Skulle inte du sluta banta för ett tag och låta kroppen vila? Det är nämligen det den behöver göra nu.

Ställ bort vågen, klipp måttbandet i centimeterstora bitar och andas ut. Oavsett vad du gör nu så kommer du inte att få det resultat du vill ha/behöver.

Din kropp är under konstant stress. Jag vet att du vill gå ner men bevisligen så är nu din kropp så inställd på att det händer nya saker och omställningar hela tiden så den håller fast i allt den kan för den vet inte när den kommer att svälta igen.

Du och din kropp behöver en paus.

Jo, det är sant. Men sen jag slutade att banta och äter "normalt" och "normal mat", så har jag gått UPP 6 KG!

Vägde mig för skojs skull i fredags. Och det VAR INTE så skoj!

Har känt att kläderna stramar, men bara tänkt lite på det och gått vidare i livet. Det var därför som jag vägde mig.

Min artrit i knän och fötter mår inte bra av tyngden.

Inte heller min astma, då jag måste ta i mer nu för att ta mig framåt, så att säga.

Svårt att ta mig själv att ta mig ur sängen. Som tur är, har jag en garderob vid min säng, som jag tar tag i när jag ska resa mig.

Ibland måste min pojkvän hjälpa mig att vända på mig.

Nä, det lär väl bli att damma av min rullator först och sen min rullstol.

Satt i rullstol när jag vägde 96 kg, för en sisådär 8 år sen. *suck*

Men den konstanta pressen på dig och din kropp att gå ner har ju bevisat en motsatt effekt. Givetvis går man upp om man äter normalt efter år av tortyr… Det är ju rent logiskt att kroppen försöker rädda sig själv.

Jag väger en bra bit över dig och jag lovar att man kan röra sig och ställa sig upp även som storlek större.

Jag är inte jätteförtjust över min vikt heller men just nu är jag inriktad på att låta kroppen hela sig… på ett vis är jag ofantligt glad att det inte blev en bypass för då hade inte jag eller min kropp haft en chans mot infektionen.

Ge kroppen tid att hela sig, den behöver det.. Och så även du.

Ja, jag ska låta Dina ord sjunka in ordentligt. Lovar!

Men jag lider när jag inte kan gå ut och gå själv!

Det är det jag lider mest av, faktiskt. Annars är jag bara inne hela tiden. Går ut med soporna, men hur kul är DET?

Gå en liten bit i taget, stanna och se dig omkring, andas och var i ögonblicket och gå några steg till. Bara för att du inte kan gå fort innebär det inte att du inte kan vara ute :)

Ja, så långt har jag inte tänkt alls!

Det låter som om jag får ta rollatorn till hjälp. Sätta mig och vila ibland.

Om det är en rullator som krävs, använd en rullator.

Lär dig uppskatta livet som det är istället för att bara gå och vänta på vad som kan komma… gör du inte det så går hela livet dig förbi och du missar det.

Kan ta ett exempel i mitt liv..

Det enda jag vill just nu är att duscha hela kroppen samtidigt, utan en massa tejp och abs-dynor.

Dock så har jag kommit så långt att jag kan uppskatta det jag faktiskt har. Morötter och äpplen, en massa söta råttnosar som älskar att pussas och 2 underbara katter som kurrar i mitt knä medan undulaterna kvittrar förnöjt.

Jag uppskattar de fina sakerna i mitt liv trots att det samtidigt är fullt med svårigheter och motgångar… men vad spelar dom för roll egentligen när man tillåter sig att leva här och nu med de goda sakerna som redan finns i sitt liv?