Jag känner igen det!

Dom gånger jag kommit ner på 77 och är på väg mot 76 börjar jag liksom hetsäta. Precis som om jag aldrig mer skulle få mat eller äta mig mätt.

Och, sjupp, sjupp så är jag uppe på mellan 82 och 85 IGEN!

Jag tror att det är för att man inte "känner igen" sig i den nya snygga "sviden" man får.

Men den HÄR gången ska jag äta, släppa taget, "se" mig smal och klara det, en gång för alla!

OCH DET GÖR DU MED!! *basta*

Har också varit där… Och det är rädsla för förändringen helt enkelt.

Och för min del märker jag att karlarna glor mycket mer när jag är smal, och det känns jobbigt för jag har aldrig betraktat mig själv som snygg eller värd att glos efter.

Jag var dock smal under ca 5 år, men då var jag gift och kände mig trygg så att säga .

Vem är man som smal? Det kan vara svårt att veta.

Hur man kommer förbi det? Fokusera stenhårt på din målvision. Du har ju visualiserat dig själv som smal. Vilka kläder du ska bära. Hur du ska skutta fram. Att folk ger dig komplimanger. Strosa på stan och få beundrande blickar. Häng fast vid det, skjut undan de andra tankarna. Mind control. Du kan! Det är rädsla för att misslyckas som också spökar.

Tack! Jag får jobba ännu hårdare med det mentala… Har "fuskat" med det också. Det ligger nog lite i det där med "rädd för förändring"… Får fundera på detta ett tag…

Visualisera mera! :-)

som de andra säger, rädsla för förändring! även tror jag en typ av "belöning" i vissa fall? att man lätt tänker "nu har jag ju gått ned så mycket så nu kan jag äta lite.. så utvecklar man ett nytt beroende igen osv…

Det är därför det är viktigt att sagta ned en vitminsknign om det går för fort. Mina första 15 kilonmn  gick pergört fort. så de sista 5-7 kilona saktade jag ned, för att lära mig kontrollera mitt energi intag, leva och unna mig saker ibland under kontroll. tack vare det kan jag nu klara migsjälv, lever precis som jag vill och men ändå går ned lite till då och då.

Jag har också varit där, fast för mig har det nog mer varit suget efter sött och onyttigt som tagit över! Och då när jag har smockat i mig en massa skit under en dag/kväll så mådde jag skit!

Jag brukade oftast bryta min diet då, för att jag tyckte att jag var dömd till att vara fet för resten av mitt liv!

Nu i helgen var det nära att jag gjorde en sån sak igen, men hann hejda mig i sista stund.

Det jag gör är att jag frågar mig själv om jag vill vara fet och otränad resten av mitt liv? Om jag vill må skit varje dag? Om jag inte vill kunna träna fullt ut med hästen?

Min häst är ett stort driv för mig, jag vill komma ner i vikt och komma i form för hans skull också! Intalar mig själv att det inte kan vara kul att släpa runt med en tung ryggsäck som inte sitter som den ska….
Har som mål för oss att vi ska starta i en dressyrtävling i September  det här året!

Så det är som du säger själv, det är som att man kommer till en mental tröskel som man bara måste tordas komma över!

Jag tror på dig, men gör du det själv?

Styrkekramar till dig!!

Hej! Jag har haft precis samma situation många gånger. För min del tror jag att det ligger mer i rädslan att misslyckas, än i rädslan för förändring. Jag är helt enkelt så rädd för att jag skall misslyckas i långa loppet att jag liksom väljer att starta misslyckandet på egen hand, mer direkt, än om det bara hände av sig självt. Låter det helt knäppt? Jo men visst. Men så funkar ju gärna hjärnan med sina inprogrammerade vanor och tankemönster. en sorts skydd. Om jag själv ser till att det går åt hel*ete så slipper jag i alla fall skämmas eller bli besviken över att jag misslyckades med ännu en viktminskning. Typ. Jag försöker nu att identifiera dessa tankar och bemöta dem innan jag omedvetet handlar för att lsippa misslyckas. Hittills går det inte så bra. Men jag har åtminstone identifierat flera situationer och tankemönster som leder mig till kakburken/godisksålen. Ett steg på vägen!

Kram!

Jag är mer rädd att om jag går ner i vikt så kommer det bara fortsätta… detta vet jag bottnar i mina anorexitendenser från grundskolan. JAg tränade 3 timmar om dagen 4 dar i veckan, sov dåligt och åt en snickers och drack en milkshake om dagen i 3 månaders tid eller något tills min kropp i princip stängde av.

Så jag är rädd för att gå ner FÖR MYCKET istället… känns litet underligt att säga men så är det för mig iaf.

#8
Jag hade samma rädsla som du innan jag började.
Var rädd att jag skulel sluta äta alls och tappa fattningen om vad som är sunt och fint smal och vad som är för smal och "snuskigt".
Men genom att jag gick ned med hjälp och stöd så försvann rädslan och jag fick mer kontroll på ett sunt sätt. fick se att det gick att gå ned myckt i vikt utan att äta en ärta om dagen och undvika godis jämt.

Åh, vad bra stöd man har här på VIF! Har gått och funderat på detta. Har bestämt att jag inte ska väga mig på ett par veckor, både för att ta bort det där psykologiska belönandet, straffandet mm. Har inte vägt mig på ett par veckor och ha bestämt mig för att inte göra det förrän om tidigast två veckor igen… Jag tänkter mycket på vv. Helajna, du gör fantastisk reklam för det. Shintaida har också hoppat på vv på distans… Det kanske fungerar för att få kontroll på portioner, mängder och så för mig…

#10 SaJo

Jag rekommenderar VV också varmt!

Även om det är på distans/online, så känner man sig "säker". Och undrar man något, kan man antingen fråga här eller ringa VV. Dom är trevliga!

JAG känner, på bara två dagar, att jag TRIVS med VV, att jag hamnat rätt nu. Det var f*nimej på tiden! *fniss*

Och man blir MÄTT!

Men det kan vara lite knepigt i början, innan man lärt sig alla finesser som finns online. Men tar man sig tid, så lär man sig snabbt. Jag kan det mesta nu och känner mig varm i kläderna.

Så Du är välkommen på VV-tåget! Platser finns! *ler*

Alla är välkomna! Ja, det här blev nästan reklam, men "for a good course".

#10
Kul att höra att du känner att du får bra stöd här, det är det detta är till för!:D

Jag kanske ger lite reklam för VV *fniss*
men det är för att jag så gärna vill spräcka "myterna" kring VV ochframförallt hjälpa andra! Innan jag börjde var jag oerhört skeptisk…
Sen fick min kompis mig att föjla md påett möte och då insåg jag vad det egentligen gick ut på.
Man är mätt! man lär sig att må bra! Kroppen väljer tillslut själv bort de dåliga sakerna osv…
jag blev helt förbluffad över att det gick så bra och över hur bra jag mådde (och givetvis fortfarande)  att jag bara inte kan vara tyst ! :)
Alla är värda den här hjälpen och möjligheten! :D

#11 Så kul att höra att du känner dig "hemma" glöm inte att berätta hur det går och dela med dig av med- och motgångar :D

Du får testa ett tag och så kan jag fråga dig! *he,hee*

Jag vet ju innerst inne att jag är på rätt väg… Jag tror dock att jag får pausa och låta saker och ting sjunka in ett tag…