Hej och välkommen hit, först och främst!

Usch, det låter inte alls lätt… Jag känner på sätt och vis igen mig då jag blivit mobbad nästan hela min skoltid, dock var jag väldigt smal i början men gick upp i vikt just för att jag åt mer och mer som tröst. Men jag vet inte riktigt vad jag ska råda dig att göra eftersom du tränar så pass och det inte fungerar. Jag kan dock säga att kosten är viktigare än träningen… Men du verkar ju ha försökt det också! Men du klarade ju ändå 7 kg så kanske skulle det funka om du höll fast vid en kost? Jag tror inte dom gör GBP-operation innan du är 18 nej, tyvärr… Men du borde gå till en dietist via din vårdcentral och se vad dom kan säga! :) Om du inte redan försökt det…

Det låter ju inte alls bra som din mamma håller på heller, fruktansvärt dåligt att göra så mot sitt eget barn i stället för att stötta… Jag har som tur är aldrig upplevt det och jag kan inte föreställa mig hur det måste kännas att bli mobbad utanför hemmet och sen även av sin mamma på sätt och vis. Jag vet faktiskt inte vad du ska göra där heller, om du inte kan prata med henne om hur du känner, att hon sårar dig.

Du är definitivt inte sjuk i huvudet! Dom flesta här är "matmissbrukare" och "sockerberoende", man är inte sjuk i huvudet för det. Jag själv har gått från 68 kg (eller jag vet inte, jag vägde mig aldrig som smal) till 100 kg under tonåren fram tills nu (fyller 23 i år) och jobbar på att gå ner dem. Hr gått ner 6 kg med hjälp av Alli och nu är jag på Viktväktarna sen ett par dagar tillbaka och hoppas gå ner mina 25 kg som är kvar innan nästa år..

Du är så välkommen att skriva av dig här! Ingen dömmer någon… Jag hoppas att någon har bättre svar och råd än mig, jag kom inte med så mycket nyttigt här faktiskt så det kanske var lite onödigt men du ska absolut inte känna dig "dum i huvudet" eller något, då är vi alla det här i så fall! ;)

Lycka till!!

Hej och välkommen hit!

För det första, du är INTE sjuk i huvudet. :)

Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Redan som barn var jag överviktig. Vilket följde mig upp hela vägen till idag. Jag har inte haft oturen att ha blivit fullt så mycket mobbad eller retad för mig vikt, och mina föräldrar har alltid varit stöttande.. men ändå. Känslan av att vara äcklad av sin egen kropp.. =/

Jag tror att du först och främst skulle behöva hjälp med ditt mående. Jag tror fullt och fast att mående har mycket stor betydelse i vår kamp mot vikten. Mår inte psyket bra, så är det näst intill omöjligt att gå ner i vikt.. Iaf har det varit så för mig. Det är först idag, vid 26, nästan 27 års ålder, som jag äntligen känner mig balanserad nog att gå ner i vikt på riktigt. Jag har gått med i viktväktarna och har under 3-4 veckor nu gått ner 2.3 kg. :)
Men, så har jag också ett jättestöd i min psykolog som jag går hos regelbundet.
Verkligen trist att din mamma beter sig som hon gör. Förstår hon att hon gör dig ledsen? Har du berättat för henne hur du känner när hon säger så?
Har du någon annan vuxen i din närhet som du känner förtroende för, som kan stötta dig? hjälpa dig att ta kontakt med en psykolog/terapeuft eller liknande?

*stora kramar*

   Hej Juste!

 Jag säger det också på en gång här i början JUSTE! DU ÄR INTE SJUK I HUVUDET!punk!

Bra,att du har hittat hit.Här tar alla väll hand om dig o hjälper så mycke som det är möjligt med olika saker som man kan skriva.Alla har sin egen "historia"att brätta,men många gången liknar allt mer eller mindre sitt eget liv.Vi alla har ju viktproblem mer eller minre.

Jag kan känna smärtan av det som du skriver för just det som mamma säger är jätte viktigt i äns liv…jag tror inte,att det är minde viktig var pappa säger,men som förbild till barnen,,, flickor=mamma… pojkar=pappa…det är hemmifrån som allt börjar vanligt..vårat liv…allt va det innebär…Därifrån får man "resväskan" att ta med sig o vandra till livets vägar.

