Helt klart intressant!

Jag skulle verkligen behöva gå och prata med någon jag med. Men jag känner ett stort inre motstånd mot detta. Starka känslor av misslyckande väller fram. Och det känns fullkomligt tabu att prata problem med en främling. Jag är ju en duktig flicka och duktiga flickor klarar sig själva.

Hur gjorde du för att komma i kontakt med din "pratperson"? Slår man bara upp första bästa i telefonkatalogen? Detk änns inte så förtroendeingivande.

I alla fall; helt klart intressant med detta att händelser från barndomen påverkar vårt beteende. Jag är helt inne på detta jag med. Kanske i samband med genetiska förutsättningar att trilla dit på missbruk. Jag brukar säga att jag lika gärna kunde ha blivit alkoholist och jag passar mig noga för att överkonsumera alkohol.

För min del ligger en hel del i att även jag är uppvuxen utan pappa (han fanns i närheten, men inte på riktigt; föräldrar som skilde sig tidigt och pappa har alltid lämnat över alla beslut till mamma). Jag tror att ksilsmässan tog mamma hårdare än hon velat påskina och hon tröståt alltid. Var kraftigt överviktig. Hos oss har mat alltid använts för att antingen förstärka eller döva känslor. Det beteendet har jag med mig sedan alltid. Sedan förstärktes detta, tror jag, av att jag saknat en pappa, en fadersfigur. Jag har alltid dragits med en enorm prestationsångest; om jag inte är bäst på allt kommer folk inte att tycka om mig. Jag lägger ribban mycket högt för mig själv, alltid. Kanske bottnar detta i att jag innerst inne trott att pappa lämnat oss för att vi inte var perfekta, inte var bäst, och att om jag inte är perfekt så kommer även andra att lämna mig. Så ätandet för min del blir inte som för dig ett tröstsökande, utan ett sätt att döva ångesten.

Vet inte. Vore intressant att prata om med någon.

Berätta gärna hur det fortsätter!

/Linda

nyppa det ligger helt klart nåt i det, jag har samma problem, min mamma har druckit väldigt mycket under hela min uppväxt, det resulterade i att vi har varit hos mormor o morfar väldigt mycket, där åt man kaffe o bulle kl 7, frukost med gröt o ägg kl 9, fm kaffe med dopp kl 11 sen middag kl 14 ca o så em kaffe  o kvällsfika. Det var alltid mycket mat o fika på bordet när de va dags att sätta sej. Vi bakade mycket. Både jag o min syster har problem med överätning, fast det går i perioder. Jag minns att mormor kunde säga saker som , vi fikar lite så känns det bättre eller ta en bulle så ska du se att det ordnar sej . Jag är helt övertygad om att detta är en del av att vi har problem med detta ätande.Ha de bäst Lotta

Jo jag har funderat på nån slags kbt tror ni det kan va en lösning??

Tyvärr, jag tror att man i första hand ska leta förklaringar till överätning på andra håll än psykologiska trauman. Hunger känner alla människor och nästan alla djur, och dessa mekanismer är djupt rotade i våra kroppar. Jag gissar att det finns många som har problem med överätning, trots en bra uppväxt.

Om man ska leta förklaringar som är kopplade till hjärnan snarare än kroppen, så tycker jag det ligger närmare till hands att jämföra med ett missbruksbeteende. Se tex denna artikel i Aftonbladet.

Missbruksbeteenden är svåra att få bukt med (min pappa dog alkoholiserad), men en strategi är avhållsamhet. För tex sockerberoende så kan man prova att avhålla sig från allt som får blodsockret att svänga.

#3 ja det ligger nåt i det men jag känner o tror att det ändå finns en viss grund i att man ständigt blivit matad med att ha ett visst förhållande till ätandet som tröst o belöning osv osv…

#4 Det kan stämma, men det jag försöker säga är att det i så fall nog är toppen på isberget.

Även om man försonas med sina trauman så tror jag inte att beteendet försvinner. Det lever nog sitt eget liv. När man väl börjat äta för "tröst och belöning" så är det svårt att komma ifrån i sig självt.

