när jag tänker på alla olika sätt att bli av med överflödskilon - för alltid eller bara för stunden - så slår det mig att MYCKET av det här med viktminskningsarbete handlar om att ha tilltro till sig själv.

jag har varit överviktig under i stort sett hela mitt liv, och jag har lidit av fetma i minst 20 år (jag fyller snart 42), och jag har prövat MASSOR med olika bantningsmetoder.
ibland gick jag ner nå't eller några kilo (EN gång gick jag faktiskt ner över 20 kilo), men det tog inte lång tid, så var alla kilon tillbaka igen, och dessutom hade de tagit med sig några kompiskilon…

nå'nstans i all min bantningshysteri så har jag insett att *för mig* (bästa jag poängterar "FÖR MIG", så att ingen tror att jag dissar nå'n speciell bantningsmetod, för jag är FULLT införstådd med att alla metoder inte passar alla, och att det gäller att hitta SIN metod, och sedan vara nöjd med det) handlar det om att jag rört mig alldeles för lite i förhållande till vad jag stoppat i mig, så jag har i stort sett hela tiden insett att jag måste ändra min livsstil rätt radikalt för att lyckas bli av med min övervikt.

men att INSE saker och att sedan GENOMFÖRA dem är två *vitt* skilda saker, tyvärr…
så jag har fortsatt vräka i mig fel saker, samtidigt som jag suttit på min stol vid min dator.

eftersom jag insett (rent teoretiskt, då) att det handlar om "enkel matematik" (det jag äter minus det jag rör mig), och eftersom jag är en "feg", lätt hypokondrisk människa, och dessutom är en fattig människa (att vara förtidspensionerad blir man inte RIK på direkt) så har jag aldrig vågat prova de där "get thin quick"-metoderna i form av pulver eller piller.

men tillbaka till ämnet för detta inlägg, kanske…
tilltro till sig själv.

kan det vara så att det här med att banta är en typisk "tjejgrej", och att mycket handlar om just tilltro till sig själv?
vi tror inte att vi fixar (läs: är mentalt starka nog) att byta ut våra dåliga vanor (när det gäller mat och fysisk aktivitet) mot sunda sådana, och därför lockas vi av de där "get thin quick"-metoderna som piller och pulver utgör?

*jag* (JAG) tror i alla fall att det till stor del handlar om det, och dessutom är det säkert en spegling av den tid vi lever i - med STRESS och "allt ska ske NU".

vad skulle hända om vi gav oss själva lite "empowerment" och cred, och kom på att det kanske handlar om mitt *tänk*, och att om jag ändrar hur jag tänker om mig själv, så kanske jag slutar att göra mig själv illa genom att stoppa i mig så'nt jag ju VET att min kropp inte behöver, och dessutom insåg att man genom att röra på sig aktiverar kroppens egna "lyckohormoner " (endorfiner), och att jag på så sätt helt gratis (ja, det kostar ju såklart lite ansträngning från min sida, men det kanske det skulle vara värt?) skulle kunna få det "high" som jag (omedvetet?) söker genom att äta fel saker och för mycket?

nä, jag yrar förmodligen…

men kanske nå'n förstår hur jag menar?