Ångest! Jag vill inte mer!
Det här är något jag ALDRIG har gjort tidigare. Jag har aldrig erkänt för människor jag inte känner att jag har problem med min vikt. Med min självkänsla. Med hela mitt liv. Iaf som det ser ut nu. Erkänner det inte helt nu heller. Har ett gammalt konto här på iFokus men skäms nått så fruktansvärt så skapade ett nytt anonymt… Mina problem började på gymnasietiden. Mot slutet av första året. Jag träffade en kille som jag blev störtförälskad i. Vi blev tillsammans men redan två veckor in i förhållandet märkte jag att det inte kändes helt rätt ville inte göra slut direkt pga att jag är för snäll och inte ville såra honom. Vi hade myskvällar, åt pizza på lunchrasterna minst en gång i veckan. Chips och godis nästan varje gång vi sov hos varandra… Detta var hans livsstil och han vägrade ändra den och jag följde det blint. Jag var så liten och smal… 160 cm och ca 55-60 kg. Helt jäkla lagom(!) Fick ofta höra av honom att jag borde umgås mer med hans tjejkompis för att hon var så snygg och kunde lära mig att vars det med. Jag tröstade mig med min nya kärlek- godis och chips och cola… Var tillsammans med honom i lite mer än två år. Nu har jag en ny pojkvän som även han har en väldigt osund livsstil. Men jag älskar honom och han mig(!) vi bor tillsammans sedan 1,5 år och jag trivs jättebra med honom. Men inte med mig själv. Sedan jag började gymnasiet har jag gått från 55 kg till Dryga 90 kg. Det är en viktökning på 35 kg. Det får mig att vilja spy! Hur kunde det gå så här långt? Innan viktuppgången hade jag häst… Jag har den fortfarande men min egen mamma förbjuder mig att rida för att jag är för tjock… Jag har ryggproblem, höftproblem, knäproblem och trötthet… Med mera. Vet inte längre vad jag ska ta mig till. Jag vill inte mer. Behöver en spark i baken så det visslar om det. Jobbar just nu fulltid och extra två till fem kvällar i veckan så träning är svårt att få in. Så även matlagning. Jag har funderingar på att göra en viktoperation men är så sjukt rädd för vad hela släkten på mammas sida ska säga. Får redan skit för att jag är "lat". Vad ska jag göra?? Jag är trött på att må dåligt. Jag är trött på att inte känna mig vacker. Jag är trött på mitt liv som det ser ut nu. Hjälp… Bild från andra året i gymnasiet då självförtroendet var på topp och midjan var smal och jag fortfarande kunde rida min egen häst.
Från i somras…
Älskar bilderna, tycker de är super fina.
Jag är också för tjock…
Men jag tror att vi måste bara bestämma oss "Nu är det nog", "Nu jävlar", jag känner att snart är jag där hoppas jag.
Vi är vackra och smarta, men vi trivs inte med oss själva. Det är faktum. Men om vi ska vara ärliga så finns det bara en sak att göra, och det är att göra något åt det. Du vet det, jag vet det, alla vet det. Men att ta den där tummen ur * är inte så lätt. Jag är också lat, och det är ju lätt och en väldigt bekväm livstil. Eller hur.
Men jag håller på att smida på en plan, jag försöker att skriva upp allt så den blir vattentät, vad jag ska göra på midsommar, jul och vid födelsedagar. Jag kan inte säga att det kommer att funka, men jag säger hur jag (lat och fet som jag är) tänker göra. Sedan är det väl "bara" att se till att det funkar.
Lycka till, du är allt annat än ensam om detta. Jag känner mig väldigt ful och så, men jag måste, inte för min mans skull utan för min…
Låt oss ta hand om varandra.
Om du verkligen funderar på en op så ska du skita i vad släckten och vännerna säger. Du gör det ju för din skull…
**MVH Cerrolyn
Tack
Nu kom inte allt med. Jag otroligt tacksam att du tog dig tid att läsa och svara. Det var mer än jag hoppats på. Tack så hemskt mycke
Varfrö skulel jag inte det? Snart så kommer fler att göra det. Vi är inte ensama, jag vet det, men vet du?
