Jag tror inte det är sunt. Och förlåt om jag är för rättfram nu, men ditt tänkande känns inte sunt alls. Jag tror du skulle må bra av att få prata med en psykolog om ditt förhållande till mat? 
Att gå ner i vikt ska inte behöva betyda svältdiet, vilket ditt förslag är. Du ska inte behöva gå hungrig. Det mår du inte bra av, varken fysiskt eller psykiskt.

Hmm det var det jag misstänkte. Men hur klarar sig dom som är opererade då? Är magsäcken verkligen så liten att man inte får i sig något. Vet hur besvärligt min mamma hade det efter sin operation.

Ja, deras matsäckar är så pass små, alternativt ingen alls, om man gör en bypass. 
Jag tänker gå in på huruvida jag anser en operation vara sund eller inte, för det är inte upp till mig att avgöra, men jag tycker inte att man ska äta som de gör om man inte har genomgått operationen.
För hur som, så tror jag inte att du mår bra av det, iom att du kommer vara vrålhungrig. :)

Ja usch ja vad hungrig man kommer att vara.

fyll ut dina måltider med grönsaker, mätt som tusan blir man o ger lite energi, jag personligen tycker att det är hur trist som helst att äta kall sallad, jag späder ut min mat med tex färska champinjoner, zuccini, instrimlad morot osv grönsaker som är goda varm med andra ord, så äter jag tacos så har jag lite lite köttfärs o masso av strimlad zuccini o champinjoner å så kryddar jag det med tacokrydda, man märker ingen skillnad i smak men mätt o glad blir jag o tallriken ser full ut……funkar i all mat, grytor,pasta rätter…..u name it

Men jag är megakräsen när det gäller grönsaker.

#6 Som jag!

Jag instämmer med Ylva-Li.
Jag blir så ledsen varje gång då jag hör att man vill lösa sin övervikt med olika varianter av svält. Jag vet att det är lätt att ta till det, och lätt att missförstå att det är det är det bästa sättet. Men faktum är att det är bland det värsta du kan göra mot din kropp. Svält kan ge lika stora, och i många fall större skador på kroppen än övervikt. Så tycker man att det är värt risken, så tar man inte bestlutet om viktminskning för att må bra, utan för att se bra ut. och redan där tror jag att det är dags att tänka över sina tankar till ett stunt förhållande till mat och vikt. Jag tycker att alla som lever med en svårkontrollerad övervikt bör ta hjälp att gå ned på ett eller annat sätt, inte minst för att kontrollera tankar, känslor och förändringar på bästa möjliga sätt. För det är så oerhört lätt att ta till sig av fel saker och glömma bort varför man faktiskt ville gå ned i vikt från början.
Hade inte jag haft min sambo och tagit hjälp av viktväktarna är jag rädd att jag inte varit den jag är idag.

Jag är fast besluten efter mina, och många vänner erfarenheter att övervikt och dåliga matanor är mer psykologi än mat. Allt sitter i huvudet, och det är fortfarande faktorer i mitt liv jag kämpar med idag, trotts att jag nu hållt min vikt i  över 1,5 år så finns de där. Tackvare att jag tog mig ur skalet och tog hjälp kan jag nu ta mig igenom alla dessa faktorer, hålla vikten, må bra och pristera fullt ut på alla plan.

Ja dessa tankar är stora hos mig. Förra året var det bara ångest och svält som var min vardag. Räknade kalorier, vägde maten och försökte att hitta flera sätt att minska på dessa kalorier. Så jag vet hur det är. Min dietist som jag fick tilldelat efter detta sa om jag inte sagt något om mina problem och fortsatt att svälta mig själv så had ejag kunnat utveckla anorexia till slut. Jag och min stora käft. :(

Kanske jag hade kunnat vara smal idag. Men men så det är därför som jag har svårt att "banta" utan försöker att hitta genvägar utan att behöva tänka på kalorier och liknande.

Visst, kanske hade du kunnat varit smal. Men till vilken nytta? Hur hade du mått idag då? Inte lycklig iaf.. det tror jag inte. För du hade fortfarande inte kunnat se det fina i dig själv. 
För faktiskt, vi ÄR fina, vare sig övervikt eller undervikt. Jag tycker hellre att man ska gå ner i vikt av hälsoskäl, än av skönhetsskäl. :)

Har du haft kontakt med psykolog eller kurator? Jag tror du verkligen skulle behöva få hjälp med alla dina tankar, för att kunna få ett sunt förhållande till mat, först.

Jag har en mentalvårdare och en psykiatriker men inget jag vågar prata med om just detta för jag gjorde det en gång förra året.

