ja, jag är FULLSTÄNDIGT övertygad om att man kan bli så pass mentalt stark och fokuserad att man klarar av en viktminskning på egen hand (obs! mina tankar gäller *såklart* endast om det inte finns någon *kroppslig* sjukdom i botten. det finns ju förstås sjukdomstillstånd som gör det svårt eller kanske till och med *omöjligt* att gå ner i vikt "på egen hand", men för de flesta av oss så beror vår övervikt/fetma på att vi "helt enkelt" har ett "feltänk" bär det gäller oss själva, vår mat och vår fysiska aktivitet)!

för att klara en viktminskning som består av MÅNGA kilo (det är väl i och för sig olika från person till person vad detta begrepp - "många" - innebär - själv hade jag ungefär 40 kilo att gå ner, och *för mig* är *det* "många"), så tror jag att man "måste" dela upp det i flera kortare "viktminskningsresor" för att klara av det - i alla fall så är det så *för mig* - skulle jag hela tiden tänka "nu har jag 29 kilo kvar att gå ner!"  (jag började på 100 kilo, och nu väger jag 89), så skulle jag förmodligen ganska snart tappa orken, för 29 kilo är MÅNGA kilon…
därför *försöker* jag (det är banne mig inte lätt, och jag får påminna mig själv om "ett steg i taget" FLERA gånger varje dag!) fokusera på "just nu - IDAG"…

jag har börjat "banta" SÅ många gånger i mitt liv, men alla gångerna så kraschade jag efter ett tag, och gick sedan upp alla kilon igen.
efter flera misslyckanden börjar man på nå't vis tänka på sig själv som ett misslyckande, och man resignerar liksom - ger upp…

jag vet inte varför jag *denna* gång känner HELT annorlunda inför det här med viktminskning, men det står fullständigt klart för mig att det *är* "nå'nting" som är annorlunda, och detta "nå'nting" (som jag ännu inte lyckats lista ut vad det är) ger mig HOPP, och STYRKA, och jag griper tag i alla hjälpmedel jag kan komma över - jag sitter här med excelfiler och worddokument med pointslistor och webbsajtsadresser och stegräknare och decilitermått och personvåg och gym-kort och min promenadkompis sienna, och jag använder mig av alla dessa hjälpmedel, och jag har min bästa kompis lotta med på viktminskningsresan, och jag har andra människor som hejar på och säger uppmuntrande saker till mig, och när jag nyttjar allt detta, så blir det SÅ mycket lättare att klara av det som förut varit TOTALT omöjligt…

att gå till gymmet första gången var lite ångestfyllt ("jag är så fet! och ful! och flåsig!", men jag satte "du vet inte vad människorna på gymmet har i ryggsäcken - de kanske också var överviktiga och flåsiga INNAN de började på gymmet och blev sådär smala och smidiga och vältränade!" på repeat i huvudet, och dessutom tänkte jag att jag åtminstone GÖR nå't åt min vikt och min ohälsa nu, så de har *ingenting* att klaga på eller himla med ögonen åt…
fast ingen klagar eller himlar med ögonen åt mig på gymmet, såklart - det var bara min egen hjärna som satte upp det hindret för mig.
för hjärnan (och resten av min kropp) vill ju "såklart" att allt ska vara som vanligt.
och det *ska* det ju vara - det är bara det att "som vanligt" NU betyder "käka enligt viktväktarnas rekommendationer", "promenera 2 timmar per dag med sienna", "aerobicspass vid datorn några gånger i veckan" samt "runt 1 timme på gymmet varje vecka"!

kom igen, tanten - nu KÖR vi!
*manar på*

Tror också att tankens kraft är jättestor. Ska köra en resa i vår… Tror på mental träning! :-)

Höromdagen kom ena sonen hem och sa: Far, ska vi börja träna? Ja,gör det, farfar, sa femårige sonsonen.

Utmärkt tanke, sa tjocka tanten, han behöver det.

Menvafan! Tjocka tanten då?

Jag förereder mig mentalt, som jag sa tidigare. Varje dag är en dag närmare min mentala GBP. För jag tror jag kan. Med kunskaper om detta "tillstånd" i ryggsäcken blir min övertygelse starkare och starkare, och redan nu finner jag en tillfredsställelse i att försöka.

Äta lite av allt borde man gjort sen barnsben. Äta mycket av allt + lite till skulle man aldrig ha börjat med. Men nu gjorde man ju det och den (komiker) som sa: Det är aldrig för sent att ge upp! ska bannemej få se en präktig käftsmäll.