**MVH Cerrolyn
Det du skriver tycker jag är så otroligt tråkigt… det där med att man skuldbelägger sig själv och att man blir skuldbelagd även av de som älskar en (t ex släktingar som säger att man är lat för att man blivit tjock).
Man blir inte tjock av att äta för mycket och/eller springa för lite. Man blir tjock för att kroppens hormonsystem är i obalans. Det i sin tur leder till att man inte vill springa och att man äter mer än man behöver. När man sedan får höra att lösningen är "spring mer och ät mindre" så tar man sig oftast i kragen och gör det ett tag, vilket kortsiktigt kan ge hyggliga resultat, speciellt i kombination med kaloribantning, men eftersom det inte var det som skapade problemet från första början ger man snart upp och kilona kommer tillbaka lika säkert som att solen går upp.
Om man däremot får rådet att fixa den hormonella obalansen först, så kommer resan ner i vikt bli så mycket behagligare och, om man inte går tillbaka till gamla vanor igen, även långsiktigt hållbar.
Så… hur fixar man den hormonella obalansen i kroppen? Det som gått snett hos de flesta tjockisar är att man blivit insulinresistent, dvs cellerna kräver högre doser av insulin för att reagera på ett sådant sätt som i en frisk kropp hade krävt mindre mängd insulin. Insulinets primära uppgift är att sänka blodsockret efter det höjts av de kolhydrater vi äter. Detta gör att man ständigt går omkring med mer insulin i blodet än optimalt. Insulin är ett fettlagrande hormon som också effektivt stänger av fettförbränningen. Det är ett ganska smart system när det fungerar eftersom höga blodsockernivåer kan leda till nervskador, bland annat. När saker och ting gått snett är då lösningen att se till att kroppen inte behöver sänka något blodsocker. Det är bara möjligt om man äter en lågkolhydratkost, som t ex LCHF.
Jag skulle kunna skriva massor om detta, men jag tror det får räcka där.
Slutligen vill jag bara säga sluta klandra dig/er själv/a för att du/ni blivit rund/a om magen! Det är inte så enkelt som att man är lat och glupsk… att man blivit tjock har med helt andra saker att göra.
![[WickedAlly]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Känner verkligen igen mig TS, jag har sedan gymnasietiden (är snart 22) gått från att väga till 56 till 87. 31 kg extra.
Har också tröstat mig med mat och läsk, har druckit Coca cola i mängder. För sex år sedan hade jag det jobbigt hemma som slutade i en rättegång och det var då det började, sen har jag bearbetat det som hänt men vanorna hade redan satt sig och det är ju så lätt att bara fortsätta. Sen har jag jojobantat litegrann, men aldrig gått ner ordentligt eftersom jag gett upp efter knappt en vecka varje gång.
Har ganska nyligen tagit tag i det på riktigt, började äta LCHF och har fått bort 9kg. Behövde också en spark i baken och för mig var det verkligen allt eller inget, att äta lite godis på lördagar triggar mig bara så nu äter jag strikt LCHF sju dagar i veckan. Det måste såklart inte vara LCHF man väljer men det finns ju många andra sätt att äta på :)
Jag tror på dig! Det är svårt i början, men lyckas man härda ut den första veckan så blir det enklare sen och man blir så sjukt stolt över sig själv :)
#6 det där med hormonerna hade jag faktiskt ingen aning om. =) känns skönt att det inte helt beror på mina vanor utan vad som har hänt för längesedan. blir svårt att byta tränden men ska göra mitt bästa. tack så otroligt mycket för stödet.
#5 klockan var så mycket igår och jag var väldigt nere… en riktigt ordentlig dip med ångest oc nästan panik. var bara tvungen att skriva av mig. hoppades på svar men trodde inte riktigt att det skulle komma. så tack är det jag kan säga. utan det du skrev hade jag förmodligen inte sovit något alls inatt.
Starta ny diskussion