Att må illa av all mat man ser är någonting man verkligen bör ta på största allvar. Viktminskning och träning i all ära, men det får inte gå för långt. Hur gammal är du? Går du fortfarande i skolan så kan jag rekommendera att prata med kurator, skolsköterska etc. Annars ring vårdcentralen och berätta läget för dem, samt för dina nära och kära så de kan stötta och hjälpa dig.

Du kanske även kan börja kolla på lite recept på nätet för att få lite inspiration? Det är svårt att handla utan att ha en tanke vad man ska göra med den där köttbiten, eller spaghettin. Lättare om du har ett recept att handla varorna till!

Det är viktigt att du söker hjälp för detta direkt!
Du kan också kika in till ätstärningar här inne på iFokus.

#1 Jag är 26 år gammal men studerar fortfarande. Jag konditionstränar inte längre utan kör bara på med lite yoga, mag-ben-och rumpövningar typ 30min varannan dag. Vill inte göra för mycket då jag int får i mig tillräckligt med mat.

Jag ska till sjukskötaren sen då jag blir officiellt inskriven här. Måste dock vänta tills februari. Men vet int riktigt vad de ens kan göra.

Jag ha pratat med min pojkvän som blev förbannad på mig. Innan det prata jag lite med min mamma som blev också arg på mig och skällde ut mig.. Blev nog inte nå mycket bättre av det. Blev bara mer deprimerad och tappa matlusten helt och hållet. Nu ligger jag bara i sängen och försöker tänka positivt vilket är svårt.

Ska kika på några matprogram och se om ja lyckas få upp aptiten.

#2 Men hur ska någon kunna hjälpa mig? Jag förstår inte det där. Antingen skäller folk ut mig eller så håller de någon sorts predikan. Jag vet inte hur det ska hjälpa mig då det får mig att känna mig ännu sämre.

#3 Många får hjälp med sina ätsörningar. Du är inte den frörste som mår dåligt och har problem med maten, och kommer tyvärr inte vara den sista heller.

Hur hjälpen ser ut vet jag inte, men den finns och fungerar för väldigt många. Så gå till vårdcentralen så slussar de dig vidare.

Kan det vara så att en depression ligger bakom det hela? Det kan ju uttrycka sig i tappad matlust osv. För det låter ju som att viljan egentligen finns där.

#5 De hör ofta ihop, depression - ätstörning och ätstörning - deppression.

#4 Hmm.. Får se då hur det kommer att se ut. Jag känner mig tveksam. Jag tror att den enda som kan hjälpa mig är mig själv.

Jag gjorde upp ett matschema idag som jag ska försöka börja följa från och med nästa vecka. Förhoppningsvis fungerar det här.

Jag tänkte laga mat idag men någon hade tagit min kastrull så då gick det åt skogen. Och då var det här första dagen som jag kände mig någorlunda hungrig. Fick nöja mig med att äta lite bröd, frukter och grönsaker.

#5 Jag vet faktiskt inte. Jag vill ju gå upp i vikt och jag har ju börjat försöka ta itu med det men det är nog något som är fel…

Ge det ett par dagar och prata med din mamma igen, att du är rädd och behöver hennes stöd.

Som mamma själv kan jag tro att den där första utskällning är hennes sätt att hantera sin egna rädsla, hon är rädd om dig och skäller på dig för att hon inte kan något annat just då. När det landat hos henne kan hon kanske hjälpa dig på ett annat sätt.

Tycker det låter bra med ett matschema, ett steg på vägen .

Även jag kan tycka att det låter som om du har en depression och då är det jätteviktigt att man hittar någon att prata med, finns det någon öppenvård där du bor? Ibland räcker man tyvärr inte till själv utan man behöver någon som puschar och bara finns där.

Hoppas att du hittar någon som kan hjälpa dig för det låter inte bra.

#8 Jag ska se sen om jag orkar tala med henne. Känns som om jag bara kan fixa det här på egen hand oberoende.

Matschemat ska tas i bruk nästa vecka då jag får studiestöd. Då ska jag införskaffa en del matgrejer och göra sådan mat som räcker i två dagar. Vilket betyder att jag skulle bara behöva laga mat varannan dag vilket är något som jag tror fungerar för mig.

Jag blev riktigt glad idag då jag kände att jag blev hungrig vid lunchtid. Det har jag inte varit med om på flera veckor! Så jag tog och kokade lite snabb pasta grejs med tomatsås. Jag la även en massa smör i det för jag tänkte att jag kan gott behöva sådant nu. Ska sen även se till att jag äter mer om ett par timmar. Försöker också äta en del mellanmål bestående av frukter, grönsaker och bröd med lite nutella på! Kanske inte så nyttigt men lite som första hjälpen på gång här i början.

Jag har tyvärr inte några vänner här ännu och ingen jag kan tala med. Är mest i mitt rum då jag inte är i skolan vilket kanske bidrar till att jag blir omotiverad till att laga mat eller att ens känna mig hungrig.

Men jag vet att jag har ett problem nu då jag har erkänt det för mig själv. Bara det känns lite bättre så nu tänker jag kämpa mig framåt.

