något, så balanserar man upp det något. Tycker absolut inte att du ska ha dåligt samvete. :)

Det var nog ett planerat avsteg för Dig, för att känna hur det kändes.

Nu vet Du.

Jag är själv likadan när jag sätter tänderna i choklad var och varannan natt.

Så Du är INTE ensam om att må dåligt!

Låt oss må dåligt ett tag tillsammans och sen ta nya tag. Det finns en framtid - titta inte bakåt!

Kram // Shintaida

Så får du inte tänka, det är inte hela världen att du åt en kärleksmums ju, en förstör inget! :)

Jag tycker iaf att du är jätte duktig, bara att kämpa på! ;)

jag tror att många av oss här inne på iFokus är experter på att döma oss själva för hårt. Vi pressar oss - vårt psyke såväl som fysiken - till det yttersta. Tillåter oss inte att avika en millimeter från vårat "Perfekta" schema med hårdbantning, hårdträningen eller vad det nu kan vara..

men jag tror vi missar ngt på vägen. Att leva. Det är det där ständigt återkommande: "inte viste jag att alla dagar som kom och gick var livet". Vi strävar efter att leva sen, efter att vi blivit av med de där kilona, blivit lite starkare, tränat lite mer…eller vad det nu kan vara.

En kärleksmums tror jag bara kan vara bra. Att tillåta sig att leva. Att vara människa. Ingen maskin. Det är när man inte tillåter sig det som varje minut, varje timme blir en strävan efter det som komma skall. Vi missar att njuta av nuet. Och när vi missar det - då blir det svårt att stå ut, och då kommer de stora bakslagen. Då det inte finns någon hejd på svullandet, som ett brev på posten.

Jag vet hur svårt det är. Kämpar med det var dag. Läste en gammal dagbok från när jag var 16 år i dag. Det var exakt samma tankar som snurrade så som snurrar nu…hur ska jag gå ner i vikt, hur ska jag äta, hur ska jag träna…vad lycklig jag kommer bli när jag gått ner de där kilona. Vad bra jag kommer vara då..längtan..acceptansen. Främst acceptansen av sig själv. Från sig själv.

12 år senare…men samma tankar. Är det att leva? Känns onödigt.

Jag tror vi måste fokusera på att vara vår egen bästa vän. Bara det bästa är gott nog. Om jag vill ta en kärleksmums så kanske jag ska göra det. Och NJUTA av den. Problemet är när man tar en till och en till..och en till…och inte njuter utan istället drabbas av panik och ångest.

Lycka till alla ni som befinner er här. Och som tänker så många tankar, hittar så många vägar, försöker så hårt. Är så tappra. Fan vad vi är tappra. Modiga. Uthålliga. Glöm inte det!

#7 Så sant, riktigt bra skrivet!

tack alla för ert underbara stöd.=)