Jag har kvar bilder från tjockistiden. Tycker det är kul att kunna kolla tillbaka. Det pushar ju lite också, att tänka att man aldrig mer ka tillbaka dit.

Det betyder ju inte att jag inte har lagt det bakom mig.

Jag har sparat ett par av bilderna, resten är borta.

Jag har knappt några bilder på mig själv. Finns enstaka tagna på mig som tjockis vid ex julaftnar eller så när jag ofrivilligt kommit med på en hörna eller så, men jag har alltid vägrat ställa upp på foton frivilligt. Det fåtal som finns får mig alltid att tappa hakan och tänka att "shit vad stor jag var, hur kunde jag inte känna det?".

Sen tog jag ju "före-foton" uppställd i underkläder när jag började min viktminskning eftersom jag verkligen ville se förändringen. Det var det bästa jag gjort, för det är verkligen en enorm motivation och inspiration att månad för månad kunna se resultatet på foto!

Att titta på de där tjockis-bilderna ger mig ångest över hur jag kunde låta det gå så långt och pågå under så många år (tror jag vägde 105 kilo i säkert 4 år). Samtidigt blir jag glad för det där är inte jag längre. Det kommer aldrig bli jag igen. Tittar jag på de bilderna undrar jag nästan vem det där är, och det är skönt. Jag har gått vidare.

#1 Tankens kraft är stor, och vi tänker i bilder. Ska man hoppa över ett hinder är det stor skillnad mellan att tänka "jag kommer att riva", "jag ska inte riva", och "jag kommer att komma över".

Tror man att det ska gå galet, är det den bilden man ser framför sig. Chansen att man ska lyckas är betydligt större, om det är vad man förväntar sig. Mellanalternativet är det luriga, för man vill lyckas, men man tänker på vad man inte vill. Då är det den bilden man ser för sitt inre.

I vårt innersta finns ingen grammatik, inga negationer, bara bilder, som vi dock lyfter upp till vårt medvetande genom att klä i ord, för det är så vi kommunicerar. Därför tror jag att det kan vara en fördel att bara se sig själv som man vill vara.

Samtidigt förstår jag dem som tycker tvärtom, och jag kan medge att jag finner viss inspiration i sådana bilder som jag ändå vill ha kvar, därför att jag vill minnas tillfället, även om jag skulle önska att min mage inte hade tagit upp tre fjärdedelar av bilden.

Fast det stämmer ju inte riktigt. Alla tänker inte i bilder. En del tänker i ord.

Nu sitter jag ju inte och tittar på bilder dagarna i ända, inte ens en gång i månaden. Så det påverkar mig varken negativt eller positivt bortsett från de gånger då jag känner att jag behöver lite motivation, och då påverkar det mig bara positivt :)

Jag har tagit före bilder ur alla vinklar i bara underkläder för att sen ta efter bilder och klistra fast bredvid så jag ser va jag åstadkommit.

Men ärligt talat så mår jag dåligt av att se bilder som andra tagit på mig där jag är tjock men inte förstog det då. Dels mår jag dåligt för att någonsin ha tillåtit sig själv att se ut så och misshandla min kropp på det sättet. Och för att jag då trodde att jag var smal men nu inser att det inte var så och speciellt när folk nu säger till mig att Ja du var lite tjock då men det ville man ju inte säga till dig.

Nu har jag iallafall gått ner 17 kg och snart är det dags att ta efter bilden! =) Men jag har faktiskt raderat några "tjock" bilder som jag bara inte vill se igen.

#5 Nu kan jag naturligtvis inte säga hur någon annan tänker, men ju mer jag diskuterar detta, desto mer övertygad blir jag om att människor faktiskt tänker på flera plan, där det "inre jaget" tänker i bilder, medan "ytjaget" inte sällan blir medvetet om vad man tänker förrän tanken kläds i ord i samtalet med någon annan. Det är då man så att säga blir medveten om sin inre tanke.

Emellertid sker något också åt andra hållet. När man har visualiserat en tanke och släppt den med "ytjaget" strävar man ofta mot målet utan att tänka på det.

#6 Jag kan också må dåligt av att ha misshandlat kroppen så, även om jag åtminstone delvis förstår orsakerna. De "arrangerade" bilderna är litet lättare att acceptera, eftersom de trots allt är tagna som jämförelse och först sedan man har insett hur det är.

Jag brukar titta på bilder från förra sommaren. Tyvärr mår jag nästan illa när jag tittar på dem. Men jag mår även grymt bra eftersom att jag ser så mycket bättre ut nu. Så jag tycker att det är bra att ha kvar några gamla bilder och veta - jag kommer aldrig att se ut så igen!