Du har flyttat till England va?
Kan tipsa om att det mesta som är engelskt också är kalori-rikt! ;)
Scotch eggs, pork pie osv. Enkelt att bara ha i kylskåpet och ta fram när man behöver något snabbt och inte orkar laga mat :)

#10 Jo, det är där jag håller hus nu. Jag tycker det är svårt att hitta något i butikerna men jag ska försöka kolla lite mera nästa gång. För jag vill inte "stuff my face" med sötsaker. Jag är inte så mycket för sådant eller chips.

Pork pie och scotch eggs låter dock gott. :)

#11 Det går inte av för hackor faktiskt :)
Vart håller du hus förresten?

Sen skiljer det enorma mängder i pris beroende vart på du handlar också! Aldi, Lidl, Iceland och Farmfoods är många gånger billigare än de andra stora ställena. Positivt med Aldi och Lidl är att de ofta har "europeisk" mat också och man kan hitta mer saker som påminner om hemma :)

Iceland och Farmfoods är väldigt billigt, men kvalitén är väl därefter också.. Fungerar för basvaror dock.

Jag tycker framförallt att du ska äta det du blir sugen på, så att du får i dig nåt alls  Om jag ska försöka hålla på att äta saker som jag "borde" äta, så tappar jag lätt aptiten själv. För dig handlar det ju om att få i dig mat över huvud taget, så bry dig inte allt för mycket om att den ska vara nyttig. Ät det du vill ha för stunden 

#12 North Yorkshire. :)

Det finns lidl men det ligger en bra bit utanför här. Så dit kommer jag inte att åka. Skulle kosta en del att ta bussen dit eller hur man än kommer dit. :) Jag har försökt kolla upp det där så.

#13 Problemet är väl att jag inte tycker så mycket om onyttig mat numera. Jag tenderar att dra mig till grönsaker och low fat grejer av någon anledning. Jag försöker ibland äta lite onyttigare saker bara för att det innehåller mera kalorier men det fungerar inte alltid.

Fast jag menar inte att den behöver vara onyttig heller. Bara ät det du blir sugen på, oavsett om det är ett äpple eller en chokladkaka. Börjar man tänka för mycket blir det lätt fel 

#14 Vad roligt! :)

Men varför blev din mamma och din pojkvän arga på dig? De borde väl vara där och stötta dig i stället? Ingen mår bra av att folk blir arga på en :S

#17 Min mamma har också blivit lite arg och irriterad på mig när hon tycker/tror att jag äter dåligt. Framförallt förut när jag fick min magkatarr för 6 år sedan och mådde illa hela tiden, vilket ju ledde till att jag inte hade överdrivet bra aptit och mest satt och petade i maten. Nu vet vi ju vad det var, men då trodde hon att det var begynnelsen till en ätstörning…

Sanningen är den att jag aldrig någonsin låtit bli att äta ett mål mat bara för att gå ner i vikt. Det enda jag jag gör är att försöka äta nyttigare, och mindre godis. Men om jag tänker på vad jag äter så brukar det snarare leda till att jag äter mer än vanligt.

Om du precis flyttat till ett annat land så är du utsatt för en massa stress. Plus att det tar tid att vänja dig vid en annan matkultur.  Men jag hade kollat hos en läkare, det finns ju olika sjukdomar som gör att man går ner i vikt.

Vad väger du och hur lång är du?

Lite personligt, men det handlar också om stress. Varför har du flyttat? Känner du folk där? Har du jobb/inkomst? En ordentlig plats att bo? Har du hemlängtan? Hur länge ska du bo där? Osv.
Det är jättejobbigt att lämna sitt hemland, jag har själv gjort det två gånger.

#17 Antagligen för att de blev rädda, det är nu min gissning. Men det har blivit bättre på den fronten nu som tur är. #19 Jag är 159cm lång och väger ca 45-46kg för tillfället. Jag har bara tillfälligt flyttat hit på grund av studier. Jag kommer bara att vara här i ca 4 månader men jag har redan börjat räkna dagarna tills jag ska hem igen. Jag går i skolan två gånger i veckan och det är ju inte så mycket vilket också resulterat i att jag har inga vänner här ännu. Jag bor i ett hus som är för internationella studeranden och på min våning finns det sammanlagt 5 personer. Vi delar kök men det är sällan som vi ses. Vi har inte så mycket gemensamt. De tycker om att festa och röka en massa. Jag försökte hänga med en gång och ge det en chans men jag mådde bara dåligt hela tiden då de rökte en massa. Jag klara inte av det. Det är nog jobbigt att vara hemifrån. Jag hade inte väntat mig det. Svårt att se det roliga då jag är väl här. Är mest inne på mitt rum även om jag försöker gå ut på egen hand nu som då, men det är inte så kul.

Ok. Lite tråkigt att du bara stannar i 4 månader, för det är ungefär så lång tid det tar att vänja sig och att träffa nya kompisar. Om du stannat i ett år så tror jag att du kommit hem med en betydligt positivare erfarenhet. Kanske hade du stannat längre.

