Jag tycker det är tråkigt om man inte får äta det man vill äta. Livet är kort och man borde få unna sig - men i måttliga mängder. Jag äter i princip allt det jag vill äta (förutom sötsaker och onyttiga snacks) och det är jag glad för.

Jag tvivlar väldigt mycket på alla de här dieterna. Jag tycker att de flesta är tråkiga och begränsande vilket jag själv inte skulle orka hålla på med.

Visst är det väl värt allt jobb då man väl går ner i vikt. Jag skulle våga påstå att man mår mycket bättre och orkar mycket mer. Övervikt är ju inte hälsosamt och leder till många slitningar på kroppen. Det ska väl inte ha så mycket att göra med utseendet i sig utan med ens välmående.

Jag hoppas att det blir bättre med humöret ditt så småningom. De flesta har väl sådana dagar då man känner att man nästan vill ge upp men det är bara att pusha sig själv igenom det och försöka ta nya tag!

Det går inte att äta allt ens i måttliga mängder när man ska räkna kalorier. Pizza tex går bort. Ja, för vem beställer in en pizza, äter en slice o lämnar resten? Jag är iaf inte gjord av pengar så jag kan göra så. Hamburgare är väl inte så illa, men pommes är vansinnigt massa kalorier. Det går lixom inte att köpa i så små mängder som skulle behövas. Men jag äter "allt" i övrigt, fast jag måste väga o greja o ha mig. Gå ut på lunchen o äta går bort, för det är FÖR MYCKET o jag tänker inte betala för att slänga mer än hälften.

Bara för att klargöra följer jag INTE nån diet, men alla tar för givet att man är med i LCHF-sekten så fort man äter keso. Det är en farsot som sprider sig.

Jag kan inte på nåt sätt säga att jag mår bättre nu än för 20 kilo sen. Jag orkar inte mer, jag har inte lättare att gå långa sträckor, jag leker inte bättre med barna. Jag gick utan problem förut med. Jag orkade allt jag borde orka. Jag leker fortfarande ogärna, det är inte min grej! Förr kunde jag dansa hela kvällen, bara hälla i mig en cola o nåt gott. Nu orkar jag inte dansa för jag kan inte äta sånt som säljs på dansställena o dricker bara vatten. Jag är snarare mer stressad, för all stress från förut är kvar plus stressen att väga o mäta o krångla. Jag kan inte äta nåt snabbt o lätt utan måste alltid leta efter nåt som passar in i dagens balas. Så snarare mår jag sämre, bara pga den ökade pressen att göra ännu en sak helt rätt.

Först och främst - Varför ville du gå ner i vikt ifrån början?
Nu antar jag, men antagligen för att du ville bli mer hälsosam, må bättre med dig själv och må bättre överlag?

Det är ju en bra start för saker och bra motivation. Skillnaden mellan 92 kg och 62 kg är väldigt enorm hälsovis. Du kanske inte ser skillnad på bilder eller i spegeln för att du blivit "hemmavan" och blind för din egen utveckling. Det händer de allra flesta människor. Så gå därför efter måttband eller storlek på  kläder i stället. Och tro helt enkelt på det.

Att du inte känner mer styrkevis kan ju bero på att du går ut för hårt. Att räkna kalorier är kanske inte för dig? Och det är kanske därför du tappar allt och bara vill ge upp.
Det är absolut inte för mig. Jag blir trött bara att tänka på det. Jag räknade ut hur mycket kalorier jag ska ha i mig per dag, hur många proteiner, kolhydrater och fetter etc. Det var kul att räkna ut det. Men om jag följer det exemplariskt är en annan sak. Jag orkar inte lägga ner så stor tid på att räkna. Då blir mat så tråkigt.

Så du kanske ska sluta räkna kalorier? Och bara försöka vara hälsosam/nyttig helt enkelt. Så är min plan upplagd. Jag äter "rent" och nyttigt. Jag försöker hålla innehållet så bra som möjligt. Och det behöver inte bli tråkig mat för det.

Att vara hälsosam och äta nyttigt handlar inte om att vara perfekt hela tiden. Det handlar om balans.
Man slutar äta all skit, som man uppenbart vet är dåligt för en själv. Men man ska inte behöva beröva sig själv på allt man tycker om. ALLA unnar sig ibland, även om inte alla berättar om det. Att unna sig något gott är inte ett brott. Det är en rättighet du har ;) Vi är alla människor med våra ups & downs. Det är ingen som kommer hytta med näven, bara för att du äter en ordentlig tårta när du fyller år! Du fyller bara år en gång om året. :)

Sug brukar vara övergående. När du är sådär sugen på mat du vet är sämre för dig, kan du ju dricka massa vatten - fortfarande "hungrig"? .. Tänk dig då - skulle du kunna trycka i dig några ägg? Eller något annat du brukar äta. Inte.. ja, då är du antagligen bara sugen. Drick mer vatten, gör något som upptar din tid. Sitt inte bara och tänk på alla saker som får ditt snålvatten att rinna.
Eller så går du och unnar dig något. Du arbetar nog hårt för det ändå. Ingen kan kräva mer utav dig, än dig själv. För det är för dig själv du gör det!! Balans! :)

Och som sagt, nyttiga saker behöver inte vara tråkigt heller. Leta efter roligare recept.

