Nej, min självbild stämmer oftast inte. Vissa dagar kan jag se mig för hur jag är, men de flesta känner jag mig som mitt gamla jag.

Min självbild är nog också väldigt mycket mitt gamla jag. Jag känner mig som en smal person och blir jätteförvånad när jag ser en stor mage och rumpa i spegeln.

Det tog också väldigt lång tid att lära om vad beträffar klädstorlekar. Jag höll upp ett plagg som såg alldeles lagom stort ut men det var i själva verket flera storlekar för litet.

Nu håller jag upp ett jätteplagg och det brukar passa perfekt. 

Jag vet att min självbild är helt fel.

Ett exempel är att jag ser mig själv som korthårig - i min självbild når mitt hår knappt till axlarna.. bifogar en bild ;) Blir alltid lika förvånad när jag ser hela håret på foto eller om jag ibland har det utsläppt och skymtar det i spegeln..

Dessutom har jag extremt korta ben i min självbild.. nog för att jag är rätt kort överlag (161cm) men jag har högst normallånga ben.

Vikten pendlar rätt skarpt i självbilden. Vissa dagar är jag en sumobrottare, andra känner jag mig jättesmal och vältränad. Just den biten har jag väldigt svårt att se själv,  när jag väger som mest intalar jag mig att jag är helt normal. :3 Nu på senaste har folk faktiskt kommit fram och sagt ''men, du måste ha tappet vikt!" trots att vågen står på samma i stort sett. Tror att det är lite styrkeövningar som omfördelat :) Vill ändå gå ner (eller omfördela) ca10 kilo till. Bli av med lite häng i armarna (de har muskler nog att vara stora ändå..) oh slimma lite vid mage och höfter ffa. :)

När det gäller håret och benlängden VET jag ju att det inte stämmer med självbilden, vikten är svårare eftersom den ibland är överdrivet stor och ibland överdrivet liten i min självbild. Siktar lite mot mitten så blir det nog bra..

Jag känner mig tjockare än vad jag gjorde innan. Förut hade jag dagar då jag kände mig smal, men så känns det inte längre, eller har inte gjort på länge.

När jag ser mig i spegeln tänker jag bara på allt fett som måste bort och att jag fortfarande är lika tjock. Trots att jag har tappat ett x antal cm runt om mig och mer än 10 kg.

När jag gick ner i vikt så började jag samtidigt känna ångest inför mat, började räkna kalorier. Började hetsa för att sedan spy upp det osv. Nu, ett halvår senare är det jobbigare, har börjat hetsäta och sedan spy flera gånger om dagen ibland.

Så min självbild stämmer inte alls. Tänker alltid att jag är mycket större när jag ex. provar kläder och tar oftast medium när jag ska ha XS eller S och får sedan gå och byta… Inbillar mig även att jag har gått upp i vikt från innan jag började banta, även fast jag inte har det…

Jag har jättedålig självbild, tror fortfarande att jag måste ha L och att alla andra också delar den uppfattningen. Att de kläder som jag kan ha i S och M bara är stora i storleken. Blev väldigt överraskad när jag gick och provade kläder i en butik härom veckan. Ett butiksbiträde frågade mig om han skulle hämta en tröja och frågade sen om jag var S eller M.. Det visade sig att S satt bäst. Tro fan att jag har haft svårt att hitta kläder när jag envisats med att gå efter de större storlekarna

Min självbild är ganska dålig men har dock blivit bättre. För ett par år sedan minns jag en gång hur slimmade jag kände mig och tänkte att jag måste ha gått ner i vikt. Vägde mig och insåg att jag vägde si sådär 5 kilo mer än jag räknat med.

Nu förtiden väger jag mig aldrig då jag är under viktnedgång. Vill inte att vågen ska påverka mig förrän jag får på mig ett par gamla jeans jag hade när jag var 17. D¨vet jag på ett ungefär hur långt jag kommit med resultatet.
Mitt mål är att väga mellan 58-60kg, jag har verkligen ingen aning om vad jag väger just nu.