Jag tog kontakt med en läkarre på vårdcentralen som sen remiterade mig till öppen psyk. Träffade där en kbt psykolog som tyckte vi skulle koncentrear oss på min sociala fobi. Jag började medicineras med Cipralex för min depression och sociala fobi och samtidigt började en kbt baserad grupp för socialfobiker. Efter det har jag börjat gå i samtal med en anna psykolog där vi nu rotar lite i uppväxt och så. Vi ska träffas 15 gånger. Sen paralletlt eller efter det komemr jag få träffa ytterligare en KBT psykolog med inriktning på matproblematik där man jobbar med beteenden kring ätande.

Jag har även funderingar på att söka hjälp hos Bitten Jonsson

www.bittensaddiction.com

Nån skrev nåt om alkoholism. Jag är alkoholist,  nykter sedan fem år tillbaka. Slutade med nikotinet i sommras och efter det har jag gått upp drygt 40 kg. Börjar mer och mer acceptera att jag är sockerberoende eller överkänslig mot socker. Även fast det svider.

Skulle vilja rekomendera ett program "Efter tio" där man intervjuar Bitten Jonnson. Där diskuteras sockerberoende, väldigt intressant!

http://www.tv4play.se/aktualitet/efter_tio?videoId=1.1523381

Pratade med min mor om det här i dag, Hon berättade som någon annan skrev att när hon var liten och var ledsen eller nedstämd så tröstades hon met mat och fika istället för kärlek.

#6 Bitten Jonssons tankar verkar ligga i linje med det jag skrev i #3, sista stycket. Lycka till!

För man är satans hungrig !*fniss*

Har också en pappa som jobbade borta mycket. Har också vuxit upp med en mamma som tröstade med mat och firade med mat! :-)

Så visst - jag har lärt mig att hantera många känslor - både upp och ner - med mat/godis/fika mm.

Försöker göra det bättre med barnen. Inte förknippa belöningar med mat och inte heller trösta med mat/godis. Och att lära dem att prata om sina känslor…

Ditt liv låter väldigt likt mitt, fast det var mormor som bjöd mig på fika. Och se, när jag sitter och skriver detta sitter jag och äter godis som jag inte ens var sugen på…

Hur går det för dig? Känner du att det hjälper att tala ut?

Vi har bara träffats ett par ggr så det är lite tidigt att svara på om det hjälper. Dock är jag väldigt tveksam till att det ska hjälpa men jag tar tacksamt emot all hjälp jag kan få.

Och jag tycker inte alls det är skamligt att söka själp hos en psykolog. Kanske att det kan vara lite skämmit att säga det till vissa men jag behöver ju faktiskt inte skylta med det.

Vad är det för sklillnad på att ha ont i ett knä och ont i själen?? Det finns nog ingen som resonerar så om dom har brytit ett ben. Nä jag vill inte gå till en läkare det är skamligt. Jag går hellre omkring med ett brutit ben. Kanske kan vara en tankeställare?

Helt rätt! Absolut inget skamligt; bara en känsla inom mig av misslyckande - "jag skall minsann klara mig själv", liksom.  Men jag skulle ju inte gå omkring med brutet ben för att vara duktig… ;-) :-/

Jag får fundera på det här. Vore kanske bra att angripa problemet även från den vinkeln.

Berätta gärna mer löängre fram om hur det går!

Efter att ha läst diskutionen ska jag blanda in min näsa med.

Hetsätning/tröstätande och allt vad det nu kallades är en form av ätstörning, ungefär som anorexia och bulimi, fast åt andra hållet då…

Anorexia uppstår genom att man bantar och samtidigt går på dieter. Till slut blir man så "blind" och "manisk" att man bara vill gå ner mer och fortare. Vilket leder till att man svälter sig själv och samtidigt ökar sitt träningschema till många timmar om dagen.

Precis som anorexia så uppstår även hetsätning (eller som många egentligen kallar det "Tröstätande", vilket är fel benämning).
Många av er som diskuterat i dennan tråden nämner att ni fikade efter nästan varje måltid och åt flera gånger om dagen. Att äta flera mål om dagen är ju faktiskt en bantningsmetod, men det förutsätter att man äter lite. Ni då som har ätit alla dessa mål har vad jag förmodar ätit en stor normal potion. Många sådana portioner är ju givetvis för mycket energi, kalorier och ah vi vet, man går upp i vikt.