Okej, så här är det. JAg är 38 år, har varit rejält överviktig hela livet. Jag accepterade det. Men, så började två av mina kompisar, med lätt övervikt tjata så mycket i våras om att de behövde banta, att det var så jobbigt, o de skulle stötta varandra. Okej sa jag, jag hänger med jag med. Jag har mest att bli av med, med mina då 92kg till 172cm. Då hade jag ändå gått ner, jag låg på 97 förra hösten. "Hundra kilo kärlek" som Dia Psalma uttryckte det.

Så, vi satte igång. Kompisen P skulle äta LCHF-light, kompisen L skulle köra GI o jag ville inte hålla nån diet. Jag måste kunna äta som familjen, men mindre. Barna ska inte hålla på med sånna där dieter o maken har snarare det omvända problemet, han tappar lätt vikt. Så för mig blev kaloriräkning en självklar variant.

Jag är dock sån att om jag inte tycker nåt är värt att överdriva så är det inte värt att göra alls. I don't have hobbies, I have obsessions. Bokstavligen. En tvättäkta nörd på alla sätt, jag måste nörda in på det jag gör för att det ska funka. Sån är jag o har alltid varit. För att något ska vara godkänt utfört ska jag ha gjort det så bra jag kan. Alltså kan det aldrig bli mer än godkänt, det finns inga VG på min skala. Och allt mindre än godkänt är fail. Det finns bara en vinnare, tvåan är bara första förlorare. Sådan är min världsbild.

Så jag tar mitt kaloriräknande på allvar. Allt jag äter ska vägas o ska föras in. På grammet när, det går inte att höfta till. Jag KAN inte avgöra vikt genom att hålla i saker. När jag gör havregröt tycker jag att jag gör på en deciliter, men den väger mellan 35 och 45 gram. Det är 22% skillnad! 10g kan verka lite, men 22% är ändå en betydande del. Jag kan inte ha sånna felmarginaler. Alltså väger jag ALLT. Alltid. Det går inte att säga att "du lär dig hur mycket det är" för uppenbarligen gör jag inte det.

Ja, sug är övergående, o är det inte det handlar det bara om självdiciplin. Jag ger inte efter för det. Sen spelar det ingen roll om jag egentligen är så hungrig att jag kunde äta ett flak ägg, har jag ätit min ranson så har jag. Det är inte det det handlar om. Jag har inga som helst planer på att ge upp, det finns inte på kartan. Jag är bara så jävla trött på det här! På att va ett ufo, på att inte kunna ha ett socialt liv för mitt liv styrs av den förbaskade appen och vågen! Och ska tydligen göra flera månder till. Om det nånsin kan ändras igen, då kommer jag väl rusa upp alla de där sabla kilona igen. Och fet är ju tydligen det fulaste och värsta man kan vara i dagens samhälle.

Roliga recept, sure, det är fullt av dem, men de anger ju inget om energivärden som är relevant! X kcal per portion säger ju inte ett skit. Hur stor är en portion? Min portion är mindre än makens men större än sjuåringens. Hittade några kex som hade buslite kcal, men det var visst per styck! Vad är sannolikheten för att de väger lika? Det enda relevanta att ange energi i är per viktenhet eller volymenhet, helst SI-enheter. kcal per 100g är praktiskt, det är lätt att räkna ut. Men det finns ju inte sånna recept!

Vad gäller tårta när jag fyller år så är det ju JAG som inte kan leva med mig själv om jag sätter i mig det! JAG vet att det är fail att äta så mycket. Skit samma om nån annan skulle hötta, det rör mig inte i ryggen, men nu är det JAG som ska hantera det. No can do!

O detta sabla "unnande"! Ja, det är det som fått båda mina kompisar på fall. P skulle gå ner 4kg, hon hann gå ner knappt ett o sen blev hon på smällen. Så nu "unnar" hon sig massa fika o gotter för hon kan ju ändå inte banta nu… L hade tänkt gå ner 7kg men måste ju "unna" sig att gå på fest o dricka öl, eller fika, eller chips varenda vecka, så hon har klarat 3kg. Sen 1 juni. Jag unnar mig inte ett skit, för jag tycker att det enda som funkar är att vara konsekvent. Så har jag gått ner 20kg på samma tid. O det är väl bra, men det är ändå bara 2/3 av målet. Men nu är det ett fasa gnäll från L och P att jag ska "unna" mig hit och "unna" mig dit. Och att jag överdriver (TOLD YA!) med mitt vägande av maten. Ja, de är avis för att jag passerat dem, lätt att se. Men att unna sig är inte en rättighet, det är en eftergift, ett tecken på att man inte klarar att vara konsekvent. IMO.

