Jag kan känna igen mig i det du skriver. Har länge länge velat gå ner i vikt och har gjort som du, testat en massa olika dieter men det har aldrig varat särskilt länge. Då har jag blivit arg på mig själv och ätit ännu mer, eller ingenting.

Nu har jag dock kommit på vad som passar mig och det är att äta det jag tycker om men i måttliga mängder. I början slutade jag med pommes och sådana saker eftersom jag visste att det inte direkt hjälpte mig. Nu mår jag illa bara jag tänker på att äta nåt sånt. Istället vill jag äta riktig mat som jag lagar helt själv och bli mätt för en längre stund istället för bara en kort.

Visst händer det att jag blir sugen på pizza och färdigmat, men det är inte alls lika ofta och jag kan stå emot. Sen tror jag att man inte behöver sluta helt med sådant, men tänka efter innan man äter det.

Jag pratar gärna och delar erfarenheter med dig. kim_axelsson@live.se

Mvh Kim

Jag funderar på om jag måste kontakta sjukvården för att få prata om detta.. Men det känns som ett stort steg att ta.

Du verkar ha kommit fram till ett förnuftigt sätt att förhålla dig till maten, Kim, men, du får ursäkta, du ser ju helt normalviktig ut på profilbilden. Skulle vara helnöjd om jag var så smal o fin som du ser ut… Har du redan gått ner all din övervikt?

Det som är mest ångestframkallande är tanken på att jag måste gå ner i vikt innan jag vågar bli gravid igen. Men måste jag det egentligen? Det vill jag ha svar på.

Kanske vore det bäst att skippa allt vad bantning heter ett tag?? Kapa allt som har med det att göra, forum, tidningar, bloggar..? Och försöka äta frukost lunch och middag… lättare sagt än gjort.

Ett stort hinder för viktminskningen är hetsätningen. Hamnar där. Sitter i smyg och äter. Och hatar mig själv.

Usch, stackars dig. Jag kan nog också känna igen mig i din beskrivning. Till slut gjorde jag så att jag satte mig ner och funderade på allvar vad jag kan göra och vad jag kanske kan vara utan. Ta det långsamt.

Börja med att ta bort någon grej du äter kanske varje dag och hoppa över bara den ett tag. Sen plockar du bort något mer och står över det också ett tag tills du är redo för nästa. Menar ju förstås inte att det ska sluta i 0 mat förstås!

Hur ser din dag ut matmässigt?

Jobbigt när man känner så att det bara snurrar en massa dieter och man blir allt sämre på at hålla dom.

Som sagt, berätta ungefär vad och hur du äter en dag! Kramar

Om du vill bli gravid så tycker jag att du ska försöka bli det. Då kan du också koppla bort tankarna på bantning och dieter under graviditeten och ta nya tag efter ammningen är avklarad. Att vara gravid hjälpte mig i min ätstörning (BED), tyvärr återkom den senare men har det under kontroll nu igen med hjälp av LCHF.

#3 Det finns ingen vanlig matdag för mig, alla ser olika ut. Men en vecka kan se ut så här:

Måndag till onsdag kör jag VLCD men vacklar på ons och trycker i nig 20 mariekex med smör och äter middag med sambon.

Torsdag tar jag VLCD till frukost och tänker att jag ska skärpa mig, men faller redan till lunch, eller innan och hetsäter..

Fredag äter jag fil o müsli till frukost, rester till lunch, frukt eller fika innan middan och kanske kyckkling till middag. Godis med smbon på kvällen.

Lördag blir som fredag plus en halv flaska vin.

Söndag har jag ångest och är arg på mig själv för att jag har så dålig karaktär.

#4 Men överallt läser man ju hur farligt det är att bli gravid om man är mkt överviktig?! Jag fick högt blodtryck och svår preeklampsi med mitt första barn. Då vägde jag 80 kg när jag blev gravid. Nu nästan 100… Fast ändå har jag vänner som är tjocka o gravida. Är det bara jag som fått för mig detta??

Lasttime, jovisst låter det som att du har en ätstörning… den heter BED (binge eating disorder) och enda botet jag kommit fram till, (har den själv) är att inte förneka sig något utan använda vishet när man äter.

Låter konstigt och skittrist javisst… Men för många med BED funkar inte dieter utan vi måste först och främst jobba med att få ett sunt förhållande till mat.

Direkt man hoppar på en diet och känner sig jätteduktig så förnekar man kroppen något. Det verkar inte vara en så stor grej men i hjärnan så jobbas den värsta ångesten om att aldrig få smaka den saken igen upp till ett monster.

Och vips så sitter man där och hetsäter.

För mig har det gått så långt att jag blir bortkopplad under tiden som hetsätningen pågår

#2 Jag har inte den erfarenheter som många andra här har och jag kan inte så mycket om ätstörningar och så vidare. Så kanske borde jag inte skriva något här, känns det som i alla fall.

Men jag kände igen mig mycket i dig och tro mig, bilder säger inte allt. Jag är inte normalviktig utan väger 20 kg över det jag ska väga. Jag har gått ner 2 kg på några veckor, hade nog gått ner mer om jag rört mer på mig.

Jag förstår att du tänker mycket på om du ska försöka bli gravid och jag tycker du ska satsa på det. Är man lycklig är det mycket lättare att göra saker. Men som sagt är jag inget proffs i detta.

#6 Ja, jag känner mej jätteduktig och euforisk varje gång jag bestämt mig för att påbörja en diet.. nästan oövervinnerlig. Men ångesten kommer ju igen så fort man ska vara social.. vågar inte ens berätta för nån att jag går på diet för jag skäms som en hund.