Nå jag skriver inte nån bok,men lite till vill jag skriva till dig som tröst,spark i rumpan osv frammot.

Jag önskar av hela mitt hjärta,att du får all hjälp som du är värt att få,att livet blir lättare o du slipper ha maten som din fiande för mat behöver man att leva vidare.Jag önskar,att du får hjälp,att bearbeta med dina känslor för,att orka gå vidare,för det som du skrivitr..visar lite mer till det.Jag önskar att du inte är för blyg,att söka hjälp av nån terapeut,psykolog o att föräldrar ställer upp på rätt sätt.

Jag skriver inte,att jag vet allt. Jag ville skriva bara för,att jag är många…många år äldre än du o många dom var sin texter jag har läst.Härliga människor som kan ge så mycke om man är gammal eller ung eller mitti mellan.Jag känner värkligen,att jag är en av"oss alla"

Jag vet också hur det är,att tappa livsglädjen..att  man har försökt att kämppa o kämppa… med vadå…till vilken nytta o till vem osv för ändo är inte just nån som ser en som männis kan men man ska ine ge efter hur det än är att man måste bita i hopp iblad.

Jag har fåt så mycke nu energi den lilla tiden som jag har varit med här.Jag har fåt nu början till allt nytt.Jag har gåt,den långa vägen o inte har den varit lätt inte,men som i  tack i dag har det blivit mycke lättare.Du har här i sajten allafall människor som vill ge handen till dig o dra dig med till ett härlig liv som är o väntar.

Jag hoppas att du har förståt var jag skrev…jag har kunat säga bara,att tillsammans är vi starka att sträva efter det lättara liv som vi vill.

Till här slutet vill jag skriva detta,fast jag vet inte om det passar ,men skriver allafall.

                   När jag har följt

                      en väg genom

                      livet ska jag

        inte frukta den för

     jag kommer inte att

                gå den igen.

                                              Lycklig resa o lycka till med allt.

                                              Kram pepp-pepp

                                              Mvh inisklo

Du har kommit rätt! Här hjälps vi åt i med- och motgång!

Hej Juste,

Ska vi ta det från början, du skriver att du försökt många gånger att äta rätt. Då till min fråga, vad är att äta rätt enligt dig?

Det psykiska välmåendet är A och O för en lyckad viktnedgång… Jag har själv problem med detta men nu hittat en kost (Viktväktarna) som passar mig och får mig att må bättre, så det fungerar, trots att vissa dagar är riktigt dåliga…

Hej igen Juste!

Kom på mitt i allt…sämmer så gott o väl,att psykiska välmåendet är A och O som man kan läsa lite olika ställen här,men det som jag tänkte av min egen erfaranhet är,att din mamma säkert älskar dig jätte mycke,men kan vara att hon kanse har skulde kännslor för,att du har problem,att hon helt enkelt inte vet hur hon taklar saker o ting.

Min mamma var likadan, men jag han aldrik rensa upp allt med henne ännu mindre men pappan min,men min problematik blev värre o värre på alla möjliga o omöjliga sätt osv,att tag o promsa allt i tid o kanse visa till din mamma helt enkelt var du har skrivit här..För det skulle vara skönt till dig säker,att ha henne som din stöd också som peppar dig.Trots allt är mamma…mamma

Ys… nu känner jag mig som  nån alltvetande,men jag vill så gärna hjälpa till om jag kan.

För som sakt det är inte bara mat o mat…

Jag skulle råda dig att kolla in den här bloggen, den är mycket värd att läsa, handlar om en nu 18 årig tjej som bestämt sig och kämpar sig ned från 133 kilo + att hon skriver för att hjälpa sig själv och andra för att inspirera till att inte ge upp och att få stöd, jätte många tonåringar som skriver kommentarer och berättar sina historier.

(kunde inte länka så jag klistrar in adressen)

http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.13993497

Om jag inte minns helt fel är ens lycka väldigt avgörande för ens vikt, är man olycklig drar man lätt på sig några extrakilon (om man inte tappar matlusten dvs). Detta har jag själv märkt då jag tappade lite "hull" när jag började gymnasiet och blev så otroligt mycket lyckligare när jag hittade mina otroligt fina vänner.

Har du någon du kan prata med? Det är tråkigt att folk ska vara så otroligt otrevliga men lyssna inte på dem, du vet bättre!