Ofta tror man att det är helt fantastiskt att flytta, och så upptäcker man att det är hemskt och att man helst vill lägga sig i sängen i fosterställning och räkna dagarna tills man ska hem. Been there, done that, got the t-shirt.

Lite tips, från en som vet hur du har det

4 månader av hela ditt liv är en väldigt kort tid. Du kommer hem igen.

Om du nu är där för studier, så gör ditt bästa att få ut så mycket som möjligt av det. Lite dumt att plåga sig själv och att sen inte se nåt som helst resultat av det.

Bekymra dig inte så mycket för maten. Du kommer inte att svälta ihjäl.

Bli lite arg på dig själv. Ställ dig framför spegeln och säg "SKÄRP DIG! Du är här för studier i 4 månader, helt ärligt, hur svårt kan det vara!! Det finns folk som flyr sina hemländer för alltid och du piper över att bo i England mindre än ett halvår" (Sånt hjälper mig)

Ansträng dig för att få kontakt med folk. Fråga nån av rökarna om de kan visa dig runt i området. Säg som det är, att du har lite hemlängtan.

Köp nåt billigt. Märkligt råd, men när jag köpte min första säng (i Nya Zealand) så mådde jag bättre än när jag bara använde andras (flyttade runt en del). Köp en krukväxt. En kudde. En liten tavla. Nåt som är ditt i detta nya land. Kanske en fin kaffekopp? Så känner man det som om man är lite mer "hemma".

Försök att se det som ett spännade äventyr. Om några år så kommer du att säga "..ja, när jag studerade i Englad en period, så….".

#21 Jag har försatt mig i den här situationen så jag tänker också stå ut men det betyder inte att jag kommer att tycka om varje minut som jag är här.

Jag är inte en social människa och det kommer inte heller att ändras bara för att jag åkte hit. Jag hade föreställningar om att jag kanske skulle förändras och bli mer social då jag väl kom hit men det går inte riktigt till så. Jag har ansträngt mig men det känns väldigt obekvämt och jag vill hellre vara för mig själv i slutändan.

Då jag bodde hemma så var jag inte heller så värst social. Det tog mig tre år innan jag hittade en vän som jag kunde umgås med där. Så det där händer inte så lätt för mig. Jag har svårt att få vänner nu på äldre dar. Det gör mig inget eftersom jag tycker mest om att vara för mig själv oberoende. Att träffa min vän en gång i månaden räcker mer än väl för min del.

Så jag vet inte. Jag tror jag tänker fortsätta med att vara mig själv och inte börja låtsas vara någon jag inte är. Jag blir inte lyckligare av att ha vänner även om jag försöker intala mig det eftersom det skulle ju göra mig normal om jag fungerade på det viset. I slutändan tycker jag att det hela är en viktig lärdom. Jag kommer åtminstone inte att vilja göra något sådant här igen och det har jag nu lyckats ta reda på. Det här är jättepositivt för mig eftersom det betyder att jag inte kommer att sukta efter att åka bort igen då jag väl kommer hem!:) Jag kommer att kunna uppskatta livet där hemma mycket mer efter det här och det känns så skönt.

Angående att köpa saker till rummet så har jag redan gjort det. Jag har köpt hem växter, ljus, färgglada kuddar, lampa etc. Det var något jag gjorde första veckan. Nu trivs jag väldigt bra i mitt rum, kanske för bra. :)

Äldre dar… hur gammal är du?

#23 Inte så jättegammal men jag är ingen tonåring längre. 26 år och så småningom blir jag 27 år gammal.

Så, det har bara gått neråt för mig. Jag väger nu 44kg och det blir bara värre med aptiten. Jag var till hälsovårdaren och rådet jag fick vara att äta mer helt enkelt. Så ingen hjälp därifrån. 

Jag försöker att äta mer vilket resulterar i att jag börjar må illa oftare. Det leder till att jag vill inte ens äta något. Jag börjar fundera på om jag borde hoppa av mina studier här och åka hem i förtid eftersom min kropp är inte alls i skick längre. 

Lite väl deprimerande för tillfället. Jag hoppas att det kommer att ändras snart.

Usch, det later inge roligt! Om du mar illa kanske du kan prova att kopa Zantac? Doktorn kan skriva ut ocksa. Min pojkvan ar ocksa en san som inte "kan" ata, men med tabletterna sa stillas illamaendet och det blir lattare att ata.

#26 Det är inte alls kul faktiskt. Jag skulle hellre vara överviktig än underviktig. Så otroligt svårt att gå upp i vikt! Trots att jag försöker tvinga mig själv att äta så mycket jag kan så fortsätter jag att gå ner i vikt. Man tappar liksom motivationen då man inte ser några resultat.

Så deprimerande att se hur bysten och rumpan sakta försvinner, samt att naglarna och håret ser ut att vara i mycket sämre skick. Jag har skaffat en hem en del vitaminer så jag hoppas att det hjälper lite med hälsan.

Åk hem!

Det finns inget som är värt att riskera sin hälsa för. Studier kan man alltid hoppa på igen när man mår bra. Du verkar behöva professionell hjälp med att tackla din viktproblematik. Hoppas det löser sig för dig, styrkekramar!!!!!!