Psykiatrikern har jag mest för mina mediciner och hon är numera deltidspensinär så hon är inte på jobbet så ofta. Bara 18 timmar per vecka.

Men va? Nu hänger jag inte alls med. Din dietist sa att om du INTE sagt nåt, så hade du troligtvis utvecklat anorexia? Men då var det väl bra att du sa något? För det är ingen sjukdom du vill ha, hoppas jag. :)
Eller var det nåt annat som hände för att du sa något förut?

Nä inte vill jag ha anorexia men jag ville bli smal.

Jag satt och pratade med min psykläkare som jag har stort förtroende för och det var där jag råkade nämna det. Att jag hade en sån ångest över maten.

Visst var det väl bra. Antar jag.

Smala vill vi nog alla här inne bli, men till vilket pris?
Jag tror definitivt att det var bra att det tog stopp där, även om det kanske betydde att du inte gick ner i vikt.
Men att inte ha en ätstörning betyder inte att man inte kan gå ner i vikt. Därför tror jag att du behöver få behandla ditt förhållande till mat, för det låter inte sunt, och det vet du nog också. 
Men kan du få ett bättre förhållande till mat så tror jag också att du kan lyckas gå ner i vikt, OCH samtidigt faktiskt må bra!

Jo jag vet nog det. Innerst inne.

Belive me.. smal genom anorexi är inte smal, det är sjuk. Sjuk i en dödlig sjukdom.Och inte tusan är det kul heller.

Bara att du inte är säker på att det var bra att det tog stopp där när du berättade det antyder att du inte är "helt frisk" i din relation till mat. Jag tror det skulle kunna hjälpa dig att faktiskt få hjälp från exmpelvis en dietist, psykolog.. ja vem som egentligen som kan hjälpa dig att få ett bättre förhållningssät till maten.

Dietist har jag varit hos men vi har inte kommit fram till så mycket och mina gånger är slut.

Det kanske går att få komma igen? Eller till någon inom psykiatrin med kompetens inom ätstörningar? För ajg vill inte trampa på tår eller vara elak men det låter som du har problem med tankar och beteende kring mat och det är inte kul om man låter det ta kontrollen. Det blir inte bra någonstans.

#16 Min pojkväns lillasyster har aneroxia, hon fyller 16 år, han sa det att hon kan dö om hon inte äter:(

Kontakta din vårdcentral. Nu. 
Säg som det är. Du har problem med ditt förhållande till mat och du behöver hjälp.
Då kommer de kunna skicka dig dit du behöver komma.
You can do it!

Men så farlig är det ju inte för jag äter ju. Och en massa godis. Ville bara ha lite tips på hur man bantar. :S

#21 Men prata med en dietist :) Dem är bra på sånt, viktväkarena med:)

#21 Matproblem handlar inte bara om att inte äta alls. Det handlar också om att inte ha ett sunt förhållande till mat, vilket jag inte tycker att du har.
Nu låter jag hård, förlåt, men jag vill dig bara väl.
Vad du berättat tidigare så räknade du kalorier och försökte få så lite som möjligt, vågade knappt äta, det är inte sunt. Alls.
Att du äter godis väger inte upp ditt förhållande till mat. Snarare tycker jag det pekar mer på ett matproblem.
Tycker dock inte att en dietist är första vägen att gå först. Prata med din läkare. Alternativt läs lite på ätstörningar.ifokus. (För som sagt. En ätstörning är så mycket mer än "bara" anorexia.)

Mmm det är sant. Jag äter mera nu än förra året och det är inte sunt det heller. Men inte tänker jag prata med min läkare om detta för han tycker att jag bara skall ta mig i kragen och sluta med allt onyttigt.

Byt läkare. ;)

Jag vet inte om man får. Man är tilldelade efter område.

Man har alltid rätt att byta läkare!

Han är duktig annars och väldigt omtyckt så jag vet inte. Måste väl övertala honom.

#19 Jo, det är ju så. Man kan bli ruskigt sjuk. Jag har varit där, där man är rent fysiskt svårt sjuk förutom det psykiska.

#29 Och nu idag åkte hon på magsjuka (har med varit det över helgen),ja hon går till psykolog osv.
Men du tog dej ur ditt? Starkt jobbat!

#30 Jag jobbar på det… rent fysiskt är det längre ingen fara.

#31 Okej ja det tar tid, har en kompis som hade det, hon kom ur det och mår idag bra :) Bara att kämpa, många syrkekramar till dej!

# 26 Du har vad jag förstår kontakt inom psykiatrin ta upp detta med om. Det är viktigt att du har ett bra förhållande till mat. För du har barn och dom tar lätt efter.

Dels bantande men även annat.

Så ta kontakt med din psykiatriker