Hejsan =)

Vill först som många andra säga att det verkligen inte är sjuk i huvudet! Dock lätt att komma in i de tankebanorna som du är i just nu med vikten och allt, har själv varit där. Jag har sj alltid varit överviktig (eller rättare sagt böjade bli överviktig vid 4 års ålder), jag har alltid haft dåligt själförtroende. Jag har dock haft turen att inte bli mobbad i skolan för min vikt etc., men jag har dock fått vara med om den psykiska misshandeln i hemmet som du också får uppleva i din vardag.

Kan börja med att berätta att min pappa började trycka ner mig om min vikt redan när jag var kring 11 år, han hade då precis kommit ur sitt drogmissbruk. Han började förbjuda mig från att äta godis och ville knappt att jag skulle äta mat. Dock med tanke på att jag bodde med min mamma så kunde han inte göra mer än att skälla på mig över min vikt. Jag brydde mig då inte så mycket om vad han sa för att jag hade min mamma som stöttade mig. Allt förändrades när min mamma tog livet av sig pga depression och jag var tvungen att flytta till min pappa. INte nog med att jag anklagade mig sj för min mammas död, så hade jag min pappa som bara klagade på mig hela dagarna om min vikt. Klagandet blev värre med åren. Jag tröståt ju såklart så det blev ju inte direkt bättre för den delen. Det gick så långt att jag att jag själv började få självmordstankar och var extremt deprimerad, jag drog mig undan från världen. Nu när jag är 18 och har levt tsm med min pappa sen jag var 13, har jag äntligen börjat må bättre och lyckats minska den psykiska misshandeln från min pappa.

Det jag gjorde var att konfrontera honom med vad det var han gjorde. Jag frågade min pappa om han ville att jag skulle dö som min mamma? Om han älskade mig? Varför han gjorde så här mot mig? Om han ville att jag skulle må dåligt? Varför han inte stöttade mig istället? Varför följder han inte me mig och tränar om han så gärna vill att jag ska gå ner i vikt? Med andra ord blev det en massa frågor, frågorna fick honom att inse vad det är han gjorde mot mig och hur pass hårt det påverkade mig.

Med andra ord så är ett av mina tips att konfrontera din mamma (om du nu inte redan gjort det, eller alltid bra att göra det igen). Få din mamma att tänka om, få henne att tänka på att den kärlek hon har för dig, visar hon inte på ett bra vis, nästan det sämsta viset som hon kan visa det när det gäller ditt välmående.

Jag vet hur det kan vara att ha en magsäck stor som kina, knepet är ju att man ska äta ofta om dagarna, och lite mindre portioner. Ät mer fibrer och fullkorn, det mättar oftast mer. Du kan alltid be din mamma att köpa hem fullkornsvaror istället för vanligt. Tänk på att du ska inte svälta dig sj och du ska inte överäta. Det är inte lätt jag vet, men man måste försöka. Ät ca 3 huvudmål (frukost, middag, lunch) och 2-4 mellanmål om dan.När det gäller portioner och mellanmål, till en början tänk att en tallrik räcker per huvudmål, till mellanmål kan du ta t.ex. två ägg och en knäckemacka (jag brukar oftast ta 1-2 frukter men det e upp till var och en).

Mitt sista tips, av vad jag kan komma på, är att det är ditt liv. Gå inte ner för att andra säger till dig att du bör gå ner i vikt (nu menar jag inte att det är din anledning men jag vet att jag brukade tänka att folk tyckte att jag var fet och därför måste jag gå ner), du ska vara den som vill gå ner  ikt för ditt eget välmåendes skull. Vålmående både psykiskt som fysiskt. Du är den viktiga just nu, var självisk och tänk på dig själv, försök vara stark och blockera andras osäkerhet som de visar genom att klaga, det är dina tankar som betyder något. Hjälp dig själv genom att prata ut om dina känslor, blockera dem inte, släpp dem "fria", gråt, skrik, vad som än får dig att må bättre. Hitta något som du tycker är kul att ha som motion, t.ex. dans. Är superkul att dansa så det kan jag enormt rekommendera.

