Självdisciplin kallas det du behöver. Sätt upp fasta tider då du äter och se till att det är jämnt fördelat och inte för långt mellan varje gång. Håll dig sysselsatt däremellan och bestäm dig för att inte äta även om du känner dig sugen. Bestäm också i förväg portions-storlekar som du håller dig till oavsett om du tror att du är hungrig fortfarande. Och känn efter varje gång du tror du är hungrig om det verkligen är hunger. Ofta är man sugen eller äter av ren vana när man gör vissa saker, och sånt måste man lära sig se mönster i som man bryter.

När jag började min viktminskning var jag hungig konstant i 2 veckor innan magsäcken dragit ihop sig, och det enda som gjorde att inte gav upp var att jag visste att om magsäcken bara får en chans att kympa ihop kommer jag inte behöva äta så mycket sen.

Ja det behöver jag också. Självdisciplin alltså.

Jag har så tråkigt här hemma så det blir lätt att man går i skåpena för att hitta något att äta. Om det inte finns något så blir det att jag bakar en scones som jag sedan äter upp. Hela kakan alltså.

Gör det till en vana att var gång du har tråkigt och vill börja rota i skåpen eller baka onödigt så gå en promenad istället. Då får du dessutom extra motion på köpet!

Tack jag skall försöka med det.

man får krympa magsäcken, alltså själv, inte med operation. Ät små portioner så att magsäcken sakta men säkert drar ihop sig. Kanske köra med pulver ett tag för att få mindre magsäck och sedan gå över till att äta LITE i taget?

Men jag håller med de övriga, självdisiplin är det enda som behövs. Man måste bestämma sig och när man känner att vikten/hälsan/välmåendet är VIKTIGARE än maten och smakerna då går det, men innan man har viljan och disiplinen så är det SKITSVÅRT!

För min egen del så kom jag på mig själv med att min "omedvetna" del av hjärnan verkade resonera som så att "oj, där är de där goda bullarna/godiset/maten, kanske bäst att köpa och äta upp allt för de kanske inte finns imorgon".

JAG visste ju att de skulle finnas även i morgon, men min primitiva del av hjärnan lurade mig och fick mig att trycka i min allt jag såg "för säkerhetsskull". Lite som en människa som svälter, ser man mat/får mat så äter man allt…snabbt….utan att tänka.

Jag har fått vänja mig vid att tänka tvärt om. "det finns kvar imorgon med, jag kommer få mat. Jag kommer inte att behöva svälta, jag behöver inte äta "bara för att jag kan". Kanske beror det på att jag led av anorexi som ung? Min kropp kommer ihåg det och gör allt för att kompensera åren av svält. Vilket gjorde att jag gick från smal-anorexi-normal-överviktig-matmissbrukare.

Jag bestämde mig för 10 veckor sedan och har gått ner drygt 20 kilo. Denna gången är det allvar.

Svårt. Jag vet.

Jenny

Jo det är svårt, jag är som du att det kanske inte finns kar fast det gör det. Skall göra mitt bästa idag och se vad jag hamnar.