Jag har personligen inte mycket till övers för det där med att räkna kalorier. För mig verkar det krångligt, onödigt och… omöjligt (mer om det senare). Här kommer i alla fall ett resonemang till varför jag tror så många som räknar kalorier håller ut ett tag, men sedan oftast misslyckas (åtminstone verkar det vara det som händer de flesta).

Det finns ett glapp i energitillförseln som kan uppkomma om man försöker äta kalorisnålt. Ett exempel taget från boken The Art and Science of Low-Carbohydrate Living, av Stephen Phinney och Jeff Volek:

En kalorireducerad diet som förespråkar högt intag av kolhydrater kan vara svår att följa. Om man t ex väljer att äta 1 200 kcal/dag, fördelat på 25% protein, 25% fett och 50% kolhydrater, blir ens dagliga intag av kolhydrater endast 600 kcal. Det är mer än tillräckligt för att hindra levern från att producera ketoner, men precis tillräckligt för att förse hjärnan med energi. Sedan kan levern också tillverka extra glukos (ca 200kcal/dag) via glukoneogenesen. Så, denna 1 200 kcal/dag diet borde förse hjärnan med tillräckligt mycket bränsle för att fungera bra.

Men vad händer om man får för sig att jogga ca 8 km (5 miles) på 50 minuter (vilket kommer att konsumera ca 500 kcal)? Ungefär hälften av bränslet till musklerna kommer från glukos eller glykogen, så man bränner ca 250 kcal kolhydratsbränsle. I detta scenario, under de 24 timmar som inkluderar denna löprunda, kommer de 600 + 250 kcal glukos som används att överstiga de 600 + 200 kcal glukos som är tillgängligt. Det som händer då är att man börjar må dåligt (ökad puls, skakningar, oro och kraftiga sug eller hungerkänslor). Kroppen kan kompensera med att dra ner på sin begränsade glykogenreserv eller genom att bryta ner muskler för att öka leverns glukoneogenes. Om man håller fast vid denna diet och fortsätter motionera dagligen kommer något att falla. Det som förmodligen kommer att hända är att instinkter (endast en masochist klarar av att må dåligt dag efter dag) får övertaget över ens intentioner och manar en att antingen äta mer eller motionera mindre.

I denna situation vore det bra om detta bränsleproblem kunde lösas genom att levern producerar ketoner från kroppsfettet för att hjälpa till att fylla gapet i hjärnans bränsletillförsel. Detta verkar dock vara en miss i kroppens bränsleproduktion eftersom ketonproduktion inte går igång ordentligt om kolhydratintaget konsekvent är över 50g/dag. Detta verkar vara ett funktionellt glapp i kroppens bränslehomeostasis när kolhydratintaget är mellan 600 och 200 kcal/dag.

Nu tänker vi oss en alternativ diet, säg 1 200 kcal bestående av 30% protein, 15% kolhydrater (dvs 180 kcal eller 45g), och 55% fett. Efter ett par veckor då kroppen fått tid på sig att anpassa sig (under tiden kan man uppleva dessa bränsleproblem som just beskrivits), stiger blodketonnivåerna till en nivå (ca 1-2 Mmol) där de kan tillfredsställa åtminstone hälften av hjärnans energibehov. Nu, om man tar en joggingrunda på 8 km, kommer nästan allt muskelbränsle komma från fett, vilket lämnar kolhydratintaget plus glukoneogenesen från protein till att möta det lilla energibehov hjärnan inte fått från ketoner. Och dessutom, när man joggar på en lågkolhydratdiet, kommer ketonnivåerna stiga en bit till (dock inte till farliga nivåer), vilket ytterligare föder hjärnan med energi.

Ur boken The Art and Science of Low-Carbohydrate Living, sid 67-68