Nu måste jag sluta skriva, såg att det blev superlångt ;) Skicka pm om du vill prata eller ha msn för jag lovar att jag kommer att finnas där för dig och lyssnar gärna, jag kommer att peppa dig precis som många andra här inne =D Välkommen, du är stark som vågar berätta om ditt liv, du är värdefull, glöm aldrig det!!!

hej,

av någon slump hamnade jag här och jag blev nästan rädd när jag läste det du skrivit, det kunde lika gärna varit jag som skrivit det,

skillnaden är att jag aldrig mått riktigt dåligt av att vara överviktig fören de senaste åren, jag har alltid varit en människa full av liv och det är bara ibland folk slänger ur sig vissa dumma grejer men det händer väldigt sällan och jag har aldrig riktigt blivit mobbad för det. Mitt största problem tyckte jag var att inga killar tittade åt mig.

Men för 2 år sedan gick jag med i en raggarklubb och efter att ha umgås med raggare så har jag verkligen börjat trivas med mig själv. där är killar som gillar tjejer med former.

Alla mina kompisar är as smala men dom säger saker som åhh ajg är så tjock, då känner mig sig jävligtfet helt enkelt, men ändå får jag höra hur fin jag är, de säger att de är avundsjuka på mitt hår min sminkning mina kläder.

Så ett tips till dig som jag har läst att de andra oxå har skrivit är att börja med att vara nöjd med dig själv gör sånt som gör dig glad så kommer du må pzykiskt bra och då kommer du efter ett tag må mer fysiskt bra oxå.

när jag gick i 8an så började jag käka mindre och mindre och jag vet inte hur mkt jag gick ner men när jag börja gymnasiet i en ny klass en ny skola och började stressa mkt mer så gick jag upp igen, jag kan säga att jag itne får på mig de jeansen igen men jag trivs med mig själv så nu ska börja träna mer och käka mindre.

det var hemskt det med din mamma oxå, min mamma är själv överviktig precis som min storasyster och de har alltid funnits där att säga att jag är vacker precis som jag är :) min pappa däremot har lite för ofta slängt ur sig saker som att jag itne borde äta så mkt, då blir man ledsen.

jag hoppas att detta har hjälpt dig något, som att veta att du inte är ensam och att vara nöjd med dig själv precis som du är :)

- I´m Big blond and Beautiful <3

//Linda

Vill bara säga att jag också varit matmissbrukare i många år. Tryckte i mig allt som smakade sött. Som du säger, 2 semlor, inga problem. Jag har nog ätit fler än så också på kort tid. Dock har jag aldrig stoppat fingrarna i halsen.

Iallafall vad som tillslut hjälpte mig var när jag uteslöt allt som smakade sött. Godis, frukt osv. Jag åt mer protein och fett istället. Ägg fisk kött. Då försvann äntligen mitt ständiga sötsug

Du skriver

"Jag motionerar dagligen på 1 timmars promenader, och simmar 3 ggr i veckan utan något som helst resultat."

Och du får visst resultat av detta, det främsta skälet till att man motionerar är inte viktminskning utan hälsa. Utan denna motion kanske du hade mått mycket sämre ex. får man ofta mer depressioner och liknande om man inte motionerar. +Ditt hjärta och liknande mår bättre, en överviktig person som motionerar kan faktiskt må bättre och leva längre än en normalviktig person som aldrig motionerar. +Motion stärker leder och skelett.

Och jag håller med uteslut ALLT sött som får ditt blodsocker att skjuta i höjden för när det sedan kraschar någon timme senare blir man ännu mer  sugen på sött. (Alla snabba kolhydrater har denna effekt så alla såna bör uteslutas el minskas rejält på ex. på vanliga såna källor förutom socker är ex. vitt vetemjöl och potatismos). Tänk på att vanlig fabriksmat kan vara proppad med snabba kolhydrater ex. sweet chilisås och ketchup innehåller massor med socker.

De första veckorna utan socker kan vara oerhört jobbiga, lite som att sluta röka. Kroppen vill ha sött när den är van.

Börja med att bli av med ditt sockersug.

Finns en bra bok som heter Sockerbomben som inte är så dyr om du beställer den i pocket.

Det tar några veckor och är fruktansvärt jobbigt men när du tagit dig igenom det värsta blir det lättare för varje dag.

Först när du har stabiliserat ditt blodsocker så kan du börja banta eller lägga om dina matvanor som det ju egentligen handlar om.

Jag tror att du fixar detta!

Visa alla idioter som mobbar dig att du har tagit kontrolen över ditt liv nu och det brukar vara så att skrattar bäst som skrattar sist!

Lycka till!

Kram Anette