Men jag väntar fortfarande på alla de där stora fördelarna alla snackar om! Allt det där som ska vara så fantastiskt mycket bättre med att vara "normalviktig". NÄR ska jag orka mer? VAD är det jag ska orka? Jag fattar det inte. Ska jag orka med mer rent styrkemässigt måste jag träna muskler, inte tappa vikt. Ska jag orka springa mer måste jag träna mer kondis, inte tappa vikt. Jag har inte lättare att sitta upp på hästen nu än i våras, så smidigheten är inte påverkad. Ska jag orka mer mentalt måste jag minska stressfaktorerna, inte lägga till på dem. Så VAD är det det ska ge mig? Okej, 10kg kvar, men vad är det som ska hända mirakulöst när jag passerat 65kg? För än har det då inte visat sig nåt! Jag är samma gamla subba.

Haha, jag känner igen mig jätte mycket i nästan allt du skriver. Jag är också sådan som blir totalt nördig i saker som jag sysslar med. Jag försöker själv få muskler och tränar väldigt mycket. Och äter helt och hållet hälsosamt och nyttigt. Jag avviket i princip aldrig heller.

Men jag tror inte vi har samma syn på "unna sig". Jag är själv väldigt konsekvent. När jag "unnar" mig, så handlar det inte om skitmat. För det sätter jag inte i mig längre. Jag vet vad det innehåller, och jag vet att min kropp mår skit utav det. Det kan vara nyttig glass som jag hittar på, nyttiga pannkakor som smakar gudomligt, nyttiga bananbrödsmuffins ;) Är jag ute och fikar med folk, dricker jag enbart kaffe. Jag har i största hand ingen som helst lust att ens äta det där obligatoriska bakverket som alla behöver. Jag mår inte bra av vetemjöl heller. Men om jag någon gång skulle vilja ha en scones eller en cupcake, då tar jag en freaking cupcake. Det är inte att unna mig, det är för att jag är människa och lever och gör va fan jag vill! Absolut att det lägger sig i mina tankar efteråt. Men vad tusan gör det egentligen. Den är borta efter ett av mina träningspass.

Det är stor skillnad på att unna sig och att unna sig. När man "unnar" sig fika varje dag eller varje gång man är ute med någon, är det inte att unna sig. Det är bara ett ord för att trösta sig själv och sina nederlag. När man unnar sig för att hålla livsexistensen uppe med en nyttig muffins, är det inte hela världen.

Ens tankar arbetar antingen emot en, eller med en. Om du vill fortsätta räkna kalorier så gör du det. Men det verkar ju inte gynna dig speciellt mycket - då du inte ens förstår varför du gör det längre?
Mat och träning tar upp väldigt mycket tid av mina tankar om dagen. Det är väl det jag tänker på så fort jag vaknar. Att väga varenda liten bit mat, skulle få mig tillbaka till ätstörningar. Därför håller jag det simpelt men ändå väldigt bra. Små måltider, nyttiga måltider, tagit bort allt socker, allt vetemjöl, all läsk, all juice, all producerad mat, mycket av salt och tillgjort innehåll. Äter mest protein och enbart bra fetter. Man kan fortfarande vara nördig över det, men göra det lite "enklare".

Och ja, det är svårt att få ut exakt vad en portion är. Det kanske inte är menat att försöka räkna på det heller. De där kalorierna man ska ha i sig per dag är inte heller ett mått man exakt måste gå efter.

Jag vet inte riktigt vart du fått det ifrån heller - att du ska bli starkare av att gå ner i vikt. Det som viktnedgång gör, när man är överviktig, är att hjälpa hälsan. Kroppen mår bättre, organ mår bättre. Och det är ganska svårt att känna sånt ibland. Speciellt om man kör fram för fort och man bara bli orklös. Ja, konditionsträning kommer få dig att orka springa mer. Ja, viktträning kommer att ge dig mer muskler och få dig att bli starkare. Viktnedgång gör hälsan bättre överlag. Beroende på hur mycket man går ner förvisso. Så en mix av alla tre, vore ju att föredra.

Men nu försökte jag bara peppa dig. Jag vet inte riktigt om du vill det dock. Antagligen är du i en svacka nu med "dåligt tänk" och kommer ligga kvar där tills du bestämt dig själv för att inte vilja vara kvar där :) Om du inte vill gå ner i vikt, då du bara börja på grund av att dina vänner börja - så strunta i det. Om du vill fortsätta, är det bara att fortsätta och försöka vara glad över det man åstadkommer. Vad det nu än må vara.