Ja…jag är mitt i min resa som började för 10 veckor sedan. Jag har minskat drygt 20 kilo.

Försöker ligga runt drygt 1000 kcal in varje dag och försöker gå en promenad varje dag (3-6 km).  Blir mycket grönsaker med kyckling till, sallader, grytor….. Blir mindre kolhydrater, inte för att jag vill hålla mig ifrån dem utan för att de är "för dyra" kalorimässigt sett. Äter även mer vegetariska alternativ (quorn o.s.v.)

Har gått ner förr, men det stannar alltid av eller så tröttnar jag och ger upp.

Idag är jag lika motiverad som för tio veckor sedan. Det jag gör känns inte jobbigt. Jag väger och mäter inte min mat längre utan går på känslan, men ibörjan vägde och mätte jag allt för att veta hur många kalorier jag fick i mig.

Jag är 175 cm lång och vägde för 10 veckor sedan 111 kilo, fetma grad 2 enl. BMI. Idag väger jag 89, och är nere på övervikt enl. BMI.
Mitt mål är först och främst att komma ner på normalvikt (76 kg för min del) så får jag se sedan. Det är 13 kilo dit. TRETTON. Jag hade 35 kg att gå ner när jag började TRETTIOFEM.

Jag kan inte fatta det….. Stolt, glad och lycklig. Jag mår bra, har fått bättre kondis, lägre blodtryck, blivit av med halsbrännan, gaserna i magen…. Jag kan köpa kläder på vanliga avdelningar. Och framför allt, jag tar mig längre och längre ifrån risken att drabbas av fetmarelaterade sjukdommar.

Innerst inne så tror jag att jag vet varför det fungerar nu, men det känns så overkligt att det skulle vara det… Jag läste en artikel när jag började min resa. En artikel om en studie som gjordes på 40-talet där de stängde in (frivilliga) och gav dem exakta mått på kalorier och motion. De gick ner och blev ruggigt smala. Samtidigt hade de människor på samma diet och motion "fria" som fick rapportera och väga in sig. De hade kontrollanter som hela tiden kollade vad de stoppade i sig. Gruppen "i det fria" slutade efter ett tag att gå ner, eller gick ner mycket långsammare, trots att de svor på sin mammas grav att de inte åt mer än de skulle och motionerade precis som det var meningen.

Man kom fram till att folk OMEDVETET fick i sig mer energi när de fick sköta det själva, trots att de var säkra på hur mycket de fick i sig.
(detta är så jag kommer ihåg artikeln den var ju mycket mer detaljrikt skriven med diagram o.s.v, men detta blev en förkortad version av hur jag kommer ihåg den.)

Det har gett mig en tankeställare. Om jag går ner mindre nån vecka så beror det BARA PÅ MIG SJÄLV. Det är inte min kropp det är fel på. Det är inte min kropp som vill jävlas med mig, det är JAG som ger den energin och ber den göra av med energi.

Jag har en tuff bit kvar, men eftersom min viktminskning varit så bra och jämn hittills så ska jag nog klara sista biten med. Den stora utmaningen är att inte gå upp sen igen, för DET är jag bra på. Därför känner jag att det är viktigt att jag ger mig tillåtelse att äta allt, men LITE.

Oj, vad långt. Hoppas nån orkade läsa.

Kram

Jenny