Vissa dagar känner jag mig smal, andra dagar känns det som magen sticker ut mer än någonsin. Från dag till dag känner jag mig alltså i olika form. Otroligt frustrerande…:/

Jag är fortfarande samma tjockis som tidigare. När jag håller upp byxor i butiken är de alldeles för små, men likt förbenat kan jag trä på mig dem och de passar. Och av ren vana går jag till generous på kappahl för att kolla där först för att sedan inse att jag faktiskt kan kolla i hela butiken. När jag ska köpa blusar och tröjor tar jag oftast den storleken jag hade innan jag gick ner i vikt.

För att vara ärlig har jag ingen aning om hur jag egentligen ser ut och det spelar ingen roll hur mycket jag kollar mig i spegeln. Jag fattar det bara inte. 32 kilo är borta på 6 månader och huvudet har inte hängt mer.

När jag kollar mig i spegeln så ser jag en smal tjej, jag försöker i alla fall intala mig det varje dag men det går som inte in i hjärnan. Det är sjukt jobbigt för jag vet egentligen att jag är riktigt smal men jag låter inte mig själv njuta av det och inse hur fin jag är, vilket är väldigt synd!
Jag har väldigt svårt att unna mig saker och om jag gör det någon gång så får jag ångestliknande symtom och går för att kolla mig i spegeln hela tiden, som att jag tror att jag förändrats på fem minuter.. Innerst inne är jag väldigt rädd, jag är rädd för att bli tjock igen, jag är rädd för att bli anorektisk, jag är rädd för vad andra ska tycka om mig. Det kan vara jobbigt att se sig själv i spegeln och sedan gå därifrån och känna sig tjock och sedan komma ut i köket där man blir kallad för "att ligga i underkant" och varför ens revben syns och varför man har fått mellanrum mellan benen när man själv inte ser det… Jag vet att jag ligger i underkant egentligen, har gått ner närmare 20 kg och väger nu 59 till mina 170 cm. Jag vet det innerst inne men jag kan som inte acceptera det. Därför fortsätter jag med mina hårda dieter och träningspass på grund av rädslan jag lever med om att bli tjock. Trots att min familj säger att jag börjar bli för smal så kan jag inte själv se det och blir därför smalare och smalare bara för att bli "nöjd" vilket jag insett aldrig kommer hända om jag inte lär mig att leva med min fina, smala kropp och lär mig att älska mig själv. Jag är tillräckligt smal nu, blir jag smalare så kommer jag bli ranglig och ful, tappa alla former och så vidare och det vill jag ju inte. Från och med nu är det skärpning, jag ska verkligen försöka att sluta tänka så mycket, äta vad jag vill i rimliga mängder och vid rätt tillfällen och fortsätta träningen och framförallt, nummer ett av varje mål: Sluta räkna kalorier, det gör mig tokig! Vägningen ska jag även den sluta med, den sätter sådan press på mig…

Jag städade garderoben här om veckan att gick igenom sommarkläderna. Hittade ett par shorts i storlek 36 som satt perfekt då. Jag trodde verkligen att shortsen skulle vara alldeles för små medan dem i själva verket föll av mig. Storlek 36 är för stort på byxor nu, jag som alltid varit den med större ben och rumpa. Tydligen inte längre, synd att jag inte kan se det…

Se mig inte som ledsen eller olycklig är ni snälla. För jag är grymt nöjd över min viktnedgång och vill inte ha tillbaka mina gamla kilon alls men jag kan erkänna att innan hela den här viktkarusellen började var jag gladare och jag tänkte aldrig på vad jag åt eller hur jag såg ut vilket nu är en dröm. Vilken lättnad det skulle vara egentligen!

Min självbild är nog väldigt skev. Jag har alltid kännt mig tjock, även när jag varit normalviktigt. Min "så här stor är jag"-syn har inte ändrats särskilt mycket trots att min kropp/vikt gjort det. Jag kände mig som fetast när jag yngre och normalviktigt och när jag gick upp mer i vikt så tycket jag inte att jag blev tjockare; jag kände mig redan tjock.

Nu har jag gått ned en del i vikt och är smalare än vad jag känner mig och det känns konstigt. Jag är mindre än vad jag har varit på många år men jag kan (oftast) inte se det själv…  

Jag fick en aha-upplevelse när jag insåg att min sambos mjukismyxkor i storlek M passade mig utan några som helst problem. Och när jag köpte min nya vårjacka, den är fem storlekar mindre än den jag köpte förra våren.

