En 17 åring i en trasig, uttjänad kropp. Låter lite väl dramatiskt men är så det känns.

Jag har kämpat med att gå ner i vikt sedan den 14/10-09, innan dess flera misslyckade försök med olika "detox-kurer", piller, lchf etc.

Vändningen för mig blev alli. Utan allis hjälp i början hade jag gett upp.

I januari fick jag problem med min mage. Jag gick upp 6 av de 11 kg jag hade kämpat med att ta bort. Efter det magkrånglet började jag att slarva med att räkna och försöka hålla mina vanor. Det positiva jag gjorde var att jag började motionera allt mer och mer.

Nu är min mage dålig igen. Gastroskopi visade på en ilsket röd slemhinna. Jag har varit inne på sjukhuset en vända för att jag hade kraftig vätskebrist. Tanken på mat gör mig illamående för jag vet att jag får ont efteråt. Jag har tappat de där 6 kg igen under loppet av 2 veckor. Och vågen fortsätter neråt, likaså min kropp. Håller på och testar mediciner som ska hjälpa mig men än så länge finns det inget som hjälper fullt ut. Varje dag är i det närmaste en kamp för att få i mig näring nog till att ta mig upp ur sängen. Så sent som idag svimmade jag i skolan.

Vad är det jag vill ha sagt?

Jo, det finns viktigare saker än att gå ner i vikt! Oavsett vilekn orsak till att man började gå ner i vikt, bättre självförtroende, snyggare kropp, bättre hälsa etc. Viktminskning är bara en del i det hela och det är nog alltför lätt att fixera sig vid vågen och måttbandet.

Nu säger jag inte att min kropp är som den är till följd av min viktminskning, absolut inte, men jag har fått mig en tankeställare de senaste dagarna. Jag går hellre upp 1 kg än går runt och är yr.

Sköt om er!