Mitt slutmål är en vikt mellan 67-70kg (BMI 24-25), mitt första delmål har jag uppnått vilket bestod i att inte längre öka i vikt, nästa delmål är att komma ner under 100 kg.

Jag väger ca 110kg i dagsläget så jag har ca 40-45kg kvar att gå ner.

Jag har kämpat med min övervikt i många år och det är först nu det senaste året som jag har fått hjälp med medicinering för att jag har problem med ämnesomsättningen + att jag fick remiss av min läkare så jag har fått gå hos dietist.

Det som får mig att hålla motivationen uppe är dels att jag vill orka rent fysiskt lika mycket som jag orkat förr, att slippa ha ont i knän och höfter, kunna gå i vanliga butiker för att köpa kläder, mm.

Min målvikt ligger mellan 60-65, ligger på 68 just nu, väldigt nära alltså.

Jag startade min resa i höstas, då låg jag på ca 90 kg.

Anledningen till att det har gått såpass långsamt är dels ätstörningar, och fibromyalgi som gjort att jag har haft svårt att röra på mig.

Mitt bmi ligger på 22,5 men bmi passar inte för mig att mäta efter pga hur jag är byggd.

Vad som håller motivationen uppe är att jag märker en så otroligt klar skillnad i fibromyalgin i samband med viktnedgången. Jag mår så mycket bättre hela jag. När jag började satt jag i rullstol, nu är jag ute och springer, bara den tanken sporrar mig att fortsätta ta hand om min kropp. Annars vet jag inte vad som håller min motivation uppe förutom tanken på en finare kropp.

#2: 22 kg sen i höstas är väl inte långsamt! Det är ju en snabb viktnedgång.

Själv ligger jag nu på 97 och vill gärna ner till 60-65 så jag har långt kvar och jag har kämpat länge utan större resultat, jag har svårt för att hålla motivationen uppe under en längre tid. Jag använder mig av vågen och måttbandet.

#3 Ja du har nog rätt där, jag tänkte inte ordentligt :)

Kul att höra lite vad som får er att kämpa :)

Min malvikt ar 48kg. Just nu ligger jag pa 55kg, och har gjort i nagra manader, men jag sorjer inte sa mycket. Lyckades ga ner fran 65kg pa bara 2 manader och ar otroligt nojd over det! Har bara 7 kilo kvar (men ar valdigt nojd om jag bara gar ner 3 eller 5kg ocksa) och det far ta den tid det tar kanner jag :)

Jag mater genom att vaga mig nar jag kanner for det, och har kampat sedan i jul. Motivationen gar i vagor.. Vissa dagar orkar jag inte alls tanka pa vad jag ater, och andra dagar ater jag jattebra, och vissa dagar motionerar jag och sen kommer det en period da jag knappt orkar ga utanfor dorren. Jag ar en san manniska som bara mar daligt om jag forsoker pressa mig till att gora nagot, sa jag later min kropp bestamma hur mycket jag ska ga ner och hur snabbt helt enkelt :)

Först av allt, vilka fantastika viktminskningar!!!!!! Grattis till Er alla!!!!!!!

Har vägt mycket själv, gick ner 30kg för 1,5 år sedan. Nu gått upp 7 som jag börjat bita med nu.

Tror man inte egenligen ska titta sig blind på siffror och tabeller, utan försöka hitta en vikt där man trivs och känner att kläderna sitter bra.

Kram till Er alla, blir peppad att läsa allas historier.

Lycka till!!!!

Jag väger ca 74 kg och vill ner till 69,9 kg! Kanske lite till så man har lite att "bolla med".

Dom är sega som tuggummi dom här sista kilona!

Å

#8 hoho ja verkligen, de där sista kilona sitter som klister på mig med

Jag väger mig inte, jag mäter mig istället. Men jag kommer att väga mig när jag måste kolla om jag börjar nå mitt mål som är 50 - 55 kg, vi får se hur jag klarar det…men jag måste gå ner 30 kg, jag väger nu ( eller från början) 84 kg till en längd på 1,57. Inte bra….

Väger jag mig så kommer jag bara att bli besviken och ger upp. och börjar äta godis igen och sitter och deppar istället för att röra på mig..så vågen får vänta ett tag till

Borde vi inte slänga vågen eftersom den för så mycket illa med sig?!

Borde vi inte kunna försöka vara nöjda med oss själva som vi är och acceptera att vi duger som vi är?! För vem och vilka gör man detta?!

Borde vi inte kunna glädjas åt det vi istället har?!

Borde vi inte kunna vara nöjda med det vi uppnått i livet?! I slutändan så handlar väl livet om att njuta och glädjas åt de saker som vi verkligen är vi gör och är bra på. Alla kan inte vara proffs på allt.

Varför måste vi prestera för att göra oss själva och andra lyckliga?!