När suget kommer så blir jag som besatt. Om sambon säger att jag ska försöka låta bli så blir jag så jävla arg så jag tror jag ska gå åt.. Kan t om planera kvällen innan vad jag ska trycka i mig dan därpå om jag är ensam hemma…

#7 Tack för omtanken!

Jepp… solklart fall av BED…

Jag förstår dig, jag vet vad du går igenom och om du behöver prata, pm:a mig så kan vi byta msn :) Eller ta allt här :)

#9 När kom du tillrätta med din BED? har du kommit ur det alltså? Läste på din blogg att du fastat och så senast i våras??

Nej nej, fastan var över för länge sen, men jag har inte haft några tokanfall sen dess… nåt slipup men det kommer jag att få leva med.

Här kan du läsa om vad jag dras med just nu…

Oj! Det var inte kul! Hur är det idag då?

Omläggning och spolning varenda dag, 2 sorters penicillin till det. Hoppas dock på en jul utan hål..

Ja, hoppas verkligen det ordnar sig.

Men, åter till min situation (min tråd). Vad skulle du säga är det första steget för att komma ur en sån här ätstörning?

Sluta banta. Förbjud ingenting.

Förbud är att tigga om ett anfall och ju färre sådana man kan få är bättre.

Ät med vishet, det innebär att du sätter klockan och äter på fasta tider, hela tiden. Du äter det du vill ha, det du känner att du vill ha och vad kroppen behöver. Max 4 timmar mellan varje mål, helst 3.

Grejen med BED är ju att man kan inte sluta tänka på maten, gör man det så slinker både 1 och 40 grejer som man inte ska ha ner och sen får man ångest igen..

Vill kroppen ha en chokladbit, ge den en chokladbit… Annars blir man fanatisk och sen så har man tryckt i sig ett kilo choklad.. Så en chokladbit är inte så illa om man ser i det stora hela.

Ät maten först.

Hur har du kommit fram till detta? Har du själv gått på samtal, terapi eller så? Förlåt om det är en dum fråga på nåt sätt, men jag har råkat ut för en del självutnämnda experter tidigare och.. ja.

Tycker det låter väldigt sköönt om jag skulle sluta banta. Men det är förmodligen inte lika lätt att ge upp bantartänket som man först tror. Eller hur?

T ex låter det som om jag skulle gå upp ännu mer i vikt om jag skulle äta det jag vill ha, om än på bestämda tider. Reglerar sig det med tiden eller?

Håller helt med om det där med chokladen.. huvet på spiken.

År av BED, viss utbildning inom näringslära och en massa sunt förnuft som jag är ypperligt bra på att förmedla till andra men inte alltid kan tillämpa själv

Om man äter tex. var tredje timma så visst, första dagarna är nog mätta dagar med paltkoma eftersom man inte är van det. Men om man håller det, hur kräkfärdigt mätt man känner sig så minskar portionerna och man får inte dom där sugen som kan sätta igång attackerna.

Om du dessutom äter maten först så är inte suget så särskilt starkt efteråt.

Iom. att det knappt finns någon behandling mot BED så är det trial and error som gäller. Man kan gå till OA men en del fungerar det inte för.

Vad som gör att jag ens ger råd är för att dessa saker har funkat för mig. Nån  attack då och då får ju även jag men inte ens i närheten av lika kraftiga som förr.

tack ska du ha! Nu har jag fått ett konkret råd som nog kan få bort tankarna på bantning o hetsätning. Som du säger, om man tillåter sig så blir ju inte saknaden/suget efter det förbjudna så där hiskeligt stor. Ska försöka äta regelbundet, och MAT.

Nä, har gått på ätstörningsklinik i stan där jag bor för 7 år sedan. Men det var mest anorektiker.. så det funkade inte för mig. Och OA finns inte här.

Kanske man ska slänga allt pulver? Eller ta det som mellanmål?!

Du verkar vara en klok och erfaren tjej! Synd att du ska råka ut för det du nu går igenom. Sköt om dig!

Pulvret kan du behålla och använda när du har magsjuka eller liknande. Enklare att få behålla då :)

Försök att få i dig en klar färg per dag också :) Det kan vara frukt eller grönsaker men se till att få minst en färg :) Hjärnan mår bättre med färgglad mat :)

För mig så funkar det absolut inte att tillåta allt, äter jag en chokladbit så blir det fler. Det enda som har funkat att ta bort sötsug är att dra ner på kolhydrater så mycket som möjligt. Tyvärr så gick jag inte ner på LCHF men sötsuget och hetsätningen är helt borta.

Jag har provat LCHF i 3-4 veckor och allt sötsug försvann. Men när jag inte fick äta bröd, våfflor etc kolhydrater så tänkte jag tillslut bara på det och blev såå olycklig och hamnade i hetsätning. Jag hade också svårt att få LCHF att fungera socialt, kände mig så tråkig och besvärlig, men jag tror absolut att det är ett hälsosamt sätt att äta. Men min hjärna hängde inte med.

En LCHf-are skulle säkert säga att 3-4 veckor är för lite länge och att jag inte kommit över alla övergångsbesvär, vilket kanske är sant. Men, mitt matproblem sitter i huvudet. Och jag kände stress över att jag måste gå ner i vikt, vilket jag inte gjorde, och som förmodligen bara gjorde mig ännu mer deppig.

Jag ska jobba med att få bort bantningstänket. Äta normal mat på regelbundna tider. Det kommer att ta tid, men innerst inne tror jag att det kommer att hjälpa mig att senare ta tag i vikten.

Sen funderar jag på att ta kontakt med sjukvården och fråga om allt det jag undrar om att bli gravid igen. Kanske vore bra med en hälsoundersökning?