Det är DET som är problemet.

Man blir inte hetsätare av att "troöstäta", det finns inte ens något som heter så. Utan hetsätning uppkommer då man äter för mycket och hela tiden. Det vill säga 4 mål om dagen, 5 fikapauser, 4 mellanmå osv osv..
Någon nämde att dens morfar dött för 8 år sedan (beklagar verkligen) och att psykologen ville få ditt "tröstätande" kopplat till bortgången. Det stämmer inte heller.
För som sagt, du nämner även hur du och din morfar brukade fika och äta mkt varje gång.. Då startades en ny rutin. Att man äter så ofta så lurar man hjärnan att "om jag inte äter nu, kommer jag svälta mig själv. Jag kommer bli hungrig". Då går man och äter kanske en macka. Sen någon timma senare kommer det tillbaka.
Ingen äter för att det är tröst, man äter för att det är en invand rutin. Den blir du inte av med genom att lyssna på en psykolog som kopplar det som "tröstätning" för att man förlorat någon nära i livet. Den blir man av med genom att sluta äta alla dessa överflödiga "springa-till-skafferiet-stup-i-kvarten". Hetsätning som det heter (och inget annat) är en form av ätstörning.

Fast flippers, nu tycker jag att du är lite respektlös. Jag både tröstäter och hetsäter i perioder. Jag är medveten om att jag har ett stört förhållande till mat och ätande och jobbar med det. Att säga att det inte finns något som heter tröstäta är fel. Tröstätning och hetsätning är två helt olika saker. Båda sakerna finns och kan för olika människor ha olika orsaker. Mitt tips är att du läser på om hur signalsubstanserna i hjärnan fungerar och vad som händer när man uppelver känslor som man tycker är jobbiga och vad som händer när man då lugnar ner sig/tröstar sig genom att äta sådant som påverkar belöningssystemet. Detta är väldigt intressant! Att lära sig hantera sina känslor är ett viktigt säteg på väge till ett normalt förhållande till mat och ätande. Skulle du säga till en kokainmissbrukare eller en alkoholist att han/hon bara behöver sluta ta sina droger? Det skulle nog inte heller fungera… :-/

Jag vet också hur det är med vanor. Vanans makt är mycket stor. Men det räcker inte att försöka bryta vanan med viljestyrka. Åtminstone måste jag personligen ta reda på varför jag har för vana att reagera genom att äta i vissa situationer. Och lära mig att känna igen "farliga" situationer och därmed även de känslor och tankar som automatiskt får mig att stoppa något i munnen. Detta för att kunna parera och skapa nya vanor och tankemönster.

Du får tycka vad du vill men servera inte dina åsikter som fakta låt gärna lite mindre mästrande. :-)

Genom viktväktarna fick jag tänka till och fundera kring varför just JAG blev överviktig. Något som jag tycker är jätte viktigt i en viktnedgång och det VIKTIGASTE för att senare kunna hålla vikten.

Idag har jag lärt mig att jag nog blev överviktig bla för att jag var uppväxt med GOD mat, inga grönsaker, lite frukt, vitt bröd, sedan var jag yngst i familjen och då blir det lätt en omedveten "tävling" om maten. Samt att då min bror är 5 år äldre och min syster 9 år äldre och jag ville alltid ha lika mycket mat och godis som de åt…det skulle vara rättvist! Vilket givetvis inte fungerar i längden…

Jag anser att jag genom detta fick en ätstörning. En störning so jag alltid kommer att tvingas vara medveten om, för om jag inte tänker på det finns det ingen hejd på mig. kan äta massor vissa perioder. men genom detta vet jag om det och lär mig steg för steg att hantera det.

Bulimia nervosa (bulimi)

Bulimia nervosa är en ätstörning. Den som har bulimia nervosa hetsäter i perioder och känner en stark längtan efter mat och godis. De två vanligaste ätstörningarna hos unga människor är anorexia nervosa och bulimia nervosa. Tveka inte att söka professionell hjälp vid symtom på bulimia nervosa.

Bulimia nervosa är en ätstörning som oftast drabbar flickor och yngre kvinnor i åldern 15-25 år, men som i sällsynta fall kan drabba pojkar och yngre män.