Varför kan vi inte känna att vi duger som vi är?!

Lite funderingar………………….

# 11 jag instämmer helt och hållet i det du säger. Men jag vill gå ner i vikt så mycket jag kan ( glad om jag kan gå ner 10 kg iallafall) eftersom det är en hälsorisk för mig,  jag har för högt blodtryck och tabletterna jag har hjälper inte så mycket. Jag bantar inte för att någon annan än jag själv ska må bra, vill folk inte acceptera mig för den jag är så kan de väl slippa…

ja att mäta sig istället för att väga är bra :) en vecka då hade jag gått upp 1 kilo men jag hade förlorat 10 + cm från kroppen ändå. Hade jag bara vägt mig vid det tillfället hade jag väl storbölat :P

för att svara på frågan; min målvikt är egentligen 55 men jag vill ha 60 till att börja med.. lite över 10 kilo dit. Borde inte vara någon big deal men mina kilon är som parasiter, vägrar försvinna ;-) men jag ska klara det :)

lycka till till alla andra :)

Vill ner till ungefär 64 kilo. När jag vägde detta var jag verkligen nöjd med mig själv och kände mig fin.

Nu väger jag 72 och har ju då en bra bit ner kvar. Efter tre månaders arbete så har jag lyckats gå ned knappt två kilo. Vill verkligen att det ska ta fart. Har ett bmi på 25.8 och vill ned till ungefär 23.

Någon som vill bli peppkompis? Kanske via msn eller liknande?

Nu har jag ingen direkt övervikt, vill gå ner en 5 kg, det fläskar till sig lite nu när man närmar sig de 50 och övergångsåldern.

Men det sättet jag mäter på är med kläder. Det är kul att plötsligt kunna använda gamla jeans som har legat i garderoben i 10 år.

Tycker det är svårt med våg och bmi, eftersom man kanske förlorar fett, men får muskler.

Förmodar att måttbands-varianten fungerar på samma sätt.

Med ett bmi på 25,8 så är du knappast överviktig. Varför ska alla vara så smala???

Själv är jag nöjd om jag kommer ner till 80 kg, är 174 cm lång och nu väger jag 97 så det är en bit kvar.

#16

Om det är mig du syftar på så har jag en enkel och bra förklaring

Allt mitt fett sitter på magen, höfterna och brösten.

Jag har det inte jämt fördelat och det är HOPPLÖST att hitta ett par brallor som sitter bra och klänningar är ännu värre.

Jag älskar att ha klänning och jag saknar att trivas i jeans.

Tuttarna för inte plats i klänningen och höfterna får inte plats i jeansen.

Jag vill inte behöva dra på mig mysbrallor en dag bara för att allting annat stramar.

Det tycker jag är tillräckligt av en förklaring.

Man kan väl kalla mig lite deformerad

#17. Inte deformerad, timglasformad heter det!

Snarare äppelformad. Hade jag haft timglasform hade jag inte klagat !

Jag är 159 lång och väger 59 kg. Ska ner till 52… Det är både en hälsofråga och en ekonomisk fråga. Jag mådde så mycket bättre då + att jag har så sjukt mycket snygga kläder som inte passar längre. Jag har helt enkelt inte råd att köpa nya och dessutom stör det mig att jag inte får på mig dem. Det är ett enormt slöseri, tycker jag…

På mig sätter sig kilona på magen och på brösten. Då märks det direkt på kläderna. En del smalare tunikor osv kan jag inte knäppa framtill längre… oj!

Mål 60 kg. Väger nu 69 kg. Är 161 cm. Har legat runt 72 kg i flera månader……

Mitt mål är att komma ner till 55kg. Fattas bara 3-4kg nu Jag går/springer varje dag. Tack vare att jag har hund nu så får jag röra på mig mer och därmed tappar vikt :)

Min målvikt är 57, vilket jag vägde för 2 år sedan. SKA dit, det tar dock väldigt lång tid..

Mitt mål (som ligger lååångt fram i tiden) är ungefär 85kg. Jag är 170cm lång, men brett byggd, så mindre än 80kg skulle se konstigt ut på mig. Folk tror mig inte ens när jag säger att jag väger 130kg.

Jag fokuserar på en stl i taget istället för mätning eller vägning. Ha gått från 54-56 till 50 -52 nu på 4 veckor.

Jag tappade…..från 160 kg till 98 kg.  (liiiiite fett + mycket motion).

Sen bytte jag jobb & ökade min arbetstid……värken spred sig i min kropp & ökade. Jag fortsatte jobba, minskade på min fysiska aktivitet……ooooops +12 kg.

Nu jobbar jag mindre (delvis sjukskriven)…..kämpar med att få tillbaka min fysiska aktivitet & tappa vikt.

Jag är 163 cm lång och väger idag 60,5 kilo (väger mig på morgonen).

