Du skriver själv att du fick bulimi, men har slutat spy nu. Hur gick du till cäga för att sluta spy? Fick du hjälp hos läkare/ätstörningsdieatist eller liknande? Eller gjorde du det helt själv?

Jag råder dig till att söka dig till närmsta ätstörningsenhet. Om du är 17 borde du fortfarande gå i skolan och kan då få hjälp av skolsyster/skolkurator hur du går till väga, vart du vänder dig och vem du kontaktar.

Hetsätning är en precis lika allvarlig ätstörning som anorexia och bulimi. Varför du hetsäter kan vi inte svara på här inne, utan det kan bäst bedömas av folk som jobbar med sådant. Och vad du gör åt din hetsätning är precis lika svårt att säga. Det krävs hjälp, stöd och behandling av folk som kan sin sak.

Jag kommer imorgon att få besked när min behandling av bulimi börjar. Är det något jag lärt mig under utredningsperioden så är det att det är alltid bättre att söka hjälp så tidigt det går, innan problemen blivit riktigt allvarliga. Det krävs inte ett visst "såhär länge och såhär sjuk måste du vara". Sök hellre hjälp en gång för mycket än för lite. Ätstörningar är allvarliga saker.

#1 Efter ungefär ett år med bulimi så mådde jag skit. Var borta mycket från skolan, mådde dåligt hela tiden och hade nästan ont i kroppen efter att ha spytt flera gånger om dagen. Var alltid rödprickig i ansiktet och hade blodsprängda ögon, men det värsta av allt var hur jag mådde. Orkade ingenting. Orkade knappt kliva upp ur sängen. Livet kändes värdelöst. Var besatt av kalorier osv. Allt handlade ju bara om att gå ner i vikt. Så jag hatade livet.

Tillslut kände jag att jag inte orkade längre. Jag var tvungen att ta tag i det. Sakta men säkert ökade jag kaloriintaget. Första veckorna tror jag att jag fortsatte spy, men tänket ändrades på något sätt. Så jag började spy mindre och mindre. Dock faller jag tillbaka ibland, och spyr kanske en gång, som igår, men sen kan det gå någon månad. Så från att spy flera gånger varje dag till 1 gång kanske varannan månad är väldigt bra tycker jag.

Jag tog ur mig det själv. Jag var så less på allt så antingen var det att fixa det eller må ännu sämre. Jag insåg väl att jag hade ett problem.

Jag vet att jag kanske borde söka hjälp, men jag vill inte prata med någon om det här..

#2, Det är jättestarkt att du tog dig ur det själv. Samtidigt så är det ju inget nederlag att söka hjälp nu för att du inte klarar det själv. Jag förstår att du inte vill prata med någon om det, men samtidgt så har du ju ändå tagit första steget genom att prata/skriva här på forumet coh faktiskt be om råd.

Bulimi/hetsätning har ju ofta ett större grundproblem än bara ätandet/kompenserandet. För att få bukt med det så måste du analysera vad som driver dig till din hetsätning. Finns det något samband mellan gångerna du hetsäter? Är det en speciell känsla, en speciell situation eller händelse som driver dig? Det kan tyckas omöjligt att komma på något sådant, och därför kan det behövas hjälp av folk som jobbar med sådant. Du behöver jobba mer orsaken till hetsätningen, inte bara genom att rent fysiskt sluta utan att komma åt problemet som leder till det. Annars finns en risk att du återfaller och fortsätter i samma mönster och beteende så fort du utsätts för det som egtentligen ligger bakom.

#3 Jag började gå upp i vikt mycket när mina föräldrar skilde sig, då gick jag i femman, om jag tänker tillbaka så hade jag väl liknande mönster som nu. Tex att jag åt två mackor förut, men då började jag äta fler mackor, ganska fort också. Sen dess har jag alltid varit mullig. När mina föräldrar fortfarande var tillsammans var jag väldigt smal och glad.

Jag vet inte om det är därför jag har problem med maten, att jag blev olycklig, men det är iallafall då jag började äta mer, för att döva smärtan.

Det är inte bara för att mina föräldrar skilde sig som jag mådde dåligt, utan min pappa hade och har alkoholproblem. När jag gick i femman ringde jag till mamma mitt i natten och bad henne hämta mig från pappa, då kunde han ligga helt släckt på golvet eller i soffan. Flera gånger somnade han i köksbordet och på golvet, jag försökte väcka honom, men det gick ju inte alls, han hade ju druckit så mycket… Men sen började jag ignorera det, antar att jag åt istället…

Håller med zadeira här. Du måste söka hjälp av folk som är utbildade och kan hjälpa dig med ditt mående!