Dom dagarna jag varit väldigt snål med kalorierna känner jag mig alltid mycket slankare. Sorgligt men sant..

Säger samma som #10! Känner igen mig där. x3

Jag brukar oftast känna mig fin hemma när jag står framför spegeln och kollar men så fort jag sätter en fot utanför dörren och ska iväg någonstans väger jag helt plötsligt 200kg Fattar inte varför mitt huvud håller på såhär. Kan känna mig större hemma också vissa dagar men det är just när jag är ute som jag ALLTID känner mig jätte stor :S

jag har svårt att inse att jag inte kan ha 38-40 som jag hade förr. jag har ca 44 i storlek nu men när jag tar upp mina jeans så kan jag inte fatta att det är mina. de ser så stor ut. det kan väl inte vara mina???

Tror alltid att jag kan klämma i mig kläder i storlekar jag hade förr och märker sedan att jag bara får upp dom till låren knappt.

Ja, tack och lov stämmer nog min självbild!

Jag har ätit LCHF nu ett tag och hittills gått ner ca 33 kg - från 106 till för närvarande 73.

Jag känner mig mycket smalare och tycker också att jag ser smal ut i spegeln.

Detta i kombination med att jag rent konkret ser det på kläderna också är underbart! Köpte precis ett par jeans i ytterliggare en storlek mindre - st 40 - och det har jag inte kunnat få på mig på över 21 år.

Jag tror faktiskt att jag har en för bra självbild för mitt eget bästa. Jag tror att jag är smalare och snyggare än vad jag kanske är egentligen… eller ja, det är så personer säger till mig i alla fall, men å andra sidan så kan jag förstå att man blir avundsjuk på ett självförtroende om man inte har ett själv. 

Jag blir alltid chockad (och ledsen) när jag ser migsjälv på foto då jag inte ser migsjälv som så fet i vanliga fall, foton visar en person som jag inte vill kännas vid och får mig att må dåligt, antagligen därför hjärnan försöker lura mig med en annan självbild.

#15

Precis så var det för mig tidigare när jag vägde betydligt mer än nu.

Man blev verkligen helt chockad och kunde knappt tro sina ögon när man såg ett foto (om någon elak jäkel hade lyckats ta ett) elle man råkade titta i spegeln.

Jag har rätt så felaktig självbild,

Fick en aha-upplevelse när jag skulle köpa kläder. Tog den storlek jag normallt sett skulle ha men till min förvåning var det alldeles för stort. Visste ju att jag gått ner mkt i vikt men har aldrig refleterat över det så,

Jag har ingen bra självbild alls tror jag. Jag började nyligen med min viktnedgång som ska ske tills jag kommer i ett par byxor jag hade när jag kände mig som bäst i livet, hittills är det - 10 kg som fallit bort. Jag känner mig lika som innan men får dagligen kommentarer om att jag blivit jättesmal. Största chocken kom i veckan när jag skulle köpa ett par byxor och insåg att jag behövde två storlekar mindre än innan! Samma med tröjor som jag provade, där var det "bara" en storlek, men i alla fall. Hoppas huvudet börjar hänga med snart

Intressant fråga. Jag tror att min självbild stämmer ganska bra, men jag upplever att det jag känner inte alltid stämmer. När jag börjar gå ned i vikt är det som om jag mentalt ställer in mig på den nya vikten. Därför känner jag mig tjockare, eller i vart fall plufsigare, efter en tid, trots att jag känner att kläderna sitter lösare.

Samtidigt vet jag att jag ofta också måste ändra andra saker i livet. Mitt liv har alltid varit sinuskurvigt, och jag har lyckats bättre med att hålla vikten, om jag samtidigt har gjort utrensningar på andra plan, t.ex. slängt saker, gjort färdigt sådant som jag har skjutit framför mig etc.

#6. Jag väger mig visserligen varje dag, och mitt primära mål är att komma under BMI 25, men jag har också ett par gamla snickarbyxor som jag ska komma i. Några vänner håller i en halvsovande facebookgrupp, där startbilder på gott och ont ligger tills jag är i mål.