Den som har bulimia nervosa hetsäter i perioder då man känner en stark längtan efter mat och godis. Detta sker samtidigt som man försöker gå ner i vikt. Det blir en stark konflikt mellan längtan efter mat och viljan att gå ner i vikt.

För att klara av den här konflikten framkallar man kräkningar eller använder kanske laxermedel efter hetsätningen. Ofta genomför man bantningskurer, fastar och motionerar överdrivet. Hetsätningsperioder följs ofta av starka skamkänslor. För den som har bulimia nervosa hänger självförtroendet tätt samman med kroppsform och vikt.

Det finns likheter mellan anorexia nervosa och bulimia nervosa när det gäller rädslan att bli tjock och längtan efter att gå ner i vikt. Det är inte ovanligt att anorexia nervosa övergår i bulimia nervosa. Cirka hälften av dem som haft anorexi får sedan bulimi. Tillstånden kan också överlappa varandra.

Ofta börjar problemen i tonåren med att man blir mer och mer intresserad av sin vikt, vilket leder till upprepade bantningsförsök. Efter en tid tappar man kontrollen över situationen och att äta framkallar stark ångest.

Det finns troligtvis flera orsaker till sjukdomen: psykologiska, biologiska och sociala faktorer. Kulturella förhållanden med det slanka, kvinnliga skönhetsideal som vi har i västvärlden kan också påverka synen på vår egen kropp. Det finns studier som visar att störningar i familjens relationer kan vara en bidragande faktor. Svåra perioder eller händelser som pubertet, dödsfall eller en familjekris kan också utlösa bulimia nervosa.

Bulimia nervosa kan ge omfattande medicinska komplikationer. Det finns risk för bestående skador efter hetsätning i kombination med laxermedel och/eller vätskedrivande medel. Bulimia nervosa kan också ge upphov till frätskador på tänderna efter upprepade kräkningar och obalans i kroppens saltnivåer.

Källa: Vårdguiden.se

Jag har inte läst allt jättenoga, men tänkte ändå lämna min åsikt :P

Tror att det finns många olika anledningar, för människor är olika.

Jag har bulimi. Det började med att jag ville gå ner i vikt. För att passa in, för att få självförtroende nog att vara mig själv…typ. Och det funkade också, fick träningsanorexi sen. Ingen har någonsin fattat hur osäker jag var. För jag var så duktig på idrott, vilket gav status, som gav mig självförtroende…osv. tills jag kom till BUP och  fick gå upp i vikt igen…

Jag äter på alla känslor. Tröstätning och hetsätning är inte samma sak! Inte för mig i alla fall.
Men hetsätning kan vara en form av tröstätning. Hetsätningen är en total uppgivenhet, jag orkar inte försöka stå emot. Hetsätning är när man väljer det allra onyttigaste för det ska ändå upp igen… hetsätning är ngt som oftast kommer som en följd av stessätning, tröstätning, nervositetsätning, trötthetsätning, ångestätning eller vad jag nu känner, eller bara för att jag vet att jag kommer inte klara av att låta bli att äta, så jag kan lika gärna göra det… ond cirkel, jag vet.
Det kan till och med börja med att jag tänker att åå vad skönt, det gick den här gången, jag slappnar av, tänker, det går ju bra det här…kan äta lite till det var ju gott… ni fattar.

Och hunger och mättnad har ju inte längre ngt att göra med sug efter mat. knappt att känslan av proppfullhet hindrar mig från att äta längre.

Det finns mkt som kan leda till överätning, men för mig är nog hopplöshetskänslan värst. Och ja, till er som undrar, jag har sökt hjälp.

Men det jag egentligen ville säga var, alla är olika, alla har sina anledningar och måste hitta sin väg ut. Men det är inget fel att diskutera, för man kan nog få lite hjälp på vägen, ngn som har kommit på ngt bra så är det ju inget fel att prova :)

Ett tips för er (och vi andra)som har problem är att läsa Martin Ingvars böcker "Hjärnkoll på maten" och "Hjärnkoll på  vikten" där han förklarar på ett bra sått hur vår hjärna och vårt belöningssystem fungerar och påverkas beroende på vad vi äter. Tror det finns mycket där som kan ge insikt för människor med ett stört ätbeteende eller beroende