Min målvikt är 55 kilo, ska vara snygg inför bikinisäsongen . Alltså har jag 5,5 kilo att gå ner. Vissa säger att jag är dum eller konstig eftersom de tycker att jag redan är normalviktig, vilket jag är men jag känner att min trivselvikt ligger ungefär på 55 kilo, då känner jag mig snygg och då trivs jag.

Det som funkar för mig är VLCD och promenader, jag kommer att hålla på med det tills jag når mitt mål.

Det som får mig att hålla igång är den där titten i spegeln varje dag och konstaterandet att man faktiskt går ned i vikt och det ser snyggt ut!

Är 170 cm lång och väger 52kilo. Eller gjorde det sist jag vägde mig iaf, var ett tag sen, tror jag kan ha gått ner lite.

Jag har ingen direkt målvikt, men vill få en platt mage och undvika att gå upp i vikt. Jag vet att jag inte kan stanna på samma vikt hela livet (jag är snart 15 nu), men just nu vill jag iaf inte gå upp något.

#28 Med den längden och vikten bör du inte gå ner mer.

Och absolut inte om du är 15 år. Det händer mycket i kroppen nu.

#29-30 Nja, jag vet. Men jag får typ ångest över min kropp ibland, blir ''deprimerad'' över att jag inte tycket om min kropp, tycker jag är fet och så. Men jag her ingen ätstörning eller så.

#31 Vad tror du en ätstörning är?

Om man är så smal som du är och blir deprimerad och tycker att man är fet så är man på god väg att etablera en ätstörning… Om man dessutom bantar då så är man redan där…

#32 Hur vet du hur jag ser ut? Jag är faktiskt inte så smal, vikt betyder faktiskt inte allt. Det finns väldigt många som är smalare än jag, väger mindre än jag och mår dåligt över sin kropp utan att ha en ätstörning.

Mitt mål är att väga  runt 85 kg i slut ändan. Nu först är de att komma under 100 kg sträcket….

Som jag gick upp var att jag åt p- piller och så trände jag inget. O pang så gick man upp i vikt. Jag vill gå ner för jag mår inge bra med min övervikt, rygg , knäna tar stryk. Och om man sak ha barn så vare ju bra om man var något lättare.

Var till läckaren här om dag så jag ska få gå till en dietist o så fick jag prova med tablet. Intresant o se vad detta blir då. Natuligtvis kunde man få högtblodtryck av dessa tableter men ska kolla blodtrycket om 3 veckor så de var ju bra!

Lycka till allihopa.

#33 Att ha en ätstörning har ingenting att göra med hur kroppen ser ut, det sitter helt och hållet i huvudet.

Det du skriver här är nog samma sak som så otroligt många andra tonåringar (och vuxna för den delen) känner idag.

Jag vet att jag låter lite tantig men för guds skull! du är helt normalviktig och växer fortfarande. Det är inte ett dugg kul att ha en ätstörning och det är inte kul att dag ut och dag in oroa sig och försöka förändra sin vikt.

Jag hoppas att det här problemet är något ni "arbetar" med på den här sidan för det är farligt om det blir en fel sorts peppning.

#35 Håller med till viss del, men det är svårt att hålla ansvar för alla som söker sig till denna sajt =)

Min målvikt är kanske 55 kg? Tror att jag väger 65+ nu (har ingen våg). Jag gick upp i vikt efter två täta graviditeter och nu senast rökslut . Vill ju komma i mina fina kläder igen! Just nu har jag nästan inget som passar, och det är dyrt att skaffa en helt ny garderob.

Jag har nyss börjat lite lätt med godisstopp & colastopp. Kommer nog att gå bra det här :)

#36 det är självklart svårt, men det är allas ansvar överallt då detta är ett stort problem som skadar otroligt många människor. Eftersom det är vi tillsammans som skapar dessa sjuka ideal så är det vårt ansvar att förändra det.

Jag menar inte att göra om denna sajten, men det är viktigt att uppmärksamma problemet.

Tillsammans kan vi göra lite skillnad.

Har skickat ett PM till sajtvärden för att göra henne uppmärksam på denna tråd så får hon därefter ta ställning till om/vad som behöver göras på sajten.

#39 Vad bra!

Av egen erfarenhet kan jag tala om att första och allvarligaste tecknet på ätstörnigar är just förnekelse.

Så länge man förnekar sina problem kan man inte heller få hjälp att må bättre, man är inte mottaglig. Det enda vi här inne kan göra är att säga vad vi ser, vilket kommer skapa både frustration och irritation.

Sedan behöver man inte vara allvarligt sjuk bara för att man har en ätstörning. Det finns så många olika nivåer på detta.

Ooops… syndat har jag gjort. Mycket cola & lite godis.

Det är tur att det finns måndagar!