Läkarbesök
Idag var jag till en läkare för diverse saker. Hon var bra dock. Ärlig.. På både gott och ont. :) (Kommer nog försöka byta till denna för den andra jag har är jättedålig.. där händer ingenting.)
Iaf så kommenterade hon min vikt och uttryckte sin rädsla för att jag kommer kunna dra på mig ytterligare jobbigheter via den. Som hjärt/kärlsjukdomar etc. Jag har redan problem med knäna.
Jag har iaf ingen diabetes, tack och lov. Det fick jag konstaterat att de hade kikat på, och ingen annan ämnesomsättningsrubbning, mer än min sköldskörtel, men det såg bra ut idag med den medicinen jag äter.
Hon frågade om jag fått förslag om kirurgi av andra läkare, men där sa jag nej direkt. Jag vill inte genomgå en operation för att bli smal.
Min mage är rätt känslig och jag är rädd att det skulle bli värre än vad som är menat för min för mig. Bara genom en blindtarmsoperation låg jag tills sängs i 4 månader efter!
Så ja.. kontentan av detta. Ja jag måste gå ner i vikt. Enligt min psykolog ska jag bli bra i psyket först. Som det är nu så fort jag försöker, tar bort saker etc, så blir jag jättedeppad. Och jag vill ju må bra, inte bli sämre i mitt mående. =/
Det är en svår balansgång och jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig.
Som det är idag har jag inte brytt mig jättemycket om att undvika saker. vilket faktiskt också betyder att jag inte vill ha godis och chips varje dag. Vilket är jättebra ju.
Jag har alltid haft svårt att gå ner i vikt. Jag får kämpa som tusan för nåt knappt kilo..
Jag är rädd för min framtid och ledsen..
Behövde få skriva av mig lite.
//Ylva-Li
|| Studio Li (foto) ||
Vad bra att du varit till läkaren och blivit kollad! Jag förstår att det känns tufft att veta att man bara måste gå ner i vikt. Du får väl fortsätta att kämpa på "bara". Det är ju inte så "bara" det vet ju både du och jag. Bra att den här sajten finns med andra likasinnade människor.
Jag äter Levaxin för underfunktion av sköldkörteln det har jag gjort i många år.
Med många uppmuntrande tillrop och
omkramar från
Elisabet.
Tack. :)
Att jag är överviktig var ju inte direkt någon nyhet. ;) Det har jag varit ända sen liten. Har tydligen alltid haft dålig karaktär även som barn.
Fick höra av min äldsta syster att hon hittade mig vid 3 års ålder, ätande honung med sked i skafferiet. Hon frågade vad jag höll på med, varpå jag svarade: "Jag tröstäter!"
Jag var ett sånt där barn som snappade upp mycket och visste saker som de vuxna inte hade en aning om att jag visste. (Också vid 3 års ålder så var jag mycket irriterad på en teveserie där kvinnan blivit gravid men inte ville ha barnet. "varför tog hon inte p-piller!?, frågade lilla jag..)
Just nu känns det lite svårt vilken ända jag ska börja i. Jag måste försöka reda ut varför jag har ett sånt jobbigt förhållande till mat. Det är ju "bara" mat för bövelen.. Jag VILL faktiskt hellre vara smal, än att äta godis och chips varje dag. Men ändå så blir jag deppad (alltså riktigt riktigt låg. Vägrar nästan äta helt istället.) när jag försöker dra ner och strukturera. Så något är knas i tankegångarna. =/
//Ylva-Li
|| Studio Li (foto) ||
#2 Nu var jag på väg att fråga om du går hos någon psykolog för de felaktiga tankegångarna men så ser jag att det gör du ju redan!!! Och det är ju bra! För som du säger:- Något knas är det någonstans?! Har du varit Viktväktare? Där talas det ju mycket om varför man äter i tid och otid. Jag tycker att jag lärde mig mycket om felaktiga tankar ang. mat och ätande där, på den tiden jag var medlem.
Kära Ylva-Li!
Vad bra att Du fått en bra läkare!
Psyket och vikten går faktiskt hand i hand. Som MÅNGA inte tror! (Därav min man!)
Men ser jag att jag gått ner, så får han en gladare fruga. Går jag upp, så blir jag ledsen och ifrågasätter hela livet!
Vi måste kämpa, både Du och jag och andra, MOT både psyket OCH vikten.
Det är en balansgång, men vi SKA klara det!
Kram på Dig! 
Starta ny diskussion