Känner igen mig i det där, kroppen suktar efter sötsaker och man blir f-n deprimerad på köpet. Har sådana perioder själv vad gäller mat och för att inte prata om "bästa vännen" ciggen på morgonen. Vaknar och det känns som om man blivit dumpad när man inser att man inte får gå ut och ta sin första cigg.

Känner aldrig så sålänge vikten går ner mer än ett halvt kg i veckan.

Socker är ju typ..knark ;) Så ja, jag mår riktigt uselt periodvis men när man håller sig borta ett tag så brukar det ge med sig men ja glyckas _alltid_ drutta dit igen. Bröd, sen läsk, sen godis. När jag varit utan socker en längr eperiod så smakar godis faktiskt skit- mitt "inkörs-tjack" är ju choklad, som är helt omöjligt att avstå periodvis.

2 månader utan sötsaker, jag bara smakar lite 70% choklad. Tre dar senare hitta rman mig i ett mörkt hörn med ansiktet nedtryctkt i en Godiskungen-påse :P Helt hög på socker och konstiga färgämnen. Redo att tömma matkontot för ännu ett lördags-rus på en helt vanlig vardag.

:((

Jag har inte direkt känt mig misslyckad med viktminskningen. Men med träningen.. Om jag inte tränat så hårt som jag planerat så kan jag känna att inte gjort bra ifrån mig.

Sen kan jag inte se resultatet på kroppen lika bra som min omgivning. Får kommentarer som ''åh vad smal du har blivit Emma!''. Jag undrar vad de pratar om för jag ser bara fettet som finns kvar på kroppen och inte vad jag fått bort.
Jag ser bara mitt mål och inte vad som hänt med kroppen sedan augusti trots att byxorna/leggingsarna hänger/sitter lösare.

Känner igen mig där #4. Hemska är att just när jag rä inne i det känne rman byxor och kläder bli mindr emen man är fokuserad på fettet- sen när man 2misslyckats" gått upp igen så ser man på foton som är tagna från den tiden "men oj…jag var ju smal då" :P

Förstår precis hur du känner dig! Kunde nog inte beskrivit det bättre själv. Skit jobbigt är det..