Psykets påverkan på kroppen...
Jag funderade över det där med vad huvudet har med kroppen att göra, och viktändring.
Jag kom på att jag kan inte föreställa mig själv med den kropp jag vill ha; hyfsat välmusklad och utan onödigt fett.
I mitt huvud ''vet'' jag att jag aldrig kan nå dit. För jag kan inte se mig själv så.
Varför inte? Jag har egentligen inga problem med att välja och följa en diet/kost så länge jag är motiverad. Jag rör mig relativt mycket och jag vet att jag har muskler under det där 2 cm tjocka späcklagret, möligtvis kunde magmusklerna bli lite mer definjerade. Men både armar, ben, axlar och till en del ryggen har faktiskt muskelmassa därunder.
Men jag går ner till ca 72kg och sen börjar jag tänka ''det duger rätt bra här'' och tillåter mig att slarva tills jag är uppe i 78 igen. En tanke ''jag blir ändå aldrig riktigt slimmad'' kommer också upp då.
Men egentligen vill jag ha fasta muskler och minimalt med fett över dem. Ingen bodybuilder precis, men .. typ de musklerna jag har utan fettet. Kanske ngn millimeter istället för några centimeter fett. Och egentligen finns det inget som hindrar att jag kommer dit, mer än att jag tappar motivationen halvvägs. Kanske jag helt enkelt inte vågar riskera att bli besviken?
Sen har jag extremt dålig självkännedom, fysiskt. Jag tycker att jag ser precis lika tjock ut och med samma korta hår oavsett hur mycket jag väger eller hur långt håret växt. Först när jag ser mig själv på bild inser jag att jag ökat i vikt.
Hur är det för er? Kan ni se er själva som smala/slimmade? Eller är det bara ''lite halvmullig istället för fet'' som kommer upp som målbild?
Håll huvudet högt men näsan i en vänlig vinkel.
Jag är likadan som dig! Jag tog mig nästan ner till min målvikt (som för övrigt inte alls är slimmad, utan bara min normala smal-vikt), men sen kom samma tankar som du har. Jag tyckte att jag såg precis lika tjock ut som innan, och eftersom jag nästan nått målet så kan jag ju "sluta" ett tag eftersom jag ändå inte ser någon skillnad. När jag kikar i spegeln (15kg över min målvikt - igen!) så ser jag nästan mig själv som smalare än jag gjorde när jag nästan nått min målvikt, men precis som du säger så ser man hur verkligt lat man varit först när man tittar på foton. Usch, det var inget trevligt "uppvaknande" när jag insåg hur långt jag låtit det gå på bara några veckor!
Det är ju så.. :3
Så har man varit ute i naturen och väntar sig trevliga bilder och sen bir man bara besviken när man inser hur mycket man gått upp.. :3
Och plötsligt känns klättringen på skäralid helt meningslös och man undrar hur man kunde unna sig en glass efteråt..
Håll huvudet högt men näsan i en vänlig vinkel.
Jag har också jättesvårt för att se att jag någonsin kommer få min drömkropp. I mitt fall handlar det om lös hud och inte fett. 55 kilo minus på 13 månader lämnar en del hud på mage, lår och rumpa. Under det är jag välmusklad och skulle haft en välformad kropp med tydliga muskler om det inte var för huden… Om jag bara kunde bli av med huden så kanske, kanske, kanske jag skulle kunna få kroppen som jag vill ha. Men hud kan man inte arbeta bort på samma sätt som fett och därför kan jag liksom inte se att det skulle vara möjligt.
Min självbild är snarare lagd åt hållet att jag tror att jag är mycket tjockare än jag är och därför går ner för mycket i vikt. Ligger nu 8 kilo lägre än vad min ursprungliga målvikt var och fortsätter neråt. Jag har ingen känsla alls för min kropp längre, men vet att jag "borde" förstå hur smal jag har blivit när till och med läkaren säger att ett par kilo uppåt på vågen hade bara varit bra för mig.
Så det kan falla sig åt båda hållen. Antingen slappnar man av och tappar motivationen för att man nått en vikt som känns ok, eller så blir man alldelles för strikt och kontroll-galen. Lyckliga äro de som når sin målvikt, trivs med den och kan hålla sig däromkring utan några problem.
Ja, det är ju också ett problem.. men om det är mycket lös hud kanske du kan få remiss till en operation? Det klassas ju som hälsoproblem, och många med GB operation får ju det. Beror på vart man bor också, tydligen..
Håll huvudet högt men näsan i en vänlig vinkel.
#4. Pratade faktiskt med läkare om det idag, och första steget är att jag är viktstabil i ett helt år. Sen tar det ett par månader till innan man får en utredning och sen ytterligare nån månad om man skulle kvalificera sig. Läkaren idag trodde att vid det laget kommer huden själv ha gått tillbaka så mycket att jag inte kvalificerar mig längre…
#5 bläh, vad sega de är! :(
Håll huvudet högt men näsan i en vänlig vinkel.
#6. Verkligen. Så egentligen har jag avskrivit op-alternativet helt och försöker förlika mig med tanken att jag alltid kommer ha lite slapp hud på de områdena. Om inte annat så kan jag kanske intala mig att när man gått ner halva sin vikt så är det ok. Så länge jag har stenhårda muskler under. Och det finns saker på min kropp jag borde skämmas mer för än slapp hud pga stor viktminskning om man nu ska vara sån…
#7 Tycker inte att du ska skämmas alls :) Det är ju faktiskt ett bervis på att du klarat en väldigt svår bedrift, om man nu ska se det för vad det är!
Men det är förståss svårt att känna sig riktigt tillfreds oavsett. Så jag hoppas innerligt att den drar ihop sig så mycket det bara är möjligt :)
Håll huvudet högt men näsan i en vänlig vinkel.
Starta ny diskussion