Jag har väl en självdiagnoserad ätstörning… Det är mycket i mitt liv som kretsar runt mat, vikt, kalorier, träning så ibland vill jag bara kräkas! Det är riktigt jobbigt men jag kan hålla undan det värsta genom att träna och räkna kalorier men fuskar jag så får jag ångest… Jag kan inte äta pizza, eller annan skräpmat trots tt jag tycker det är så gott! Jag kan aldrig tillåta mig själv det igen. Det är som om jag har en ängel på ena sidan an axeln och en djävul på den andra, ofta är det djävulen som vinner. Jag har fick börjat tänka varje dag att "jag är smal, smalare än de flesta av mina vänner. Varför ska jag behöva känna och tänka på mat på detta sätt när det är jag som är den smala? Då inte de "tjocka" verkar tänka på det alls." detta tänk fungerar faktiskt en del. Jag var lyckligare och gladare innan jag gick ner i vikt, jag visste inte hur många kalorier en pizza innehöll, jag visste inte hur många man skulle äta och jag visste inte hur mycket fem km löpning brände. Nu är jag mest skadad, väldigt smal och snygg på utsidan men skadad innuti… Just för tillfället tar jag en dag i taget och det blir bättre, jag har en underbar mamma som stöttar mig. Jag upptäckte att det var så här i höstas och har känns så varje dag sedan dess. Vissa dagar är bra, vissa sämre.

Yes det har jag haft. Eller har, för dom små "monsterna" sitter fortfarande i huvudet.  Från 70 kg till 43 kilo när jag vägde som minst. Jag åt ostbågar och clementiner. Men visst, det sitter i huvudet alltid, det gör det. Inge lätt att bli av med men jag kämpar varje dag mot dom där monsterna och ibland blir det mer påtagligt och ibland mindre. Jag har iallafall lärt mig att kontrollera dom någorlunda. Jag insåg det när jag och min lillasyster började bråka och hon kallade mig anorektisk jude, då insåg jag vad jag gjort med mig själv. Och jag gjorde något åt det. Jag har kastat alla vågarna, och ingen i min närhet har faktiskt en våg vilket gör det bättre för mig då jag blir så besatt att jag väger mig hela tiden och slutar äta.

Jag tänker inte ljuga och säga att jag inte tänker på det, för jag tänker alltid på det men som sagt, jag har tryckt tillbaka det en del. Men kritiserar något min kropp så faller hela min värld och jag faller tillbaka lite i mönstert. Men jag kan inte påstå att jag har en ätstörning nu iallafall.

Jag har en självdiagnostiserad ätstörning. På gymnasiet gick jag ner från 58 kg till 45 som lägst. I över 20 år höll jag vikten runt 50 kg. Det var jobbiga år.

Jag var arg och avundsjuk på tjocka människor som bara åt och mådde gott samtidigt som alla ville vara lika smal som jag.

Efter 20 år började jag gå upp till normalvikt. Sen blev jag sjuk och mådde inte bra och då gick jag upp till en vikt som var 10 kg för mycket tyckte jag.

Sen bestämde jag mig för att gå ner igen. Det har alltid legat i bakhuvudet att "en vacker dag så ska jag sluta äta igen" och så gjorde jag det. Nu ligger jag och bråkar med några kg som jag tycker ska bort bara för att.

Man blir aldrig frisk igen om man en gång haft en ätstörning. Den ligger på lur och väntar år efter år.

Jag började för runt 2 månader sedan sabba mitt förhållande till mat. Var ett par kilo från min målvikt, och insåg att om jag bara verkligen ansträngde mig skulle jag vara där på en månad. Det började med överdriven träning till ett minskat intag mat ett par veckor och jodå, vikten rasade men samtidigt som min kropp tog sånt enormt stryk. Det ena ledde till det andra och nu har jag slutat träna pga att jag inte har någon energi alls längre. Kan knappt jobba mina 3 timmar i stallet på morgonen. Har börjat kräkas nu de dagar jag äter något också trots att allt sunt förnuft säger åt mig att skärpa mig och äta ordentligt.

Har sammanlagt gått ner 48 kilo nu, och om 3 veckor är det exakt ett år sedan jag började min viktminskning. Jag vill så gärna ha gått ner 50 kilo då, även om jag egentligen vet att 48 kilo är skitbra. Och jag ligger perfekt i viktkurvan nu, är helt normalviktig varken mer eller mindre.

Jag vet ju egentligen precis vad som är förnuftigt och sunt. Jag vet ju egentligen precis hur jag ska äta för att må som bäst och jag klarade det så jäkla bra fram till jag var så nära målet. Sen blev jag nog lite maktgalen. Nu tänker jag att om de här 3 veckorna och 2 kilona så ska jag ta tag i det och ordna det.

Jag är "självdiagnotiserad ätstörning".

Började att jag ville gå ner i vikt. Från 68 till 55 kg. När jag sedan nådde 55 kg så sänktes målviken till 53. Hade 0,9 kg kvar till att nå den. Var dock inte ens lite nöjd då, men jag började hetsäta istället och spydde upp maten. Det blev värre och värre, så att jag tillslut började hetsa och spy minst 2ggr/dag. Mailade till abkontakt och dom sa att jag hade en ätstörning, att jag skulle bli medlem där. Vilket jag inte blev, men jag försökte ta tag i det själv. Nu, efter 3 månader av den värsta perioden så mår jag hyffsat.

Har kommit ur det värsta. Försöker äta regelbundet men ändå så att jag går ner i vikt. Väger just nu 56 kg. Hetsar och spyr ibland, men försöker verkligen få bort det.

Jag har, eller har haft, självdiagnosticerad ätstörning. Jag gick dock inte ner mycket i vikt, utan försökte. För några år sedan gick jag ner 10 kg och jag är ändå överviktig (med något kilo) vilket jag försökt att ändra på. Jag har svält mig själv, spytt och laxerat, men det har ju uppenbarligen inte hjälpt. 

Det är inte förrän nyligen, i början av detta år, som jag faktiskt insett att jag har problem och att det inte är kroppen utan hjärnan som behöver bearbetas. 

Vissa saker hänger ju kvar, jag kan t.ex känna att när jag äter så mår jag illa och vill bara slå in huvudet på mig själv, men jag kan i alla fall nu gå runt och vara stolt över mig själv som jag är nu, och inte som jag skulle bli -10 kg till.

Jag har insett och erkänt i år att jag lider av hetsätning. Innan dess var det dieter och hetsätning om vartannat. Vikten pendlade men ökade sakta men säkert. Livet kretsade kring vad får jag äta och när, vad får jag inte äta mm. Inget jag vill uppleva igen. Att släppa vikt fokuset och jobba med varför jag använder mat på det sätt jag gör, har gjort att jag mått mycket bättre och vikten minskar sakta men säkert utan en massa kalori räknande:-) en sak till som hjälpt mig är mitt bloggande om mitt liv med ätstörningen och min vikt minskning men även om mitt liv med en obotlig sjukdom och lite annat:-) att jobba på att känna mig ok i den vikt jag är har också varit till jätte hjälp. Jag brukar kolla på nätet på en amerikansk blogg med bilder på överviktiga kvinnor. De känner sig fina nu tack vare den sidan och det hjälper mig att känna mig fin. Sidan heter chubby bunnies. Ja det var lite om mig:-) http://blogg.amelia.se/smulan/